Stundandes det nya

Klockan närmar sig 22, jag är ganska slut och har vad som känns som 75 grejer kvar att göra innan jag får sova. Toppen...

Och det är fortfarande inte alltför busy på jobbet. Om man inte råkar befinna sig på mousserandeavdelningen, vill säga. Där får man svara på frågor som aldrig förr och då det dessutom råkar vara lite av mitt specialområde har vissa av mina kollegor en tendens att vidarebefodra några av sina kunder till mig. Not that I'm complaining. It's how I like it.

Nu ska jag packa inför morgondagens färd söderut. Efter ännu ett närapå 11-timmarspass på bolaget, of course. Nyår med en himla massa folk följs av en himla massa decision making. Och eftersom jag inte lär hinna säga det igen innan tolvslaget natten mellan torsdag och fredag:

Happy New Year, my loves. Jag hoppas på 2010.

Ringing bells...

Om en halvtimme är det dagen före julafton. För mig innebär det sista dagen på jobbet. Ja, innan mellandagarna anländer, alltså. Haha. Men det innebär också lyxig grötfrukost, företagsjulklappar och en himla massa holiday spirits. Mysigt värre.

Efter att äntligen ha kommit ifrån jobbet denna afton har jag lyckats äta middag, spy galla över Anna Anka på tv:n, betala räkningar, boka tågbiljetter, packa, diska och till och med måla tånaglarna juligt röda. Imorn ska jag bara upp, upp och iväg. Och det ska bli riktigt jävla härligt.

Resten av patrasket (läs: mor, far, bröder, moster, mosters sambo, kusiner och katt) väntar redan uppe i stugan. Brorsor + kusiner åkte upp idag (föräldrarna igår) och överaskade mig genom att stanna i Uppsala och investera i en massa öl. Synd bara att det inte fanns tid att presentera dem för några av kollegorna.

Det är f ö chockartat lugnt på jobbet. 'Lugnt' är väl att ta i, men det är definitivt inte värre än en vanlig lönehelg. Fast man ska aldrig säga aldrig, med den stundande morgondagen i farhågorna. Tror även att jag sedan länge har vant mig vid stressen och det krävs en del för att få mig att tolka läget som helt jävla galet. Men nu vore det faktiskt rätt kul med lite action...

No internet access coming up. Så jag tänker passa på att önska er alla en fantastiskt trevlig och god jul. [Eller ja. Försöka går ju.]

Här några rader ur min favoritjulsång, "Fairytale of New York" (gärna med K T Tunstall):

You're a bum, you're a punk
You're an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy christmas, your arse
I pray to God it's our last...

Och så den något mindre vulgära biten i slutet:

I could have been someone
Well, so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it out alone
I've built my dreams around you

And the boys of the NYPD choir is still singing Galway Bay
And the bells are ringing out
For christmas day...

Tillbaka en sväng innan nyår. 'Til then, folks.

Fearless

So cute they made me all teary...

Hey,

Jag har absolut ingen aning om vad som hände. Eller vad som har hänt. Det känns inte alls som om jag är mig själv, men samtidigt är jag inte alls någon annan. Kan en mening bli flummigare än så? Yeah, I doubt it.

I natt drömde jag att jag fajtades med en jättestor orm. Jag släppte och den högg mig. Sedan blev jag helparanoid och fokuserade på att pressa ihop käftarna i vad som kändes som en evighet. Det slutade med att jag hög den i småbitar och stoppade den i en plasthink med lock. När jag vaknade hade jag på något sätt vrickat till tummen, men ingen orm var inom synhåll. Puh. Vad i helvete?

I lördags var vi på matlagningskurs med jobbet och lagade trerättersmiddag åt oss själva, vilket var riktigt roligt. Dock den minst blöta bolagetfest jag varit på hittills (!).

Snön har vräkt ner hela natten och nu har vi snart 2 dm! Äntligen! Idag är min enda lediga dag på hela veckan. Jag jobbar som en tok och ska så göra fram till kvällen den 23e. Och jag älskar det. Hur mycket som helst.

Hela livet är oklart, framtiden oviss och våren likaså. Men det löser sig. Just nu är jag tacksam för helt andra saker. Och som sagt. Det känns mycket, mycket underligt.

"Peace. It does not mean to be in a place where there is no noise, trouble or hard work. It means to be in the midst of those things and still be calm in your heart..."

Så som det ska vara

Just nu lever jag livet precis så som man ska leva det. Spontant, drömskt, passionerat och utan någon som helst aning om vad sjutton jag sysslar med. Men jag njuter som bara den. Lita på det.

Oh, let it snow!

Julen är komplett i mitt rum. Jag har förvisso fortfarande ingen julkalender, men å andra sidan är jag också snart 25 och det börjar kännas mindre väsentligt.

I övrigt finns här clementiner, glögg, russin och mandlar, juleskum, pepparkakor, lussebullar, apelsiner med nejlikor och julmust. Vid sidan av allt glitter, alla ljus och alla julgranskulor, menar jag. Och julmusiken går på högvarv.

Imorn jobb mellan 07.30 och 18.30. Fortsättning följer på lördag. Däremellan uppsatsskrivning.

Det är minusgrader ute och mikroskopiska mängder snö i form av frost. Hur fint som helst.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Efter att ha jobbat smack hela "egentliga" helgen tog jag mig helg i söndags och igår istället och begav mig till Stockholm. Det hela inleddes med en synnerligen trevlig lunch (laxsalladen på ett café bakom Dramaten var utsökt) och fortsatte med en promenad och en sväng i affärer. Sedan dracks det kaffe i närheten av Medborgarplatsen och slutligen landade jag hemma hos Malin i Bergshamra. Allt går verkligen inte som man först tänkt sig och måndagen (när vi väl tog oss upp ur sängen) blev minst sagt lite rörig.

Utan vidare förväntningar över huvud taget hamnade jag slutligen på en stängd restaurant i Råsunda och åt fantastisk mat, men drack framför allt helt fantastiska saker, bland annat Cava, årgångschampagne och lagrad rom. Läckert inrett, lättpratat och overall en riktigt bra kväll. Natten var för övrigt inte så dum den heller...

Mobilhelvetet gick dessvärre och dog, så det första jag gjorde väl tillbaka i Uppsala i förmiddags var att slänga mig in på jobbet och låna telefonen för att ringa min oroliga moder och meddela att jag fortfarande var i livet. Hon var lättad, kan tilläggas.

Första december och jag har inte ens lyckats införskaffa en julkalender. Skandal! Ikväll ska jag åtminstone på glöggmys hos en väninna och imorn blir äntligen det till att hålla den där mousserandeprovningen för teknologstudenterna. I övrigt består veckan av uppsatsskrivning, jobb och födelsedagspartaj. Hepp!

Godhjärtad och glad

Hörreni,

Det känns helt sanslöst att just JAG (som den galet bortskämda lilla skitunge jag nu en gång var - ja, det är sant - och mer därtill) har landat där jag är idag. Så här är det: jag har precis tagit ett initiav till att skippa julklapparna i år och helst till fördel för den här hemsidan och i synnerhet just det här ändamålet. Ingen flicka/tjej/kvinna ska någonsin behöva gå igenom att bli könsstympad. Att få blygdläpparna ihopsydda och klitoris bortskuren. Det är förjävligt och jag brinner. Hjälp till! För helvete. I have. Välj det syftet som känns bäst för dig. Några hundralappar kan alla offra - och tänk vad mycket det ger!

För övrigt tycker jag att alla ska gå till extrema längder för att få tag på en EKOLOGISK, K-märkt julskinka i år. Jag tänker inte ens försöka börja tala för att skippa den helt (för hur troligt är det scenariot?), men snälla. Försök åtminstone att tänka två gånger. Jag är inte vegetarian, men jag älskar djur och efter det här överväger jag utan tvivel att sluta äta kött i ännu större utsträckning än jag redan gör idag (min huvudsakliga proteinkälla består av rökt lax och quinoa).

INGEN GRIS SKA BEHÖVA LEVA SÅ!

