måndag, november 24, 2008

Perspektiv en måndag i november


Det snöar något helt otroligt i Uppsala. Och har så gjort under hela helgen.

Någonting underligt har inträffat.

Och då menar jag inte just precis nu, utan snarare under år 2008. Kanske till och med från de sista dagarna år 2007. Jag minns att jag skrev någonting om nyårsönskningar inför det nya året. Jodå, mycket väl: "Wishes, not resolutions." Vilka tydligen var som följer.

Less drama
Continued sense of strength
No sudden deaths
Insight
To be able to put life away when needed
To love reasonably
A greater amount of literature
And certainty

Jag minns att jag hade på känn att 2008 skulle bli ett bra år. Ett jämnt år. Det läskiga med mina önskningar är att de faktiskt har kommit att stämma. Skrämmande bra. Med det möjliga undantaget 'a greater amount of literature'. Fast jag läste ju faktiskt lite böcker i somras (13 stycken visar det sig efter en djupdykning tillbaka till augustis bloggarkiv), även om det inte har blivit så många sedan dess.

Men mindre drama kan jag hålla med om, även om det fortfarande slinker med lite onödigt skitsnack då och då. Ingen har dött och jag har lyckats hålla mig långt ifrån trassliga kärleksrelationer. Livet i sig är det som går bäst. Jag är lugn och relativt nöjd och symmetrisk. Framför allt har jag aldrig någonsin njutit så mycket av självklarheter förut. Vädret. Kaffe. Människor. Min rofyllda sommar. Jag har varit i New York och på Sardinien och snart bär det av till Irland. Oavsett pluggstressen så anser jag mig själv sanslöst lyckligt lottad. Här och nu. För det måte man. Jag tror är det är hur viktigt som helst.

För att få perspektiv på livet (eller varför jag har fått perspektiv på livet, kanske) läser jag bloggar om cancer. Det låter kanske aningens dramatiskt och möjligtvis oerhört typiskt mig, men det är ju en verklighet också, inte sant? Folk får cancer. Hela tiden och varje dag. Ett fåtal skriver om det och jag inser därigenom min egen dumhet. Min underbara moster ska fira sin 50-årsdag i helgen. Min moster som jag älskar nästan mest i hela världen. Jag övervägde att inte åka hem. För att jag är 'lite stressad.' Relationer, mina vänner. Till de som betyder allt. Ska man vara rädd om. Så jag åker hem. Med glädje.

Angående det där längst ner, certainty, så börjar jag misstänka att det inte riktigt finns. Efter i vår har jag ingen aning om var jag ska bo eller vad jag ska göra. Tidigare hade jag haft oerhört svårt för att hantera det. Nu känns det inte ens speciellt väsentligt. Min senaste livsinsikt är att det inte finns några platåer. Jag kommer aldrig att komma till en punkt (en platå) där jag kan luta mig tillbaka och vara nöjd och belåten i några år. Därför tänker jag vara det nu. En vanlig sketen måndag i november.

torsdag, november 20, 2008

Sparks


Det har blivit vinter. Snö, minusgrader och isande solnedgångar. Ååå.

Nu har jag jobbat klart mina två introduktionsdagar, vilket har gått förvånansvärt bra och har varit otroligt roligt. Idag har jag klarat av den sista litteraturföreläsningen (tack gode gud!), avnjutit lunch med Sofia, varit på intervju (som gick utmärkt) och shoppat vintervarma och matchande (förvånande, itche sant?) mössa, halsduk och vantar på Åhléns. Dessutom pluggat grammatik.

Imorn (och i helgen) ska jag sätta mig ner och panikskriva faktadelen av C-uppsatsen. Så att jag åtminstone kommer någonstans över huvud taget. Eventuellt blir det korridorsfest, men i övrigt har jag banne mig inte tid att festa så mycket nu. Det som återstår av tiden innan jul består av jobb och plugg. Vid sidan av Irland. Och så bör det provsmakas ytterligare glögg och julöl, så att jag vet vad det är för något jag faktiskt rekommenderar kunderna.

All that glitters...

tisdag, november 18, 2008

Drama och en blivande Moder Teresa

Första dagen på Systembolaget i Uppsala började med att jag sprang rätt in i ett rånförsök på SEB. Eller rättare sagt: nästan rätt in i rånaren när han flydde fältet på en moped med en skåpbil och 4 väktare efter sig. Det var som i en film.

