Fortsättning följer

Dagarna blandar likgiltighet med glädje och förvirring och det hela känns aningens... underligt. Just så.

Jag trivs något så vansinnigt bra på jobbet. Kollegorna är alltifrån trevliga till underbara (vi har vissa varningssingnaler på somliga av dem, yes. Det är bara att gissa vilka...) och att ha champagneavdelningen som sitt personliga ansvarsområde kan få vem som helst att känna sig aningens glamourös en måndagsmorgon.

Midsommar flöt förbi; trevlig som attan och fylld av mat, alkohol, flirtande och prat. På midsommardagen snodde jag och Malin den kvarlämnade bilen och rymde till Hudiksvall för att se premiären av Sex & the City - the movie. Ha. Tala om mindre glamouröst (läs: valet av stad), men det var helt klart värt det. Så spontan hade jag inte varit på bra länge och det behövdes.

Månskensbad, inget som helst mörker och rödvin i princip dygnet runt. Men i söndags blev jag totalt ensamlämnad på nytt och det kändes värre än väntat. Tills jag återvände till jobbet, vill säga. En liten krogägare har länge varit ute efter mig, förstår ni. Han vill att jag ska jobba för honom, bartender (och numera Systembolagetanställd) som jag råkar vara. Hm. We'll see. Fast jag ska erkänna att jag leker med tanken på att ta ett halvårs paus och bosätta mig i skogen.

I övrigt leker jag med alla tankar som råkar entra mitt stackars huvud: att återvända till New York med väninnan i augusti (a one way ticket, anyone?), att flytta tillbaka till Spanien i Januari (gud, jag måste!), att lägga ner universitetet över huvud taget (vem bryr sig, egentligen? Jag vill bara ha en fast lön på minst 15 000. Oui?) och like I said, att helt enkelt bara stanna kvar här. Det sista jag vill är att åka 'hem' till Uppsala. Om än så bara för ett halvår. Men risken är ju överväldigande stor, ska erkännas.

Min länge saknade mellanbror har återvänt till landet. Dock ännu inte till mig, personligen. Han anländer om en dryg vecka eller så. Och från och med fredag och framåt, så gör även övriga släkten, så snart är jag inte så ensam längre.

Imorn är jag ledig och på lördag ska vi ha grillfest med jobbet. 'Järnladyn' har meddelat att de är bra på att supa, hela bunten. It sure does sound interesting...

På landet

Kvällssolen skiner. Fåglarna sjunger. Katten spinner. Och jag har ett mobilt bredband!

Befinner mig alltså mitt ute i ödemarken. Utanför Bollnäs: mittemellan Edsbyn (tänk bandy) och Alfta, utanför ett mikroskopiskt samhälle vid namn Viksjöfors. Uppe i skogen bakom något som är så litet att namnet inte är uppfunnet än. Inte ens 'håla' duger. Grängsbo kallas det i alla fall. Stugpartiet heter Göles. Där sitter jag. Med Katten. Och lyssnar på fågelsång. Och Eva Cassidy.

Jag har hittills jobbat två dagar på Systembolaget i Bollnäs. För att ta mig till jobbet cyklar jag 6,6 km till närmaste busshållplats (det tar ungefär 20 minuter i snabb takt) och tar lantortsbussen (som tar 35). Påtvingad motion per jobbad arbetsdag är alltså sammanlagt 1,3 mil. Definitely not bad. Idag var jag ledig så jag har löpt en runda och styrketränat istället. Jobbar nämligen lördag den här veckan. Då ska jag passa på att testa en rekommenderad flaska rödvin (av chefen - vi tror att vi har ungefär samma smak), dessutom. Vill ni ha lite råd är det bara att höra av er. Jag har så att det räcker och blir över, tro mig. I övrigt är det sanslösa mängder a-lagare som anländer kl. 10.00 prick och jag har aldrig varit så lite sugen på att bli alkoholist i hela mitt liv (det är en formulering och innebär knappast att jag har varit sugen på det tidigare, bara så ni vet)...

Lär byta dialekt inom en snar framtid, ty Hälsingemål är det enda jag hör hela dagarna och jag märker redan hur jag slinter. Vem som helst får gärna hälsa på - från och med Midsommar borde jag ha tillgång till bil så att jag kan komma och hämta upp er. Vi blir väl varse hur det här slutar, men just nu känns höstterminen, Uppsala och alla slags läskiga krav något så vansinnigt långt borta...