Som tur är har mina föräldrar just köpt 90 kg från grannbondgården uppe i stugan och de grisarna har mått så jävla bra. Jag har umgåtts med dem både i somras och i höstas och nog kan man tycka att det är ironiskt att då käka upp dem, men CHRIST. Trehundra gånger hellre det än någonting annat. De har levt ute och de har bökat och grymtat som bara den. Av lyckliga grisar blir man glad i magen. Så det så.

Kom igen nu. Do some good! Feel better! Make a difference. Klyschigt, men VIKTIGT!

För att gå tillbaka till den patetiska i-landsverkligheten. Jag på bättre humör än vad jag varit sedan i september. November är nästan slut, mitt rum ser ut som ett winter wonderland, min exklusiva kvalitetscava har anlänt (och flaskan är vacker!), mitt jobb är grymt, jag är fan kär i alla mina kollegor (med vissa undantag - som det funkar helt sjukt utmärkt att fortsätta jobba ihop med), jag har skrivit lite på uppsatshelvetet och helgen lär bjuda på en jävla massa potential...

Spontanare än på länge (förmodligen någonsin), med tankar på att flytta till Boston, men framför allt så har jag upptäckt precis hur jävla bra jag faktiskt är på att simma. Botten lär nås så småningom.

Puss, glitter och glädjeskutt

Current vision

Kära novembertrötta människor,

Jag är helt slut, trots både (nyttig) frukost och lunch, te och vitaminer. Vädret är grått igen (4-5 h sol i lördags var allt som erbjöds) och uppsatsmotivationen sitter fortfarande ganska långt inne. Men jag har öppnat själva worddokumentet både igår och idag - bara det är ett enormt framsteg. Dessutom har jag lyckats producera lite text och en sjuhelsikes massa bra citat som det är meningen att jag ska lyckas producera lite text runtikring. Jag är verkligen inte van vid att ha så här icke-produktiv och det skrämmer mig faktiskt lite. Det kanske är en inflammation på sköldkörteln, trots allt? Nåväl. I guess we'll find out in January...

Annars är det mycket jobb den här veckan och till helgen också, givetvis. Sedan ser det ut att bli Stockholm en vända. Först ska här träffas en 39-årig journalist som påminner lite om Ola Salo (både fysiskt och mentalt) och vidare ska jag bli bjuden på middag av en restaurantägare och kock på hans restaurant. Not too shabby... Däremellan skulle jag behöva klämma in ett par stycken till, som det ser ut. Haha. Nåja, ska det va' så ska det.

Vad gäller alla övriga aspekter så kämpar jag på, med huvudet i någorlunda säkert förvar ovanför vattenytan. Jag kan simma; man blir bara så trött ibland. Och så längtar jag. Efter våren, ljuset och att (för en stund) kunna stå stadigt på botten.

["This ain't a fairytale. And it's too late for you and your white horse..."]

Sunshine at last

Solen skiner! Det är sant! Senast var den 30e oktober, fick jag höra av en kollega på jobbet igår. Jävla novemberhelvete, alltså. Men oh så fantastiskt underbart precis just nu.

Dagen inleddes med att sova alldeles för länge, käka fruktsallad och dricka ett nytt orientaliskt te med kanel, ingefära och god knows what else. Nyttigt, juligt och gott. Ovanpå det hällde jag i mig mina vitaminer och mineraler och tog en långpromenad med Kristin. I sooolen. Hela systemet hoppar av energi och tillfredsställelse - för första gången på jag vet inte hur länge. Härligt!

Sparkling

Att börja dagen med att prova mousserande vin är aldrig fel. Innan dess hade jag dessutom hällt i mig alla mina vitaminer och mineraler, så läget känns riktigt bra.

Med undantag för att jag är mer pank än jag varit på år och dagar. Jag minns inte senast jag satt och riktigt väntade på löning, men nu ni.

För övrigt har jag julpyntat. Ja, lite i alla fall (läs: mycket. Men i min värld är jag inte klar förrän mitt lilla kyffe ser ut som ett tomteland i silver). 14 julgranskulor, 16 levande ljus och en sjuhelsikes massa glitter senare. It's preeeeetty! Men som sagt. Vänta bara tills lönen kommer. Då blir det färgat julgransris, en första adventsljusstake, ytterligare ateraljer och minst sagt mera glitter. Och årets glöggranson. Är så länge har jag nöjt mig med Blossas saftglögg (mmm), men snart så.

Dessutom har jag äntligen lyckats ta mig ur mitt tillfälliga, men enorma sockerberoende. Jag hade glömt bort att det faktiskt bara är de två första dagarna som är rentutav helvetiska. Sedan följer några dagar med ren och skär lättnad och energi (där är jag nu) för att sluta med att man flämtar lite igen efter någon vecka eller så. Det gäller bara att hålla ut. Och med tanke på alla eventuella dejter jag har coming up så är det lika bra att försöka gå ner ett par kilo.

Ser så fram emot Thanksgiving på söndag! Nu ska jag laga lunch.

Vitaminer och drömmar

Efter att ha vidtagit drastiska åtgärder mår jag ytterligare lite bättre. Drastiska åtgärder i form av att jag har inhandlat vitamintabletter (även innehållandes zink och järn och sådana saker) som jag nu häller i mig i hopp om av att bli något så vansinnigt mycket piggare, samt ambitiös. Än så länge ser det bra ut, även om det säkerligen också beror på att jag riktigt eftersträvar en gigantisk effekt.

Det här och vecka 49 är i princip de sista veckorna när jag inte jobbar så mycket. Är sanslöst nöjd med decemberschemat, f ö (fick ledigt hela nyårsafton!): mycket jobb vid precis rätt tillfällen. Så ska jag få något skrivet är det bara att sätta igång. Stressen och panikångesten är äntligen här. Tack och lov. Haha.

Jag ska inte jobba på lördag och mina Linköpingsbrudar ska visst till Stockholm, men jag har förmodligen varken tid eller råd att joina dem. Ska dessutom på traditionell Thanksgiving dinner med mina amerikaner på söndag. Uppklädd ska man vara också. Om det nu inte blir så att Stockholm lockar för mycket på grund av andra anledningar. I form av en Ola Salo-kopia (vänster, vegetarian) som utger sig för att inte dricka alkohol. Lite sugen är jag allt...

Tills dess: jobb och uppsats. Uppsats och jobb.

Om det inte händer något speciellt (för man vet ju faktiskt aldrig vad som händer, menar jag), så lutar det garanterat åt att jag drar i vår. I februari någon gång. London, Irland, Paris, Madrid... New York i tre månader på turistvisum? I guess we'll see.

Ljusglimtar

Alright. Så humöret är inte speciellt mycket bättre, men beslutsamheten har växt sig starkare. Jag ska jävlar i mig vare sig bli deprimerad eller ge upp. Inte än. Inte nu.

Hos föräldrarna i Linköping. Efter minitripp till Småland. Fort gick det. Jag behöver en bil. Eventually. Trevligt var det också.

Igår var Sabina och jag på julmarknad på Ekenäs Slott. Lite enbärsmust, hemmagjord kola, Irish Coffee-marsipan och hjortronsylt från Hälsingland senare. Mums. På kvällen bar det av på promenad för att titta på Vinterljus. X antal ljusinstallationer sätts upp överallt i stan för att lysa upp tillvaron. Bland annat chandaliers i glasbubblor hängandes i träd. Very cute. Avslutade kvällen med att dricka vin med min mor.

Idag har jag tränat och försökt göra något åt min vintertrötthet och mitt allmäntillstånd genom att käka leverpastej (misstänker delvis järnbrist), ta vitamintabletter och äta frukt. Jag har också kommit till insikt med vissa saker. Bland annat måste jag börja boxas igen. På allvar. Det är den enda träningsform jag någonsin njutit av på riktigt - så varför inte ta det till sig? Imorn blir det läkarbesök, följt av lunch (= crepes med chèvreost, ruccolasallad, valnötter och honung - my all time favorite) med Martin and then god knows what.

Ikväll ska jag ta mig ytterligare en promenix. För vi missade nämligen de gigantiska, upplysta hönsäggen i ett bo igår. Och de såg onekligen spännande ut i dagens lokaltidning.