Fort gick det och ganska galet var det. Ung kille. Tjuorsåldern. Barely. Men han hade ju hjälm på sig (tydligen under själva rånet också), så man såg inga detaljer. Sedan lämnade han en låda. Utanför banken. Som det stod 'bomb' på. Polisen hade ju inte så mycket annat val än att ta det hela på största allvar, så de spärrade av ungefär hela stan och ringde in bombtekniker från Stockholm. Dessutom var det ett bombhot igår också, fast på ett annat ställe. Dramatiskt, huh?

Till råga på allt var vädret var helvilt och våra stackars kunder var alldeles till sig. När de väl lyckades ta sig in i butiken, vill säga. Från andra sidan gallerian. Sicken omväg. Haha. De verkar ännu inte ha fått tag i killen på mopeden, som enligt UNT.se fick med sig "en kassett med en hittills okänd summa pengar." Skumt värre. Ska bli spännande att läsa tidningen imorn, i alla fall. Undrar om man borde ringa och anmäla sig som vittne? Jag såg ju faktiskt lite...

Anyway. Själva jobbandet gick bara bra. Det gick förvånansvärt fort att komma in i det hela igen, trots att de t.ex. använder ett annat kassasystem. Blossa 08-glöggen är alldeles slut och smakar synnerligen inte blåbär heller. Ens det minsta. Fast den är relativt god. I övrigt är min hjärna fylld av elektroniska chip, roliga tanter och julölrekommendationer.

Imorn blir det mera jobb. På torsdag ska jag luncha med Hyvetätti och sedan ska jag faktiskt på intervju. Inte för att skaffa mig ytterligare ett jobb, utan för att möjligtvis få ett uppdrag. Till vårterminen. Hoho. Nu ni. Jag ska leka förebild. Åt folk som fortfarande är fast i helvetet. Och liksom låta dem veta att det finns en väg ut och att det livet på många sätt är så mycket lättare. Sedan får ni tolka det som ni vill. Sanningen lär avslöjas förr eller senare.

måndag, november 17, 2008

Me, Mr Priest and Mr Big Stuff

As I’m acting the part of Carrie Bradshaw á la SATC, English is what follows.

So. I had a date. With a priest. Or actually, a priest in the making, but that doesn’t sound quite as fun, now does it?

I met this priest at a Halloween party. I did have a really good time that night, even though there was no alcohol consumption going on. It could also be because I had an entire bottle of wine before even getting there…

Now. Once on the tipsy side, I can get quite spiritual. And boy, was I just. We talked about death, the possible Mr Big Stuff and then he told me what he wanted to name his kids. For some reason, I never mentioned the fact that I consider myself an atheist (well, on the good days), that I’m gay or that my main interests in life are sex, vanity and alcohol. Can’t imagine why either. He talked me into giving him my cell number and after finishing off our conversation with quoting me the Big Book, I never thought to hear from him again.

Until he texted the next day. This was when I felt the need to be honest. Not “I’m really a slut lesbian who loves to drink and just needs closure” kind of honest, but more of “I might just not be what you expect” honest. He answered. His attentions were not at all to convert me, as he so eloquently put it, and hopefully referring to the religious way of doing so, but just to talk, since he had enjoyed it the last time. I accepted, but caught a cold, so we postponed it. Until today. He called me yesterday and we decided on having lunch.

I really had no idea what to expect and I still don’t, since I got stood up. Yeah, you heard me. I got stood up by a priest. Honestly? Seriously? Stood up by a priest? Surely, that must be one hell of a paradox. I did text him after about 6 minutes and to not sound too much as if I was standing there waiting (which I of course was, I mean, what else was I supposed to do?), wrote “I must suffer from bad karma, right?” He didn’t answer. 10 minutes had passed and nothing, so I left. Oh, the irony, seeing as it wasn’t even a date to begin with (though I doubt he knew that).

While on the phone with a friend (who obviously found the whole thing very amusing), he finally answered, over 30 minutes later, that he “got stuck doing something.” Her immediate reaction was that he was entertaining his Mr Big Stuff. You know, God. Not his lower regions. And that maybe he didn’t want to tell me that in case I got weirded out. I’d say it’s a bit late for that. But anyhow. He apologized, I explained I had now moved on (from the spot, but also most likely from the part of me who ever considered going on this date) and he promised to be in touch.

So, what now? Do I swallow my pride and give Mr Priest the benefit of the doubt? Or do I leave him at peace with his Big Stuff (pun oh so intended)?

