Folk och mamma

Har varit på rundvandring i stan med Östgöta Nation. Träffade Klara och Anne från Norrköping och Ida från Västervik, samt en Folkunga-85:a (internationell) och ett antal goa tyskar. Det var riktigt kul och vi bestämde att slå följe till invigningen i Universitetshuset imorn också, innan jag måste ta tåget hem till La Linköping. Eller rättare sagt Norrköping. Hanna, jag och Ola Salo. Det kan bara bli succé!

Och min mamma har separationsångest. Hon ringer JÄMT. Jag svarar inte. Tillslut ringde pappa. Säg åt mamma att lägga ner, sa jag. Hur ska jag kunna gå vidare med mitt liv (för 3:e gången...) om hon hör av sig smäck hela tiden? Suck.

Konsten att äta ord

Diagnostiskt spanskaprov avklarat. Det var svååårt. Insikten att mitt ordförråd verkligen suger slog ned som en bomb. Däremot borde jag definitivt få pris för mest fantasifulla gissningar... Dags att sluka ett lexikon eller två, typ.

På kurs A31J var det ca 25 propert klädda juridikstudenter (?) och jag. Medelåldern låg runt 25. Jag var aningen orolig över min egentliga engelskkvalitet. Tills de övriga öppnade munnen och började prata vill säga. Mohaha. Svengelskan flödade både lite här och lite där. Jag var bäst. Tss. Dessutom träffade jag supertrevliga Camilla, som snart är färdig advokat och spenderade våren med att jobba för FN med mänskliga rättigheter - i New York. Vi flämtade ikapp angående framtida NY-planer en stund innan det var dags för spontant diagnostiskt prov. Översättning till bästa tänkbara fackengelska, alltså. Det var kul och jag tror det gick bra. Läraren har en fantastisk brittisk accent (nationalitet hittills okänd) och ser ut som en klassiskt galen professor med grått, yvigt hår och rutig skjorta. Han verkar strålande.

Det blir nog mycket plugga av det här, är jag rädd. Speciellt om jag nödvändigtvis måste tugga i mig ett par lexikon. Fast det gör inget. Jag tror jag behöver det.

Storm och orientering

Det stormar i Uppsala idag. Men är man så illa tvungen att sätta sig på cykeln och hitta till en tentalokal långt ute i industriområdet, så... Det vore ungefär som att LIU skulle kräva att man som helt ny student i Linköping efter två dagar skulle kunna ta sig ut till typ Hackefors för att skriva ett prov. Helt jävla idiotiskt, kort sagt. Fast jag lyckades, tack och lov, trots min urusla kartläsningsförmåga.

Det går faktiskt mycket bättre att skita i kartan och chansa vilt istället... Tro mig, jag vet. På så sätt lyckades jag hitta till Hydromacken, där jag numera hämtar postpaket, för att få tag i lite kurslitteratur.

Nu sitter jag och fräschar upp min spanska inför morgondagen. Jag har inte den blekaste om vad det blir för slags prov, men jag befarar det värsta. Efter det är det bara umgänge med Östgöta Nation kvar den här veckan, innan det blir snabbvisit till söder för att beskåda den makalösa Ola Salo.

Jag har träffat på den andra nyinflyttade tjejen i korridoren - Ingrid. Hon är från Vadstena och ska plugga juridik. Och så pratade jag lite mer med Corinne, som har pluggat lärare i 4 år, men tar en paus och ägnar sig åt psykologi istället. Jag skymtade även ännu en kille, som knappt sa hej och försvann illa kvickt. Hm. Well. Vamos a ver.

Om 2 h har jag upprop och registrering för kurs A31J - fackengelska med juridisk inriktning alltså. Då måste jag ta mig ut i stormen igen. Brrr.

Perfekt

Saker att vara glad över;

* Jag behöver egentligen inte gå upp före 10.00 på hela hösten.

*Och jag behöver dessutom inte jobba. Om jag inte vill.

*Jag har aldrig lektioner på måndagar.

*Mitt rum är otroligt fint.

*De 3 av mina korridorsgrannar som jag hittills träffat (Johan, Johan och Corinne) verkar både mogna och oerhört trevliga. Somliga ser till och med jävligt bra ut.