Kyla, nålar och sympati

Imorse hade jag ställt klockan på 06.00. Lyckades ta mig upp 06.30 och runt 07.15 stod jag i kö till Vaccinationsbyrån. 08.20 kom jag runt hörnet till ingången och med tio pers före mig i kön meddelade de att dagens dos var slut.

[DET HÄR ÄR SÅ TYPISKT JUST MITT JÄVLA LIV OCH DET BORDE JAG FAN KUNNA HA RÄKNAT UT I FÖRVÄG!]

Jag frös så det var inte klokt och cyklade upp till Akademiska Sjukhuset för att ta de där eländiga blodproven. Efter endast 30 minuters väntan (och ett garanterat resultat) var det min tur. Darrandes som ett asplöv förklarade jag för sjuksyrran att det här inte direkt är det bästa jag vet. Och där, äntligen, kom sympatin. "Men din lilla stackare!" utbrast hon ömt och och tittade på mig som om jag vore en dyngsur, flämtande kattunge. Och jag orkade inte ens låtsas vara 25 längre, utan tog tacksamt emot där jag låg och skakade på britsen (visserligen minst lika mycket på grund av kylan som av rädsla).

Det gick bra. För att jag gav mig sjutton på det. [Och för att sjuksyrran var ganska snygg och man behöver ju inte överdriva sin barnslighet i sådana situationer...]

Jag funderar på att se det som ett tecken från Gud att jag helt enkelt inte ska vaccinera mig. Men det tyckte varken min moster eller den snygga sjuksyrran var en bra idé. Hmpf!

I eftermiddag: jobb. Imorn: Fyrishovs relaxavdelning med Snoffsan. Mmm.

En enda lång jävla klagosång

Jag minns inte senast jag mådde så pissigt utan att ha någon som helst anledning till det. Det känns verkligen helt absurt.

Ja, det är november. Dessutom är jag konstant trött, jag fryser, jag är vad som känns som fullständigt oälskad, jag råkar ha mens (vilket kanske förklarar hela grejen), jag har absolut noll motivation till att skriva uppsats och kan inte komma på en enda anledning till varför jag borde slippa. Snarare varför jag absolut måste. Nu! Och det enda jag egentligen vill är att gå i ide och vakna upp i en ny stad med ett helt nytt liv någon gång i mars.

Så ser det ut. Men eftersom det inte fungerar så bra i praktiken (really?) så sitter jag här och tycker synd om mig själv istället. Något så vansinnigt synd om. Och vill bara ha någon som klappar på mig. Helvetisk, patetisk jävla closure nu igen. Ska det fan aldrig ta slut?

Utöver det så måste jag gå och ta blodprov senast torsdag och borde faktiskt ta den där jävla svininfluensasprutan. Just in cases. Men att behöva ta blodprov är illa nog och jag kan inte ställa mig i en random kö i flera timmar för att frivilligt göra något som jag har varit livrädd för i hela mitt liv. För tror ni att det finns tid för empati bland de stressade (och säkerligen den mer inkompetenta av personalen) massorna på campus? Knappast. Och jag fixar det inte. Tragic, but true.

Igår måste ha varit den värsta dagen sedan jag var 17 eller så. Eländigt väder. Hemskt humör. Började nästan gråta 14 gånger innan lunch. Hur mycket läskiga alkoholister som helst. Att jobba måndagar kl. 10 är sannerligen inte jätteroligt. Lagerpass tills man skär sig och får ont i ryggen. Och en jävla karl som inte kan sluta vara vare sig trevlig eller charmig som ett as. Jag önskar verkligen att han vore ett stort jävla svin. Tror att det hade varit något lättare då. För som det är nu är han någon (med ett par av världens finaste ögon) som bara inte vill ha mig. Och det gör fortfarande ont...

Dessutom är jag ovanligt ful för tillfället. Om ni hade missat att jag låter som en bortskämd 5-åring, menar jag. Så vet ni det nu.

Imorn ska jag se till att fixa blodproven. Sedan jobba. På torsdag ska jag ta med mig Sofia och gå på relaxavdelningsspa. Några ansiktsmaker, hårinpackningar, bubbelpoolsbad och lite ångbastande senare kanske mitt humör ser annorlunda ut? Jag hoppas det. I synnerhet som jag ska åka ner till Småland för att fira en ganska sen Halloween på fredag (dags att googla fram vilket litterärt spöke man ska klä ut sig till!) och sedan vidare hem till Linköping därifrån. Mina föräldrar ska få klappa på mig. Och ett par av mina vänner ska få ta med mig på julmarknad på Ekenäs Slott. Jag älskar mina vänner. Det är fan synd om alla just nu.

Hello world

View from the top...

Tinkan skymtar i bakgrunden

My precious, precious cat

Vilken jävla muntergök man är, alltså

Fina barskåpet har fått en ny plats på väggen

What could possibly be wrong with this picture...?

Ute i kylan. Brr

Nyfikna Tinkan

Tillbaka i civilisationen! Äntligen och Hallelujah! Jo, faktiskt. Jag blev alldeles skogstokig däruppe i ingenstans. Dum som man är trodde jag att det skulle gå över på ett par dagar, men icke.

Det har varit en busy höst och att plötsligt hamna mitt i mörkret, utan vare sig TV eller internet var inte det lättaste. Skönt, emellanåt, men det är sanslöst bekvämt med teknik. Jag har till och med fuskat och surfat via mobilen någon gång (läs: varenda jävla dag utom en). Fick jag något skrivet då? Jovars. Lite grann, men knappast så mycket som jag hade hoppats på. Är inte tillräckligt stressad för att kunna prestera till fullo än. Men snart så.

Här och nu så njuter jag hur mycket som helst av all slags modern teknologi. Såg minst 10 b-kändisar på vägen hem (någon bonde som sökte en fru förut och Daniel från gamla Skilda Världar bl.a. Det ni!). Trist bara att snön stannade kvar uppe i norr. Här regnar det istället.

Imorn blir det till att jobba heldag (inklusive provning) och sedan anländer både Sandra och Stillis till Uppsala. Jag ska jobba en liten sväng på lördag också, men lite partajande och umgänge ska vi väl lyckas klämma in däremellan.

Heldag på måndag också (!), följt av en sista minuten-beställd provning av champagne, Cava och mousserande viner för en teknolog-sektion på nation. Bör därför sätta mig ner och lista ut vad de ska få dricka, de små liven. Good times!

Uppe i Eden

Här är jag. Med skog, hästar, sprakande brasor och fårskinnsfällar.

Med en väntande c-uppsats och i övrigt totalt avskärmad från världen.

Vi ses på andra sidan.

Brighter

Okay. I'm suddenly better than fine. I'm quite happy, actually. What the heck!?

Så. Åt århundradets godaste morotstårta (Camilla - I curse you! Jag är smått beroende nu. And don't worry, people: it comes in a box), lunchade med Andrea, skrev uppsats och planerade veckan. Tog en lång promenad. Och plötsligt kändes allt mer... bra. Att jag har fått närapå 400 mail fulla med komplimanger den senaste veckan skadar ju inte heller, direkt. Främst får de mig att skratta, men det är ju bra det också.

Jobb idag och imorn (eftermiddag), luncher med trevligt folk, jobb hela dagen fredag, följt av klubb Selma. Och på lördag bär det av uppåt, med min laptop och en bag-in-box. Haha. Vad bra det lät. Jaja. Så får det bli i alla fall. Sedan är det uppsatsfokus som gäller. Som satan.

I övrigt har jag lugnat ner mig lite. Flytta ska jag fortfarande göra, men om det blir 3e januari eller 15e februari känns mindre viktigt. Jag har ju både jobb och boende här så att jag överlever och så fort uppsatsen är ur vägen kan jag fokusera på framtiden på heltid. Oh so much better.

Är fortfarande kär i hösten. Det är mörkt, det regnar löv (literally) och det är underligt många plusgrader för att vara så sent på året. Härligt!

Nu ska jag fixa lunch och så småningom bege mig till jobbet. Ack. Lovely.

