Fredagsmys med ovetskap

En fredag i vad som börjar att bli slutet av augusti.

Startade dagen med chablisprovning, fortsatte med att gå och sätta mig på stadsbiblioteket och ta i tu med c-uppsatsen om Cava versus Champagne, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Nå, det ser åtminstone ganska bra ut nu. Terminen har inte ens börjat och jag har redan ett upplägg, en färdigställd och godkänd innehållsförteckning, en inledning och större delen av all fakta nedskriven. Nu är det 'bara' (ehum) analysen kvar.

Jag har pratat med studievägledare och jag har pratat med CSN. Så även med min far. Alla har olika åsikter. Nå, vad jag vet hittills: det här ska bli min sista termin på Uppsala Universitet. I'm done. All I want and I all I'll ever need is devoting myself to my number one passion; dryckeskultur. Och man kan allt man vill och lite till. Så det så.

Sitter på Barista och väntar på att få gå till jobbet för att göra det jag älskar mest. Håller fortfarande tummarna. Kommer beskedet idag, måntro? Let's pray, eh? Let's pray indeed.

Vad helgen anbelangar så har jag ingen som helst aning. Ännu. Precis som med resten av livet. Tillvaron känns vansinnigt spontan och vet ni? I don't even mind.

En sak vet jag. Och har fått det bekräftat på nytt. Love in itself is not always enough. It might be too bad, but that's life for you. And it's alright; because I had it and I loved it. And I still don't regret it...

Finally a finale

Så lite tid och så mycket plötslig, oväntad action.

Nej, det trodde jag inte. För jag hade, eller mitt knäckta ego hade, faktiskt övertygat mig själv om sådant som inte stämmer. And now I know better.

No regrets. None whatsoever. Och vad som än händer nu så kommer det alltid att ha varit värt det. Kvällen, natten, morgonen. Anytime.

Det är så långt ifrån någonting jag ens kan tänka mig. På vissa plan. På de flesta plan. Men på de där andra planen... Ack, ja.

Sicken otur att det inte tycks räcka till.

Vad som sker framöver återstår (kanske inte) helt enkelt att se.

Nu, snart och senare

Skrivet under onsdagskvällen, publicerat senare.

Det värsta med att inte ha bloggat på ett tag är att man inte vet var sjutton man ska börja. Det finns så mycket att beta av; så mycket känslor, bilder och knäppa historier, att man känner sig alldeles snurrig. Fast det kan tänkas att det snarare beror på mängden whisky jag (fortfarande) konsumerar.

Är nämligen sjuk. Ja, förkyld. Svininfluensan, säkerligen. Mohaha. Nävars. Fast det är klart det kan tänkas. Det är bara att hoppas att man inte tillhör den där ytterst minimala skaran av människor som stryker med av skiten. Tss. Under tiden är det te, näsdroppar, papper, piller och vila som gäller. Ja, nu alltså (läs: imorn) För jag har jobbat sedan 07.30 imorse, in spite of. A girl's gotta make a living, see. Och på fredagmorgon drar det igång igen.

Visst skulle jag vilja ta mig till Linköping för både en kräftskiva och en inflyttningsfest helgerna därefter, men vi får helt enkelt se hur det blir med den saken. Jobbet lär inte vara lätt att byta bort (läs: ganska omöjligt) och efter att just ha bokat en tripp till Oslo med Andrea, för att bl.a. gå på Tori Amos-konsert, ser inte ekonomin alltför ljus ut heller. I slutet av september bär det av - 19e till 22a, närmare bestämt. Riktigt härligt.

Tills dess är det ungefär 100 saker som ska lösas och fixas: uppsatsen, handledningen, studentavgifter, möjliga CSN-bidrag, AC-diplomsresearch (vinkunskap), genomförbar transfer till en Stockholmsbutik lagom till årsskiftet osv osv. För ja. Sabina och jag tänkte flytta ihop, seeing as det är lättare att hitta en 2a eller 3a än en 1a i vår kära huvudstad. Och Uppsala är jag banne mig färdig med. Om jag bara lyckas skriva den där satans uppsatsen, vill säga. Det verkar ju minst sagt vara lättare sagt än gjort. Nåväl. Man kan allt man verkligen vill och lite till. Det är mitt nya livsmotto (vet inte vilket i ordningen...).