*Jag bor väääldigt bra. Det krävdes en tripp till Flogsta för att lista ut det (jag mötte Mija på vägen! Hon var en jättesöt pirat)...

*Ca 50 m åt vänster ligger det en asiatisk restaurant (min absoluta favoritmat) med kinamat, thaiwok och sushi.

*Ca 100 m åt höger ligger det ett ICA och en pizzeria.

*Knappt 5 min bort ligger Engelska Parken, där jag ska ha alla mina föreläsningar.

*Ungefär 10 min rakt fram ligger all shopping.

*Pappa har köpt en skrivare åt mig, samt fixat min cykel och köpt ett superlås (jaaa, jag är bortskämd!)

*Jag har en orkidé som matchar min sängkudde.

*Min mopphink är olivgrön med rosa urvridningsgrej som matchar min toalettborste (!)

*Imorn får jag spendera hela dagen med att organisera mitt nya tillhåll och lära mig hitta i en helt ny stad.

Enough is enough

Nu har jag fått nog av det här. Ordentligt nog. Och inte hjälper det att gråta heller, så mycket har jag äntligen insett. Det bästa, och det enda som fungerar, är att konstatera och agera.

Det har jag gjort.

Man skulle ju kunna sätta sig ner och vråla 'varför just jaaag!?', men som sagt... Det enkla svaret på den frågan är bara 'därför.' Eller möjligtvis 'för att det gäller DIG, Matilda, och sådana här saker händer alltid just DIG'... Välj själv. Jag tror det är en kombination av båda.

Pappa är sitt vanliga stöttande jag. "Vad fan! Vad är det som är besvärligt!? Jag tycker att du ska stänga ditt konto så att ingen kan dra några pengar över huvud taget!"
Ehh. Jaha. Och om de stämmer mig då? "I helvete att de kan!" Mm. Läckert. Tänk om man hade hans nerver...

Nå. Whatever. Jag orkar inte bry mig mer. Mina nerver är slutkörda. Det får skita sig totalt om det vill, det går ändå inte att ta ut det i förskott. Jävlas med mig, ni. Stäm mig! Gör vad ni vill. Det går på ett ut. Och jag har ingen energi kvar...

Fuck you, Linköping. Goodbye and so long. I'm outta here!

And... action!

Nej, så här kan det icke fortgå. Nu ska jag packa. Man har trots allt ingen annan än sig själv...

Blä

Jag skulle verkligen vilja snabbspola två veckor framåt. Bara tanken på alla detaljer som måste fixas ger mig ont i magen. Jag kvävs.

Internet och en mobiltelefonrevolution senare, när kan man operera bort dessa förhatliga never...?

Och det värsta är att om ungefär två veckor kommer jag att sitta här och skriva 'Ohh, allting har ordnat sig och nu mår jag så bra, så bra...'

Well. I don't give a fuck. Just nu är det nämligen fortfarande två veckor kvar tills dess.

Alla dessa kvinnor...

Öl med jobbet. Matilda var på flirthumör, efter utredande teknikdiskussion med Tessan i onsdags.

Jag tittade på snygga människor. Ett tag hade jag 4 span, varav 2 var riktigt läckra. En Marian Keyes-kopia, fast i klassisk page och med alldeles sjöblå ögon. Hon var i 35-årsåldern och verkligen wow. Och så en ex-förbindelse-varning. Tjejen påminde om ett mellanting av just exet och min frisyr hösten 2005 (hahaha. Jag låter som någon hemsk modekrönikör á la Ebba von Sydow). Hon bar grått och vi flirtade faktiskt ett ANTAL ggr. Sedan började det hellregna och ögonkontakten tappades bort i villervallan. Yvonne erbjöd mig skjuts hem, så vi tog oss vidare och sprang på lite byggjobbare på vift. Jag var precis sådär perfekt lagom onykter man ska vara och pga. att jag drack 2 glas vatten under kvällen var jag inte det minsta bakfull imorse, trots att jag steg up 04.30 (!). Dessutom åt jag en alldeles fabulous ceasarsallad och drack ett grymt italienskt rödvin till.

Imorn bär det av till Uppsala och jag har redan fått ett brev från Östgöta Nation. Ett tag funderade jag på att bojkotta dem, eftersom jag fått lite allmänt skumma råd från alla möjliga håll, men efter att ha sett en bild på recceförmannen så har jag definitivt ändrat mig. Att joina någonting endast för att någon är snygg kan aldrig skada, det har vi märkt förut. Speciellt som den här tjejen ser ut precis som ex-förbindelsen i fråga...