As it is

Underligt nog så älskar jag fortfarande hösten. Trots att det snart är november och både mörkret och vintertiden har infunnit sig. Den här helgen har varit den lugnaste på bra länge. Jag har i princip bara jobbat och tagit det allmänt lugnt.

I veckan blir det uppsatsskrivning och jobb (tisdag, onsdag, fredag). På fredag blir det gayklubbsinvigning och på lördag bär det av upp till stugan. För att alldeles ladda om batterierna inför vad som lär bli en förjävla jobbig period (uppsatshets, julrush, lägenhetsletande och jobbsökande - need I continue?). Åtminstone förbereder jag mig på det, för det är alltid lättare att bli positivt överraskad. Så det så.

Det ska bli så sanslöst skönt att gå och lägga sig ikväll! Nyduschad, med rena lakan och ett totalstädat rum. Jag har till och med bytt tandborste. Ha.

I'm fine. Really. Only not much more than that.

How to fool oneself 1.0

Alright. It's official. I am an idiot!

Listen to this and you'll catch my drift:

I'd like to sincerely apologize to everyone I know for the past 7 months, when I haven't exactly played the part of myself.

Anxiously aware of that I might have gone and fucked things up for good. Thing is, though, that I couldn't have done it any other way. Because it's who I am. Truly who I am. For the first time since Easter. And I need to forgive myself for it.

Well. That's it. For real this time. I'm ashamed, I'm upset, I'm amused, I'm... such an idiot. [Such a cliché.] And I have learned my lesson. Trust me.

Off to deal

Morning glory. The language of flowers, yet again...

I’ve reached rock bottom. Well, you know. Hardly the absolute bottom, seeing as I’ve been a lot closer to it in the past. Still. Considering how ridiculously happy I’ve been for the most part of this year, this is a big leap downwards. And now there’s really no other way but up from here…

Officially on a break from it all, with no clue as to when things will get back to normal.

Over and out.

The end of a sort'a fairytale

Klockan närmar sig halv tre och jag har precis ätit för första gången på över ett dygn. Strålande...

Det börjar bli ganska tydligt. För att inte säga väldigt. Intresset finns inte ens där på halvtid och jag både behöver och förtjänar så mycket mer. Det är synd och visst kan jag önska att jag vore en sådan som kunde stänga av och nöja mig med vad som erbjuds. Men nu är det inte så.

Jag har fått ut tre saker av den här relationen; bitvis alldeles fantastiskt sex, en häpnadsväckande pånyttfödd relation till min käre far och en djupare vänskap med ett flertal av mina allra bästa brudar: Sabina, Sofia, Laurel, Sandra, Andrea, Malin, Sirkka, Camilla, Malinskolajne, Ivana och Maggan - I love you. Tack för att ni står ut med mig.

Vädret är vackert, så snart ska jag ut och gå. Imorn blir det Stockholm och en dejt med min underbara, peruanska moster. Spanska i stora lass! Sedan avskedsfest för Malin på kvällen och tillbaka till Uppsala i all hast på lördagförmiddag för att jobba. På kvällen 'Traffic Light Party'. Snyggare än på länge och tusenfallt klädd i grönt.

[Han är precis allt som jag aldrig drömde om. Och nu är sagan slut.]

"Hur ska det gå?"

Ja, jag ville leva farligt
Så jag slängde mina skor
Men när man väntat alltför länge
Blir inget som man tror

Jag kan sitta flera timmar
Jag kan gå igenom allt
Det tog slut för länge sen
Men du är överallt

Du ville prata häromdagen
Och helt plötsligt blev det tyst
Och jag undrar vad som hände
Vi som skrattade nyss

Nu tror du säkert att jag hoppas
På något som aldrig ska bli av
Men jag har aldrig lyssnat när du lovat
Aldrig ställt några krav

Och jag kan inte skilja på
Om jag vill vinna dig
Och jag kan inte skilja på
Om jag vill vara med dig
Och jag kan inte skilja på
Om jag vill bli av med dig
Och jag kan inte skilja på
Om jag vill skada dig
Men du om någon borde förstå
Att man inte gör så här mot mig

Sådana som vi
Med lyckan mitt i sorgen
Vi ställer frågor
Jag är trött på mina svar
Men du finns i mina drömmar
När jag sover
Jag vill förändra någon av oss
Men jag vet inte hur man gör

Det finns en fara
Med att aldrig hitta vägen
Och det finns något vackert
I att vandra den ändå

Jag grät
Och vi kysstes
Fast jag borde ha bett dig att gå
Och jag ska aldrig mer säga sanningen
Till någon som saknar förmåga att förstå

Du säger att jag skrämde bort dig
Men du var ju aldrig här
Du går ensam hem från krogen
Och jag undrar hur du gör
Om det är lättare att falla
Med enda foten utanför

Du vill ha det du förlorat
Men mig får du inte tillbaks

Du ger det du vill
När du tror att du känner mig
Men du reser utan mål
Så nu reser jag mig bort från dig

Är du kvar där du var?
Jag har slutat gå förbi
Det är ändå bäst för båda
Om jag försöker låta bli

Hur ska du veta
Om ingen lärt dig hur
Och hur ska du våga chansa
Du som aldrig haft någon tur
Du vill att jag ska älska
Någon som bara älskar sitt
Men ska jag älska
Ja, då ska det finnas tid att älska fritt

Det är ljust snart, jag vet
Men än så känns det kallt
Och jag önskar att jag var en sådan
Som inte tänker alls

Jag tror att livet just har börjat
Och det blir vad jag gör det till

Enastående Melissa Horn sätter ord på precis alla mina tankar. Här i en mixad kombination från senaste skivan för att beskriva det senaste halvårets emotionella idioti.

Mmm Meryl

Idag har jag skrivit uppsats, samt äntligen mailat någon slags första utkast till min handledare. Läskigt värre. Jag har även insett att jag måste ta tag i mitt liv. Det är snart mitten av oktober och jag har vare sig jobb eller boende i Stockholm. Eller en färdig kandidatexamen. Oups. Jaja. Det finns inte så mycket annat att välja på än att göra något åt saken. Såvida jag inte vill flytta hem till mor och far lagom till årsskiftet... Och tro mig, det vill jag icke.

Ikväll har jag varit på bio med Camilla och Sofia. Julie & Julia, naturligtvis, med fantastiska Meryl Streep, som jag älskar mer än alla andra skådespelare tillsammans. Det var en otroligt charmig film och jag log nästan hela tiden. När jag inte skrattade, vill säga. Gå och se den, men var inte alltför hungrig. Det var jag och har aldrig varit så sugen på mat i hela mitt liv. Mums, säger jag bara.

Och hör och häpna, imorn blir det mera bio. Damen i kassan erbjöd oss raskt ett flertal gratisbiljetter till Värmlandsfotografen och den hade ju Sofia och jag tänkt gå och se i vilket fall som helst. Very cosy. Först väntar dock mera uppsatsförfattande och lunch på Engelska Parken.

Onsdag innan jobbpasset funderar jag på att ägna åt jobbsökande och lägenhetsletande, för att lugna mina upproriska nerver. Humöret är rätt hyfsat i allmänhet, den fortsatta ovissheten till trots. Nu ska jag gå och lägga mig och sova.

Action

Alla måste väl ha sett programmet Inside the Actors Studio med James Lipton? Med tanke på min totala människofascination, och då i synnerhet vad skådespelare anbelangar, förstår ni säkert att jag älskar det. Att få lära känna personen bakom det hela. Fantastiskt!

I alla fall. Det avslutas alltid med en frågeställning av Marcel Proust och jag har ofta viljat svara på frågorna själv. Då så. Action!


What is your favorite word?

Mischievous.

What is your least favorite word?

Tarantella.

What turns you on?

Fingertips.

What turns you off?

Indifference.

What sound or noise do you love?

Piano music.

What sound or noise do you hate?

Alarm clocks.

What is your favorite curse word?

Fuck.

What profession other than your own would you like to attempt?

Photographer.

What profession would you not like to attempt?

Anything to do with economics.

If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?

"See? Turns out you were right. Go right ahead. They're all inside."

I övrigt känns allting lite åt helvete. Uppsatsen går trögt, självdisciplinen är katastrofal, hormonerna är i uppror och hjärnan är förbannad.