Well, no matter and on the whole, I can tell a story…

lördag, november 15, 2008

Resor, plugg och ambitioner

Åh, SJ. Jag har inte hittat liknande priser sedan ni slopade 'just nu'! Och tack gode gud för det.

Med tanke på mina senaste erfarenheter hade jag förutspått att bli nästintill ruinerad med tanke på allt flängande fram och tillbaka som december månad kommer att innebära. Men icke. Jag minns inte senast jag betalade 131 spänn one way. Kanske aldrig.

Nu har jag brutit mig in i sparkontot och snabbt och effektivt inhandlat resor för att ta mig till Skavsta den 3:e (dock inte hem ännu), till Hälsingland den 23:e, tillbaka till Uppsala den 26:e och vidare till Linköping sent den 30:e för att kunna fira nyår den 31:a. Dessutom har jag gått med i SJ Prio, så att jag får poäng på alla resor och så småningom kan resa gratis! Med tanke på hur mycket tåg det lär bli nu, så känns det som en bra grej.

Jag har även invigt min senaste förpackning Starbuckskaffebönor och hör och häpna: det smakar näsan som the real thing gjort på plats. Dublin, here I come... Där finns det 22 st.

Det enda som saknas är snö. Allvarligt talat. November ska inte vara så här varm. Och de enda futtiga snöflingorna hittills föll den 31:a oktober och försvann lika snabbt som de kom. Jag skulle vilja vakna upp, dra upp persiennen och bli sådär underbart överaskad över allt det vita... Under tiden har jag hängt upp mina julgranskulor och börjat lyssna på julmusik. Inom en vecka lär det bli glitter och en egenhändigt tillverkad adventsljusstake.

Nu ska jag plugga grammatik, skriva lite poesiuppsats (som ska vara färdig innan veckoslutet), städa och ta en riktigt varm dusch. Jag har inte all tid i världen längre och den insikten kan vara det bästa som kunde hända...

fredag, november 14, 2008

Det finns hopp...

Och så säger folk att det inte finns några vettiga och intelligenta amerikaner. Och själv går jag omkring här och tror att antalet heterosexuella, medelålders män är oerhört begränsat. Titta på det här.

Han må vara lite för emotionell, men det kan tänkas att det behövs i det här fallet, för att få folk att verkligen reagera. Proposition 8 är alltså en nyligen genomröstad lag i Kalifornien om att definiera äktenskap som en union endast mellan en man och en kvinna. Det känns ju ungefär precis vad som behövs år 2008...

Jag har fått jobb också. På Uppsalas centralast belägna Systembolag. Vilket dessvärre innebär att jag som ny extraanställd måste jobba dagen innan både julafton och nyårsafton. Det känns inte jättekul, men det är överkomligt med tanke på att jag sedan har inte bara ett jobb, utan the jobb, under den kommande vårterminen. Lyckades åtminstone prata mig ur att jobba på nyårsafton... Börjar med att jobba tisdag-onsdag nästa vecka, vilket nästintill stressar livet ur mig, och som konsekvens är jag överambitiös.

onsdag, november 12, 2008

A listed

Okay, Ladies. I've made my desicion.
För den oinsatte. I ett avsnitt av Friends gjorde Ross en lista. Fem pers som man får ligga med om tillfälle bjuds, om intresse finns och även om man inte är singel.
Efter omfattande diskussioner under helgen har jag efter mycket vånda följande resultat:

Lena Olin
[Svenskfödd skådespelerska som numera är verksam i USA. Tänk Chocolate.]

Kim Cattrall

[Amerikansk skådespelerska á la Samantha i SATC.]


Simone Lahbib

[Skottsk skådespelerska som främst är känd för brittiska fängelsedramat Bad Girls, senast i Sverige från tv4:as Wire in the Blood.]



Megan Mullally

[Amerikansk skådespelerska som slog störst som fantastiska Karen Walker i Will & Grace.]

Michelle Pfeiffer

[Amerikansk megaceleb som är känd för um... allt?]

Haha. Detta bör naturligtvis tas något så oerhört seriöst.

tisdag, november 11, 2008

Life's funny like that

Jag sitter i brorsans gamla säng med två liter kaffe och en sovande katt bredvid mig och stirrar håglöst ut på regnet.