Symptom och nerver

Jag sitter här och väntar på att jag ska spy/få diarré. Om ca 30 min kan jag sluta oroa mig över det, för då har det gått 3-4 h, vilket betyder att jag inte är överkänslig. F ö så tror jag mig kunna känna spår av trötthet. Och nog har jag lite yrsel? Jag har iaf kommit på ett helt nytt symptom. Paranoia! Hehehe.

Tess och jag pratade/drack kaffe/gick promenad/åt lunch i 6 h. Det var bra.

Jag är ömsom nervös, ömsom själaglad och ömsom jätteorolig. Det är en galet lyckad kombination. Mest beror det nog på att min dator inte levereras förrän 6 september. Det får mig bara att vilja gråta. [Fan. Där ser ni. Jag är lättpåverkad, med snudd på deprimerad, också!]

Ny förälskelse

Tekniknörden i mig har vaknat på nytt. Och mobilcrushen har inte ens lagt sig än...

Sorry, Lina, men det blidde ingen MacBook tillslut. I wish you all the luck in the world with yours, but I found something else. Billigare blev det också! Ja, lite. Det är en olivgrön (egendesignad!) Dell, med avancerad processor (pappa och Anton tvingade mig!), massor med minne och inbyggd kamera. Den specialtillverkas på Irland, as we speak. Det enda molnet på min lilla himmel är att leveranstiden är 7-10 dagar, så jag borde hinna få den precis innan flytten, men det blir knappt.

In på kontot tidigare ikväll kom 7000 spänn. För ett ögonblick hade jag 12 500. Numera har jag 3000 kvar. Men om några veckor tillkommer minst 9000. Ibland är CSN bra. Och sedan också slutlönen, plus semesterersättning and such. Mohaha. Good times.

Imorn blir det fika med min Tess. På torsdag öl med jobbet. På fredag annan catching up. Lördag blixvisit till Uppsala och sedan förhoppningsvis mitt allra sista HG-besök (jag hör hur ni flämtar - och jag menar faktiskt som Linköpingsbo! ;p). På söndag eventuellt en tripp till Söderköping. På måndag ska jag laga mat (!) till tjejerna. På tisdagen och onsdagen och torsdagen ska jag träffa väninna 1,2 och 3. På fredagen ska jag packa. Och sedan är det bara byebye Linköping kvar att säga.

Jag längtar redan. Den är så vacker! Mwaa!

Time flies

Det blidde en liten Siri! Tillslut! 3270 gram och 50 cm! Grattis, gumman. Jag är verkligen hur glad som helst för din skull. Körkort, hund, villa i Gistad (!) och en liten baby - kan livet bli mycket bättre...? For you, I doubt it.

Esperando

Olle (16!) myser med Axel (5) som blir myst med av Angela (4).

Lördagen var fullspäckad. Pajbakning (oroa er inte! Det var mamma som bakade. Jag gjorde sallad), snabbfika (55 min - det måste vara snabbhetsrekord!) med flickorna, turistande i Gamla Linköping och Släktumgänge i Lambohov. Jag pratade spanska och fotade söta små barn (...). Kvällen avslutades med rödvin på verandan och fotbad med gamla foton.

Jag har städat. Och letat rätt på alla mina glas och vuxenprylar på vinden. Nyckeln hämtades igår. Det känns lite läskigt. Och bra. Jag vill flytta nuuu!

Föresten så har Linda Rosing har blivit vald till Världens Sexigaste Kvinna, av ett brittiskt herrmagasin. De kanske var tryckfel? Världens slemmigaste kvinna... Plastigaste. Mest patetiska. Anything goes...

Starkare nu

Jag vaknade lugn. Jag var fortsatt lugn. Jag höll mig lugn. Det hela gick lugnt till. Jag är lugn nu.

Det var ett stort steg i rätt riktning.

Så varför känner jag mig som ett diagnostiserat freak?

Debattdags igen

I Östgöta Correspondenten kunde man imorse läsa följande under 'Kort Sagt'.