I fredags var det korridorsfest, i lördags var jag bakfull på jobbet och spontangick sedan på århundradets snyftfilm på bio med Sofia (grät floder) och vidare hem till henne och kom aldrig därifrån. Vi gjorde listor á la Oprah på våra framtida drömpartners alla egenskaper och vad vi har för krav och förväntningar på dem. Sinnessjukt, men väldigt klart, tydligt och roligt.

Sedan gick jag hem. Och tittade på dumma tv-program och började längta efter helt fel saker. Tog mig i skinnet och agerade, trots min enorma stolthet. Så nu får vi se hur veckan utvecklar sig. Någon slags klarhet ska jag jävlar i mig bli varse i alla fall. Kosta vad det kosta vill...

En lagom mysig torsdag i oktober

Jag är så jävla blödig idag. Innan halv elva i förmiddags hade jag redan fått tårar i ögonen fyra gånger. Löjliga grejer. Sentimentala samtal på tv. Artiklar i Aftonbladet som visar att vi på något underligt sätt verkar ha kommit en bra bit på väg. Och fint väder.

Torsdag idag. Jag ska skriva uppsats (och se till att skicka iväg faktadelen för granskning av min uruguanska handledare), läsa in mig på morgondagens vinprovning, ta en härlig promenad i det fantastiska höstvädret, städa lite inför morgondagens korridorsfest, eventuellt träffa Victoria och hennes besökande amerikaner för lite fika och ta en lååång, varm dusch. Imorn är det jobb smack hela dagen och någon gång under helgen ska jag minsann ta med mig Camilla och gå och titta på min älskade Meryl Streep i Julie & Julia.

Idag tillkännages Nobelpriset i litteratur. Spännande! Efter lite research i all hast hoppas jag på Herta Müller, men det lär väl bli någon jävligt okänd man som vanligt...

Annars kollar jag på lägenheter i Stockholm på nätet. Lite läskigt, men jättekul!

Föresten. Man kanske skulle ta och flytta hit och slippa krångla till tillvaron med män? Hepp!

"Shed a little light"

Fyra smågalna brudar

Mina fina tjejer

Sandras badankssamling imponerade mycket på mig

Tidigt i lördagsmorse bar det av mot Göteborg. Efter en något förvirrande one-liner kvällen innan var humöret minst sagt alldeles upponer, men jag lyckades lägga det åt sidan (i synnerhet sedan min mor mer eller mindre kallat mig för ett patetiskt våp).

Regnet vräkte ner, men vi turistade på rätt bra i alla fall. Så småningom åkte vi hem till Sandra, fixade till oss och hällde i oss lite alkohol, för att sedan återvända till city (närmare bestämt Chalmers), där min kära bror och hans kursare höll till. Mycket ost och vin blev det. Efter ett antal timmar hamnade vi på ett svindyrt ställe på avenyn (Lounge?), med ett flertal våningar och en miljonär som jobbade på Elgiganten (just då tyckte jag inte att det lät ett dugg konstigt) och bjöd mig på dyr whisky ("Han betala[r]de allt. Toppen!").

Runt tretiden blev det McDonald's och lite senare ändå en tågresa hemåt. Söndagen spenderades i city, med mat, shopping (inklusive kändisspanande på Janne Josefsson) och smått galna skrattanfall. Sandra och jag satte Sabina och Ivana på bussen till Linköping framåt kvällen och åkte hem och däckade i soffan framför en film.

Jag hade nog tänkt att stanna kvar tills idag, men uppsatsstress, krångel och upptagna bröder och väninnor satte käppar i hjulet för mig och jag satte mig på tåget sent igår eftermiddag istället. Shoppingen resulterade i en ljusblå kofta från Zara och tre böcker (bl.a. Bengt Ohlssons senaste, Hennes mjukaste röst och en samling erotiska noveller från 60-talet: "När det gick för pastorn", t.ex. Underhållningsfaktorn är hög!)

Lika bra att jag åkte hem när jag gjorde, eftersom jag jobbar heldag imorn och på fredag, då jag dessutom ska hålla i en vinprovning som jag har noll koll på än så länge. Nåväl. Det är bara att lösa. Det är skaldjurstema och jag funderar på pilgrimsmusslor, champagne, lite olika vita viner (Sancerre och något riktigt bra halvtorrt) och en öl. We'll see.

I övrigt detoxar jag (fram till vinprovningen och fredagkvällens fest åtminstone...), lyssnar på Foy Vances (som var förband till Tori Amos i Oslo) få låtar på Spotify och planerar att ta tag i sådant som driver mig till vansinne. När det nu blir. Men bli av ska det. För en liten insikt har nämligen slagit ner i huvudet på mig idag, mitt under uppsatsskrivandet. Som följer:

Jag är jävligt bra. Och så är jag snygg också. Om det nu skiter sig med vissa så finns det andra. Med tanke på alla tråkiga, intetsägande människor i världen, som trots detta råkar träffa någon, så borde mina chanser vara bra mycket större. För att ni nu ska bortse från vad som måste framstå som mitt alldeles enorma ego så tänker jag passa på att meddela att det gäller naturligtvis alla mina underbara väninnor också. Ni är bra jävla långt ifrån tråkiga och intetsägande och jag älskar er!

"[I] tried to play it cool

I said babe I ain't gonna lie

Well it seems we've both been playing

You as much as me

And the only question to remain

As far as I can see is

Do you wanna be with me

Or do you wanna bum around this town?"

Jobb och Göteborg

Godmorgon fredag!

Uppe med tuppen, solen strålar och jag har precis lyckats lägga vantarna på en sista minuten-biljett till Göteborg. Tidigt imorn bitti bär det av. Tjoho! Sist jag var är var 2001, blott 16 bast och sanslöst fjortis. När nu både min kära mellanbror (yngre, men inte yngst) och en av mina fina väninnor bor där kändes det minst sagt dags för ett besök. Dessutom kommer två av mina övriga girls ner från Linköping. Och så ska jag försöka träffa en gammal bekantskap från fjortistiden. Hehe. Interesting indeed.

Riktigt var jag ska bo alla nätter, vad som ska hända och när jag ska åka hem igen har jag ingen som helst aning om, men det får väl lösa sig. Förstår ni? Jag har blivit spontan! Det känns vilt och galet och i och med det förjävla tragiskt. Bah.

Hur som helst. I eftermiddag bär det av till jobbet (första fredagsmorgonen på bra länge utan vinprovning det här - men nästa fredag är det minsann min tur; med skaldjurstema) och innan dess ska jag se till att skriva lite uppsats. Det råkade ju inte bli så igår, eftersom jag blev erbjuden att jobba heldag. 1:a oktober med modulskifte och nyhetssläpp och Blossasläpp, liksom. Vem säger nej då? Det var riktigt roligt.

Efter jobbet var jag på bio med Sofia. 'Prinsessa' blev det. Charmig liten film. Pinsam, men söt. Åt popcorn till middag. Fantastiskt... Nu har jag bara "Julie & Julia", "Värmlandsfotografen", "Coco Chanel", "Flickan som lekte med elden", "My sister's keeper", "Så olika", "Det enda rationella" och Anna Wintour-dokumentären kvar att se under hösten. Ja, herregud.

Ikväll ska jag packa. Det finns planer på att anlända i mörk kostym, "bara för att", och helst skulle jag nog vilja ta med mig halva garderoben, men det går ju faktiskt inte. Hur i hela världen ska jag få rum med ett liggunderlag, föresten? Jaja. Det får gå.

Vad gäller vissa andra saker så har jag fortfarande ingen koll alls och skiter helt enkelt i det. Lite smått läskiga insikter till trots.

Enjoy your weekend (det ska bli minusgrader!)! I know I will...

Höstkärlek

Sådant som gör mig glad idag, förutom vädret och det faktum att jag har dealat med uppsatseländet.

The things I do...