Emellanåt skriver jag ett par meningar på litteraturuppsatsen. Fem av sex-sju sidor är faktiskt skrivna. Därmed inte sagt att de där fem sidorna inte behöver redigeras. Men stressen jag kände så sent som i söndags har på något underligt sätt avlägsnat sig. Det gick ju faktiskt. Att producera så pass mycket text på bara en hel dag. Vad ska jag då inte lyckas åstadkomma innan slutet av december? Ha. Vilken idioti.

Sanningen är den att jag är lat, sur och trött och något så oändligt less på det här. Vädret. Plugget. Spanska. Pappa. Min kassa ekonomi. Den moderna stressen. Så istället för att prestera har jag ägnat en massa tid åt att ställa mig i alla Linköpings bostadsköer.

Ja, ni hörde rätt. Jag överväger att flytta tillbaka. Åtminstone för en skvätt. Det är troligare att hitta vettigt boende här än i Stockholm lagom till nästa höst. Frågan är väl bara om jag kan trassla mig in på Systembolaget här i stan. Nåväl. Vi får väl se.

I'm way passed worrying my ass off. 2008 har på något besynnerligt sätt lyckats ändra på den saken. Och min liksom alltid kloka moster meddelade ytterligare en sanning: det finns inga platåer. Jag kommer inte att vara nöjd och stå still ett slag bara för att jag har har en fil kand/flyttar till Stockholm/hittar ett jobb. Livet fungerar inte så och jag antar att det bara är att acceptera.

Angående mina oroliga föräldrar så har de fått kalla fötter vad gäller nyårsafton med ansvar för trähus från 1700-talet. Så de undrade om jag inte kunde tänka mig att ha middagspartaj här i stan istället. Nu lär det väl bli så, eftersom jag nyss bokade in ett tandläkarbesök den 2:a januari 2009. Jodå. De ringde. Tydligen hade jag ett litet, litet hål i alla fall. Som de inte hade upptäckt förrän nu. Men jag fick tillstånd att skjuta på det så länge. Tack och lov. Det känns inte som det bästa att ta tag i just för tillfället. Faktiskt. Blä.

Men nu får vi väl lov att göra det bästa av saken, brudar. Bjud in folk så kör vi. Och alla som tydligen läser den här bloggen utan att jag har en aning om det: ta och kommentera och meddela om ni kommer. You know you want to... :)

Imorn eftermiddag åker jag tillbaka till Uppsala. Sedan väntar oändliga veckor med en läskigt innehållsfattig C-uppsats och hetsigt grammatikplugg. Ja, och Irland då förstås. Att jag ska åka dit lär jag som sagt inse ungefär dagen innan. KUL ska det satan i mig bli i alla fall. Så det så.

onsdag, november 05, 2008

Bye bye Bush


USAs 44:e president heter Barack Obama.

Ett tag hoppades jag på att det skulle bli Hillary Clinton. För en stund var jag inte alls övertygad om att Obama skulle kunna vinna alls. But he did. Och visst är jag glad för det. För det är ett historiskt val oavsett.

McCain ska föresten ha lite cred för sitt loser speech. Det kändes uppriktigt och ärligt.

"The American people have spoken. And they have spoken clearly. A little while ago I had the honor of calling senator Barack Obama to congratulate him on being elected to be president of the country that we both love.

In a contest as long and difficult as this campaign has been, his success alone commends my respect for his ability and perseverance. But that he managed to do so by inspiring the hopes of so many million Americans who had once wrongly believed that they had little at stake or little influence in the election of an American president is something I deeply admire and commend him for achieving."

And so do I.

Huvudsaken är att Bush förvisas från Vita Huset. Åtta år av galenskap är över. Nu återstår bara att skicka honom till Guantanamo... But no such luck, eh?

Vem vet. Om fyra eller åtta år kanske en mörkhyad kvinna blir USAs 45:e president. Right...

söndag, november 02, 2008

Sniff

Och så blev man sjuk igen då. Förhoppningsvis innebär det att jag slipper insjukna en vecka innan grammatiktentan i december, som förra året. Men det är verkligen inget kul...

I tisdags var jag i Stockholm med tjejerna. Shopping, sushi, men tack och lov inte såpass mycket alkohol att vi faktiskt klev på nattåget till Köpenhamn. Ha. Sicka idéer man kan få.

I veckan till exempel planerar jag att dricka kaffe med en blivande präst, som jag träffade på Halloweenparty i fredags. I värsta fall är jag frälst innan torsdag. Då ska jag åka hem till Linköping. Fast det känns inte som hemma längre. Men det gör sannerligen inte Uppsala heller. För tillfället är jag allmänt förvirrad.