"Jag är så trött på alla homosexuella som måste skylta med vad de gör i sängen!" - Lyckligt gift 3-barns mor

Min replik. "Och jag är trött på särskrivande trebarnsmödrar som tror att de är guds gåva till mänskligheten endast för att har lyckats avla ungar. Men vad tjänar det till att meddela det?"

Sedan funderade jag på att signera det '/Ogift, lesbisk barnhatare som älskar oralsex', men det kändes lite väl magstarkt för en lokal morgontidning, så det blev 'To each their own' istället.

Semesterweekend i Stockholm

Stockholm Pride 2007. 50 000 paradare. 500 000 åskådare. Och så jag, två väninnor och en gammal barndomskompis med flickvän.

Jag var på Pride första gången 2004. Då var det läskigt. Då hade jag inte ens kommit ut för min pappa. Sedan var jag på Pride 2005. Och träffade Mian för första gången. Och köpte Smulklubben och Trekant. Fick en kram av Mark Levengood. Vågade dock inte gå i Paraden. Tänk om någon skulle få syn på mig! Nu är det 2007 och jag skiter fullständigt i vem som möjligen kan ha sett mig (inte en levande själ, trots att jag visserligen var klädd i läckert brunt, naturvitt och försedd med glittrande guldörhängen och matchande armband, men vem bryr sig när det finns transor i bikinitrosor med badmössa på huvudet!?). Trots att det känns som om vi missade ca 70 % av paraden, i och med att vi gick i den, så var den helgens höjdpunkt. Tänk att det finns så mkt intressanta människor! Så glamourösa! Så galna! Så modiga! Och tillsammans med dem, självklart och främst, alldeles vanliga människor.

Jag förstår båda sidors argument för och emot Pride, men tror faktiskt att det bidrar till en himla massa bra saker. Jag gick bredvid en typisk företagsledare, iklädd kostym och till utseendet lätt klassad som solklar hetero. Han dansade gatorna fram och viftade med en regnbågsflagga. Sedan tror jag att han blev kär i en, åtminstone dagen till ära, byggarbetarbög. Han var nog en av dagens modigaste. Och där alldeles själv.

Själv flirtade jag med världshistoriens snyggaste småbarnsmamma närmare fyrtioårsåldern (sitt ner, tjejer, så att chocken inte blir alltför stor...), som dock råkade vara gift (med en kvinna!) och sprang på Mian både nu och då. Hon var för söt i sin sjömanskostym, och förutom Christina Schollin (jag fick akut 'Tre Kronor'-nostalgi!) är hon mitt enda kändisspan (!). Eller ja, Pekka Heino såg jag också. Tror jag iaf. Ha.

Helgens slutsats blir att alla läckra kvinnor jag faller för därute bara inte kan vara hetero. I alla fall inte av lördagen att dömma. Det finns helt sjukt snygga människor och minst 10 % borde vara mer lättövertalade än andra...

Dagens Tips/Citat: "Drick inte för mkt så att du blir för full och somnar under en tall och får myggbett på ryggen!" (råd från en viss charmant kvinna till min käre mellanbror)

Dessutom. Ska man tala i tungor med metaforer så ska man se till att göra det ordenligt.

Mamma: Livet är som ett smörgåsbord! Och man vill ju liksom att ens barn ska prova på allting. Och inte bara välja räkorna. Köttbullar är också gott!

Jag: Ehh.

Mamma: Jaa, man kan tröttna på räkor, eller bestämma sig för att bara äta dem utan att smaka köttbullarna.

Jag: Du sa nyss att om det är något du är säker på så är det att jag känner mig själv. Tror du inte att jag vet om jag tycker om räkor eller inte?
Mamma: Joo, men alltså. Köttbullar då?

Jag: Jag väljer inte bort köttbullar helt och hållet, men jag föredrar räkor! Det är bara att acceptera! Jag har egna smaklökar! Tänk om jag var svagare i mig själv. Då hade du tvingat i mig köttbullar mot min vilja!

Mamma: Ät dina räkor, du.

Fan, Sabina. Vi har numera världens bästa kodspråk! Har du sett till den där spontanräkan från stan något mer? Och hur går det med köttbullen?

Jag tänker avsluta med allas vår Mark Levengood. "Om jag var lesbisk. Och Jill Johnsson var lesbisk. Vad mysigt vi skulle kunna ha det då!"