Nu ska vi se. Sedan i onsdags har jag:

Klippt, färgat och stylat håret höstbrunt. Varit på vinprovning av vissa av oktobernyheterna. Spenderat en halv förmögenhet på underkläder, kostymbyxor och skor. Klarat av två jobbpass på bolaget. Bowlat ganska uselt, blivit sur och bitter, svalt tävlingsinstinkten och ignorerat. Druckit en väldans massa öl. Ätit trerättersmiddag med mina kära kollegor. Hånglat med min (ganska så coola) chef via ett körkort (aka 'Körkortsleken'. Don't try it - it ain't easy...) på efterfest. Blivit alldeles ypperligt tillfredsställd; oh many, many times. Sovit för lite. Käkat brunch. Myst framför film. Tagit en underbar liten tupplur. Pratat 1,5 h med Laurel på Skype (I love Skype!). Pratat med Mamma. Och Camilla. Handlat lite. Och precis duschat.

I veckan ska jag: skriva uppsats, träffa folk, eventuellt gå på bio, jobba, springa på ännu en vinprovning och förmodligen dra ner en väldigt spontan sväng till Göteborg redan nu. För att hälsa på bror, Sandra och Anna, samt möta upp Sabina och Ivana. Fantastiskt!

På väldans bra humör, trots oro inför framtid och allt det där andra. Skit samma. Jag tar det då.

Svininfluensan - check!

Okay, people. Spana in det här:

"Om du har något av följande symtom och en temperatur om 38° C eller högre, kan du ha svininfluensa. De typiska symptomen är:

- plötslig feber (hög kroppstemperatur på 38 ° C eller över) (check!)
- en plötslig hosta

Andra vanliga symptom vid nya influensan kan vara:

- huvudvärk (check!)
- trötthet (check!)
- frossa (check!)
- muskelvärk (check!)
- ledvärk (check!)
- diarré och orolig mage (ev. kräkningar) (check!)
- halsont (trippelcheck!)
- rinnande näsa (not so much)
- nysningar (check!)
- aptitlöshet (check!)

Viktigt är att ta tempen då feber är ett av de viktigaste symptomen på svininfluensa. Om dina symptom stämmer in kan du ha svininfluensa."

[Informationen hämtad från Sjukvårdsguiden.se]

Ni ser ju. Det enda jag inte har haft är (torr)hostan. Fast den börjar komma lite nu.

Har ringt och pratat med en rejäl och trevlig norrländska. Jag trodde man hade svininfluensan i 2-3 veckor. Det är enda anledningen till att jag avskrev den diagnosen så fort. Det och den uteblivna hostan. 5-7 dagar får jag reda på nu. Idag är min dag nummer 6, med peak i lördagskväll. Ganska klockrent, alltså. Jag hoppas nästan på det, för i så fall är jag ju klar nu.

Det som återstår att göra något åt är det här med mitt jävla öra. Om någon missat det så har jag varit halvdöv (hör ungefär 10 % på vänstersidan) sedan någon gång i början/mitten av augusti. Men jag vågar ju knappast ta mig till vårdcentralen med svininfluensan i bagaget. Bara att vänta några dagar till, alltså. Fredag kanske.

Nu ska jag vara snäll mot mig själv resten av dagen och ganska så tacksam för att jag uppenbarligen inte tillhör de där 0,4 % som dör av skiten.

Oslo och ett litet helvete

Jente på Karl Johan minsann...

Kjempefine havna (Akers brygge)

Andrea och jag inför Tori Amos

Utsikt över vattnet från Nessudden

Fina, regnvåta rosor utanför Stortinget (Norges riksdag, f ö ) svintidigt imorse

Ungefär som rubriken lyder, ja.

I fredags hade jag planerat att gå till frissan, investera i höstens viner och packa inför Andreas och min Oslotripp. I torsdagskväll kände jag mig lite småkrasslig i halsen. I fredagsmorse vaknade jag och mådde apa. Vi snackar inte förkyld, vi snackar illamående så kraftigt att man kallsvettas och spyr. Ja, ursäkta detaljrikedomen.

Beslutsam som jag var så försökte jag, åh så jag försökte, i alla fall intala min kropp att den mådde bra, men den vägrade samarbeta och jag fick ringa frissan och ställa in. Förmiddagen tillbringades i sängen. Efter att Andrea gjorde mig den enorma tjänsten att komma hit med det mest lättuggade vita bröd någonsin, samt lite glass, så spenderades eftermiddagen med att pilla i sig föda och vänta på bättre tider. Klockan 16 bestämde jag att jag var frisk och hoppade in i duschen. Stort misstag, då den långa processen följdes av totalyrsel och slutade med att jag fick krypa in på toan... Ytterligare 2 h i sängen följdes av att pilla i sig mer mat och en fast beslutsamhet att åka till Oslo svintidigt morgonen därpå. Jag började må bättre och bättre.

Och i lördags kändes det mycket mer okej. Halsont, men helt okej. Tågresan var lite besvärlig. Eftersom jag har en tendens att bli smått åksjuk även när jag mår 100 % kan ni ju tänka er hur bra det går när så icke är fallet. Det var åtminstone jättefint höstväder och det såg hoppfullt ut. Väl ute på Nessudden (ö strax utanför Oslo city) hos Andreas faster gick det utför och slutade med total feberfrossa och en hals som inte kunde svälja. Jag lyckades knappt få i mig ett halvt glas rödvin (enough said...) och var så knäckt att jag grät (!) och gick till sängs 20.45.

Den natten var inte rolig. Inte förmiddagen som följde heller. Jag grät ännu mer och var tre sekunder från att åka hem och inte ens få gå på den efterlängtade konserten. Men biljetterna var slut, så det gick inte. Jag pillade i mig lite te och lite kokt äggvita och sedan vände det sakta men säkert. Jag hade fortsatt yrsel och det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp även måndagen igenom, samt jätteont i axlar, nacke, hals och i huvudet (pillerna hjälpte inte riktigt, oavsett hur mycket jag knarkade), men förmågan att svälja utan att flämta av smärta började komma tillbaka och det kändes som huvudsaken.

I måndags åkte vi in till Oslo, Andrea och jag. Åt mat (jag var lite för hungrig för halsens bästa...), shoppade (det blev faktiskt en ny höst/vinterjacka) och mötte upp två små norskor för att tillslut gå och se på Tori Amos. Jag var fortfarande knappast i toppform och som tur är hamnade vi ståendes mot en omhängnad kring mixerbordet så att jag kunde luta mig och till och med sätta mig ner emellanåt. Det var skitbra. Tori har en helt enorm röst och pianospelet är fantastiskt. En av favoriterna, Cornflake Girl, kom tidigt och jag var nöjd. Ut till ön och knappa 3 h sömn senare tillbaka igen för att ta tåget tillbaka till Uppsala.

Jag har fortfarande rejält ont i halsen och är öm och matt i kroppen, men det är inte i närheten av vad det har varit... Nydushad och äntligen hemma ser allt mycket bättre ut.

Diagnoserna har varit alltifrån matförgiftning till 24 h-influensa och vidare till halsfluss och rentutav den fruktade svininfluensan (men jag har ingen som helst torrhosta och det är tydligen avgörande). Nu tror jag att vi har landat på 'seriös virusinfektion'. Ja. Jag vet att jag är dramatisk. Jag klarar knappt av en vanlig förkylning och när jag sedan får feber (väääldigt sällsynt), ja... Då bryter jag ihop totalt. Så enkelt är det.

Får jag svininfluensan ovanpå det här tänker jag överväga att ta livet av mig. Sprutfobi eller ej, när det väl erbjuds, via jobbet, ska jag stå allra först i kö...

Så. Nu väntar tillfrisknande, uppsatsen, ny tid hos frissan, jobb och umgänge med kollegorna lagom till helgen. Try and stay healthy! Och om ni trots allt blir sjuka; ring mig. Jag lovar att uppbringa så mycket sympati att ni aldrig sett på maken. Det borde vara en mänsklig rättighet. Det och kärlek som inte gör ont eller ställer till problem. Ha. Keep on dreamin', folks.

Ganska hopplös faktiskt

September må inte vara lika vacker idag, men jag har minsann fått livskvalitet ändå; i sådana mängder att det både räcker och blir över. Believe me.

Kvar i badkaret, dock bitvis nöjd med det, då det börjar kännas som att jag kommer att kunna ta mig ur när jag väl vill. När det är dags. När jag är redo. Och det är jag inte än. Så enkelt är det.
Nu ska jag sluta fundera. Igen. För det gör verkligen varken till eller från.

Upp ur badet ska jag, men har ingen brådska längre. Det må vara idiotiskt (fast samtidigt helvetiskt skönt) och (jag erkänner) opraktiskt som bara den;
men också ganska mysigt faktiskt...

Vackra september

Det är en alldeles fantastisk dag i mitten av september. Jag älskar september. September och maj - mina absoluta favoritmånader; på toppen av sina båda årstider och allting känns... nytt. Nytt, fascinerande och sanslöst inspirerande. Att jag sedan sitter här och pluggar champagne och ska på vinprovning ikväll gör inte saken värre.

Quite the change from yesterday, isn't it? Nå. Jag tog mig samman, gick ut i naturen (något av det bästa man kan göra så här års!) och pratade med min allra bästaste moster. All that's needed, apparently.

Imorn: mera champagneplugg följt av jobb. Torsdag: skriva, skriva, skriva. Fredag: serious haircut på ny, rekommenderad, tydligen fabulous salong, samt packning inför Oslo. Svintidigt på lördagmorgon bär det av. Jag och Andrea, shopping, gayklubbar och Tori Amos-konsert. Riktigt jävla nice, kort sagt. Åter på tisdagkväll nästa vecka.

Idag tänker jag f ö på Patrik Swayze (en av mina första celeb crushes - R.I.P.) och lyssnar på filmmusiken till underbara Dirty Dancing.

Himlen är klarblå, så snart är det dags för ännu en promenix i skogarna intill. Det gäller att passa på, vet ni. While and as long as it lasts...

"I'm just runnin' away.
From a heart that's burnin'.
But I can't run forever.
I've made up my mind!
Why did I try to figure out why?
Everything can't be anticipated..."

A love of water...

Det är sannerligen inte helt lätt just nu. Molnen hänger kvar, trots att solen skiner därute, och själv är jag ofokuserad och drömmande.

För att använda mig av en gigantisk metafor. Det känns som om jag ligger i ett alldeles fantastiskt skumbad. Det är varmt, bekvämt och avskuret från verkligheten (läs: från sunt förnuft och utnyttjandet av hjärnceller). Jag vet att det börjar bli dags att kliva upp ur karet, men kan liksom inte riktigt förmå mig, för det är ju något så vansinnigt skönt att ligga där. Vattnet håller på att bli kallt, men då och då fylls det på med lite varmvatten, which simply makes it worth my while...

Nej. Man kan inte spendera resten av sitt liv i ett badkar. Och man bör inte nöja sig med lite påfyllning from time to time. Men just nu är det precis vad jag gör. Tragiskt, men sant. Sant och tragiskt. Igår fylldes det på, men idag har det redan kallnat. Och jag fryser...

En något försenad kräftskiva i lördags. Med paj, morotskaka, snaps, öl och vin. Och med en mycket välförtjänt bakfylla smack hela dagen igår. Brunch, bio, hyrfilm och tv med min Portia och min Ellen. Precis landat i verkligheten idag. Dags att ta tag i livet igen. Och så måste jag, måste jag, på något jävla sätt komma upp ur det där förbannade badet...

Återseenden

Jodå. Jag lever.

Jag städar, tvättar, planerar och fixar. Ringer myndigheter, betalar räkningar och bokar in jobb, middagar och pubkvällar. Mailar handledare, lagar mat och går på långpromenader långt ut i närmaste skog. Allt för att inte riktigt tänka på...

Det skulle vara så lätt att sätta sig ner och strunta i allt. Lata sig, ignorera och helt enkelt ge upp. Men som sagt. Jag är betydligt äldre, med mer livserfarenhet och, viktigast av allt, jag vägrar!

I lördags åkte jag till Stockholm. Sirkka och jag åkte på språkresa till England ihop år 2001. Blott 16 och nästan 17 år gamla. Och helt jävla galna, dessutom. Sedan dess har jag hälsat på henne i Malmö några gånger, men senast vi sågs var jag 18, då hon har spenderat de senaste 5 åren i Brisbane, Australia. Och varje gång väl i Sverige har jag lyckats vara någon annanstans. Men nu så. Vi har verkligen pratat non stop. Lördagen och halva söndagen i huvudstaden och fram till imorse här i Uppsala. Fortfarande en av mina allra käraste väninnor och ingen kan få mig att skratta så hejdlöst som hon. Nu flyttar hon till London och jag ska givetvis hälsa på.

Verkligheten attackerade omedelbart efter hennes departure och jag blev tvungen att ta tag i mitt liv. Så. I did. Min svenska är mer fucked up än någonsin efter fyra dagars engelska och svenska och engelska i en mixad kombination. Lägg sedan till spanskan and go figure.

Nåväl. Veckan blir en halvvirrig blandning av häng på nation, jobb, uppsatsskrivning, middag och Bordeauxprovning. Dessutom ska jag komma igång med träningen!

Bland moln med gott mod

Hela världen snurrar. Och min hjärna går på högvarv. Vilket medför huvudvärk.

Studenterna är tillbaka i Uppsala, vilket medför betydligt mer att göra på jobbet. Till helgen var det dessutom löning och fint väder. I lördagseftermiddag åkte jag till Linköping. Ivana och Medo hade inflyttningsfest - och vilt blev det. Eller ja. Det kanske bara var jag... Nog om det.

I söndags tog jag med mig Sabina och min yngsta bror och åkte ut till min gamla barndomshåla. Precis mittemellan Linköping och Norrköping. Med grusvägar och skog. Och en fotbollsplan. 500 pers. Där växte jag upp. Flyttade sedan direkt därifrån till New York - and haven't been back since. Men nu så. Alldeles uppskakad av nostalgi vandrade vi runt i samhället. Där det råkade vara årets höjdpunkt - marknaden. Jag träffade mer eller mindre alla. Gamla dagmammor. Barndomsväninnor som återvänt och köpt villa. Klasskompisar från lågstadiet. Gammal barnvakt. Väninnas mormor. Osv och etc.

Tillslut vågade jag mig bort till huset. 'Vårt' hus. Som grannarna fortfarande säger: "de där som bor i ert hus." Haha. Det är precis lika fint som jag minns det. Finare, faktiskt. De har gjort ett riktigt bra jobb och jag är stolt. Och grät inte. Bara flämtade lite. Det var verkligen jättekonstigt. Att stå där igen. Mitt i uppväxten. Men som en helt annan människa, med ett helt annat liv.

Och le.

I måndags fikade jag med några av mina underbara tjejer. Och blev analyserad sönder och samman, fick mig en enorm tankeställare, berättade saker jag aldrig trodde jag skulle delge någon och landade slutligen i att jag är så fruktansvärt less på att älta. På att prata. På att analysera, gå igenom, tänka efter och oroa mig. Herregud, lägg ner. Jag orkar inte! Inte nu, inte mer, inte alls.

Det där jävla beslutet. Jag är inte redo att fatta det än. För jag kan inte! Jag vet ju inte. Därför har jag tagit ett helt annat beslut, så länge. Jag ska älta mindre och istället agera mer. Det finns en sak som är sanslöst tydlig just nu och då får jag väl för i helvete gå på känslan och agera. Må så vara att jag bryter ihop i nästa vecka eller mår lite kasst om 2 månader, men orka sitta och förbereda sig för det NU! Ja, kommer tillfälle ska jag försöka reda ut ett och annat, och fram tills dess att/om det händer någonting alls ska jag banne mig sluta tänka på hela grejen över huvud taget.

Så.

Jag är tillbaka i Uppsala. Uppsatssemenariestart i eftermiddags. Samma ämne, samma handledare - åtminstone tillsvidare. Thank god. I'm actually inspired. Egentligen orolig. Över allt. Hösten. Skrivandet. Spanskan. Den dumma latinkursen. CSN. Våren. Stockholm. Boende. Nytt jobb. Att ha sagt för mycket. Blottat för mycket av mig själv. Hur sjutton det nu ska gå med beslutet och vissa ageranden. Och vad i hela fridens namn det egentligen ska bli av mitt lilla liv.

Men av någon oerhört besynnerlig anledning verkar jag kunna rycka på axlarna åt det hela och konstatera att precis allting lär lösa sig. Det har det ju gjort förut. Och mina föräldrar har sagt det. De har alltid rätt. Det är fruktansvärt att erkänna, men det värsta är att det alltid är sant. Hur förbannad jag är blir när de säger det. Hur långt borta det än känns just nu. Man måste bara ta tag i saker. Och jävlar i min låda. Här ska ageras!

Det må vara slightly cloudy just nu. Men än är jag inte död. Och än har jag inte fått cancer. [Eller svininfluensan.] Så nu ska jag ut och leva.

Fredagsmys med ovetskap

En fredag i vad som börjar att bli slutet av augusti.

Startade dagen med chablisprovning, fortsatte med att gå och sätta mig på stadsbiblioteket och ta i tu med c-uppsatsen om Cava versus Champagne, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Nå, det ser åtminstone ganska bra ut nu. Terminen har inte ens börjat och jag har redan ett upplägg, en färdigställd och godkänd innehållsförteckning, en inledning och större delen av all fakta nedskriven. Nu är det 'bara' (ehum) analysen kvar.

Jag har pratat med studievägledare och jag har pratat med CSN. Så även med min far. Alla har olika åsikter. Nå, vad jag vet hittills: det här ska bli min sista termin på Uppsala Universitet. I'm done. All I want and I all I'll ever need is devoting myself to my number one passion; dryckeskultur. Och man kan allt man vill och lite till. Så det så.

Sitter på Barista och väntar på att få gå till jobbet för att göra det jag älskar mest. Håller fortfarande tummarna. Kommer beskedet idag, måntro? Let's pray, eh? Let's pray indeed.

Vad helgen anbelangar så har jag ingen som helst aning. Ännu. Precis som med resten av livet. Tillvaron känns vansinnigt spontan och vet ni? I don't even mind.

En sak vet jag. Och har fått det bekräftat på nytt. Love in itself is not always enough. It might be too bad, but that's life for you. And it's alright; because I had it and I loved it. And I still don't regret it...

Finally a finale

Så lite tid och så mycket plötslig, oväntad action.

Nej, det trodde jag inte. För jag hade, eller mitt knäckta ego hade, faktiskt övertygat mig själv om sådant som inte stämmer. And now I know better.

No regrets. None whatsoever. Och vad som än händer nu så kommer det alltid att ha varit värt det. Kvällen, natten, morgonen. Anytime.

Det är så långt ifrån någonting jag ens kan tänka mig. På vissa plan. På de flesta plan. Men på de där andra planen... Ack, ja.

Sicken otur att det inte tycks räcka till.

Vad som sker framöver återstår (kanske inte) helt enkelt att se.

Nu, snart och senare

Skrivet under onsdagskvällen, publicerat senare.

Det värsta med att inte ha bloggat på ett tag är att man inte vet var sjutton man ska börja. Det finns så mycket att beta av; så mycket känslor, bilder och knäppa historier, att man känner sig alldeles snurrig. Fast det kan tänkas att det snarare beror på mängden whisky jag (fortfarande) konsumerar.

Är nämligen sjuk. Ja, förkyld. Svininfluensan, säkerligen. Mohaha. Nävars. Fast det är klart det kan tänkas. Det är bara att hoppas att man inte tillhör den där ytterst minimala skaran av människor som stryker med av skiten. Tss. Under tiden är det te, näsdroppar, papper, piller och vila som gäller. Ja, nu alltså (läs: imorn) För jag har jobbat sedan 07.30 imorse, in spite of. A girl's gotta make a living, see. Och på fredagmorgon drar det igång igen.

Visst skulle jag vilja ta mig till Linköping för både en kräftskiva och en inflyttningsfest helgerna därefter, men vi får helt enkelt se hur det blir med den saken. Jobbet lär inte vara lätt att byta bort (läs: ganska omöjligt) och efter att just ha bokat en tripp till Oslo med Andrea, för att bl.a. gå på Tori Amos-konsert, ser inte ekonomin alltför ljus ut heller. I slutet av september bär det av - 19e till 22a, närmare bestämt. Riktigt härligt.

Tills dess är det ungefär 100 saker som ska lösas och fixas: uppsatsen, handledningen, studentavgifter, möjliga CSN-bidrag, AC-diplomsresearch (vinkunskap), genomförbar transfer till en Stockholmsbutik lagom till årsskiftet osv osv. För ja. Sabina och jag tänkte flytta ihop, seeing as det är lättare att hitta en 2a eller 3a än en 1a i vår kära huvudstad. Och Uppsala är jag banne mig färdig med. Om jag bara lyckas skriva den där satans uppsatsen, vill säga. Det verkar ju minst sagt vara lättare sagt än gjort. Nåväl. Man kan allt man verkligen vill och lite till. Det är mitt nya livsmotto (vet inte vilket i ordningen...).

Jag kommer att sakna mina kollegor något vansinnigt. Det vet jag redan nu. Det intressanta med att byta stad är ju att man verkligen blir varse vilka vänner man lyckas behålla efteråt. Och det kan tänkas att en och annan kollega slinker med där. Imorn ska jag ta tag i det hela.

Och hålla tummarna för somliga. Fast inte riktigt med hela hjärtat. Det går inte, hur jag än förmår mig. Det vore det bästa, för alla parter, inklusive hon den whiskydrickande, men i så fall finns det inget som helst hopp kvar sedan - och det är just den biten jag skulle ha lite problem med. Åtminstone till en början. Men jag är till tillräckligt vuxen och osjälvisk för att låtsas. Och det gör jag - helhjärtat. Och lite stolt.

Stockholm Pride 2009

Gaydoktorer med fina ballonger

Coola karlar i bur

Mycket folk med viftande händer

Andrea och jag utanför Tantolunden efter paraden

Stockholm Pride. Åh, vad jag önskar att jag hade varit på rätt humör; på bättre humör; på ett lättsamt humör. Det var jag inte - det var helt enkelt en omöjlighet. Ändå valde jag, efter mycket om och men, att kliva av tåget i Stockholm och bege mig till Söder.

Ensam, lite knäckt och ganska ledsen - och det var länge sedan jag behövde vara så självständig. Speciellt under sådana omständigheter. Stoltheten fick sväljas och det var bara att gilla läget. Det gjorde jag också, till min egen förvåning, och när jag väl fick nog valde jag att fly tillbaka till heterovärlden for one night only. Sedan agerade jag som en trotsig femåring och fick precis som jag ville också, post midnight, och sanslöst meningslöst. Så här i efterhand. Inte nödvändigtvis dåligt, inte alls, men fortfarande meningslöst. It was too close after and the past was all too vivid...

Paraden var i alla fall helkul. Vi dansade i 2,5 h genom hela stan och jag har fortfarande ont i ett ben i foten (efter att någon, eller otaliga, stampat på den). Magnus Betnér var grym, som alltid. Maud Lindström likaså. Och jag hälsade hjärtligt på Petra Mede utanför Tantolunden, efter att ha lyssnat på hennes sommarprat under eftermiddagen och inbillat mig att vi minsann kände varandra på något sätt. Bah! Pinsamt värre. Men så kan det gå. Det blev inget bungy jump (as if!), men schlagerkvällen hann jag med en skvätt av och det var inte helt fel.

Heterotemat kunde ju inte ha varit mer ironiskt. Som jag uttryckte det i halvt skratt, halvt gråt, till min underbara Malin under fredagkvällens middag: "Temat är hetero - och det är nog fanemig jag med!" Icke, naturligtvis. Nej. Inte helt och hållet. Jag må vilja se världen i svart och vitt, jag må vilja kategorisera folk och placera dem i fack, för att det blir lättare så, men det absurda i det hela är att jag själv är långt ifrån svart eller vit. Jag börjar misstänka att jag befinner mig precis där mittemellan. Fel. Jag vet. Att jag gör det. Att jag är det. Färgglad. Svårplacerad. Komplicerad. Och tacka gudarna för det...