Jag kommer att sakna mina kollegor något vansinnigt. Det vet jag redan nu. Det intressanta med att byta stad är ju att man verkligen blir varse vilka vänner man lyckas behålla efteråt. Och det kan tänkas att en och annan kollega slinker med där. Imorn ska jag ta tag i det hela.

Och hålla tummarna för somliga. Fast inte riktigt med hela hjärtat. Det går inte, hur jag än förmår mig. Det vore det bästa, för alla parter, inklusive hon den whiskydrickande, men i så fall finns det inget som helst hopp kvar sedan - och det är just den biten jag skulle ha lite problem med. Åtminstone till en början. Men jag är till tillräckligt vuxen och osjälvisk för att låtsas. Och det gör jag - helhjärtat. Och lite stolt.

Stockholm Pride 2009

Gaydoktorer med fina ballonger

Coola karlar i bur

Mycket folk med viftande händer

Andrea och jag utanför Tantolunden efter paraden

Stockholm Pride. Åh, vad jag önskar att jag hade varit på rätt humör; på bättre humör; på ett lättsamt humör. Det var jag inte - det var helt enkelt en omöjlighet. Ändå valde jag, efter mycket om och men, att kliva av tåget i Stockholm och bege mig till Söder.

Ensam, lite knäckt och ganska ledsen - och det var länge sedan jag behövde vara så självständig. Speciellt under sådana omständigheter. Stoltheten fick sväljas och det var bara att gilla läget. Det gjorde jag också, till min egen förvåning, och när jag väl fick nog valde jag att fly tillbaka till heterovärlden for one night only. Sedan agerade jag som en trotsig femåring och fick precis som jag ville också, post midnight, och sanslöst meningslöst. Så här i efterhand. Inte nödvändigtvis dåligt, inte alls, men fortfarande meningslöst. It was too close after and the past was all too vivid...

Paraden var i alla fall helkul. Vi dansade i 2,5 h genom hela stan och jag har fortfarande ont i ett ben i foten (efter att någon, eller otaliga, stampat på den). Magnus Betnér var grym, som alltid. Maud Lindström likaså. Och jag hälsade hjärtligt på Petra Mede utanför Tantolunden, efter att ha lyssnat på hennes sommarprat under eftermiddagen och inbillat mig att vi minsann kände varandra på något sätt. Bah! Pinsamt värre. Men så kan det gå. Det blev inget bungy jump (as if!), men schlagerkvällen hann jag med en skvätt av och det var inte helt fel.

Heterotemat kunde ju inte ha varit mer ironiskt. Som jag uttryckte det i halvt skratt, halvt gråt, till min underbara Malin under fredagkvällens middag: "Temat är hetero - och det är nog fanemig jag med!" Icke, naturligtvis. Nej. Inte helt och hållet. Jag må vilja se världen i svart och vitt, jag må vilja kategorisera folk och placera dem i fack, för att det blir lättare så, men det absurda i det hela är att jag själv är långt ifrån svart eller vit. Jag börjar misstänka att jag befinner mig precis där mittemellan. Fel. Jag vet. Att jag gör det. Att jag är det. Färgglad. Svårplacerad. Komplicerad. Och tacka gudarna för det...

Whiskytripp till Skottland

På islay, hos Mrs Doubtfire

Utsikt från Laphroaig

Poserandes utanför tillverkningen av favoritwhiskyn

På kulle, vid gammal fästning

Traditionell, skottsk frukost. Det där köttfärsaktiga är alltså s k Haggis

"Cheeeeesessss!" Citerat Mrs Doubtfire

Fantastiska Stonefield Castle

Efter Pride. Jag började med att sova 12 h och var allmänt utmattad. Sedan hann jag med att träffa en himla massa folk; alltifrån bästa brudarna till gamla barndomsvänner. Släktmiddag på stan mitt i allt. Och sedan bar det av till Skottland.

Tänk er fem stora egon (både mentalt och quite literally: både min far och mina båda bröder är i närheten av eller en bra bit över 1,90 och jag är inte speciellt petite själv) inträngda i en (för oss) minimalistisk liten hyrbil som vi körde omkring i. Alltmedan vi sov, åt, hällde i oss alkohol och besökte whiskydistellerier. Eller beundrade och betraktade naturen. Den var nästan det bästa, förutom all whisky - naturligtvis.

Från Edinburgh till Glasgow, till Auchentoshan, vidare genom landet bort mot islay. Där hann vi med Laphroaig, Lagavulin, Ardbeg och Bowmore. Vi hann också med att bo hos en sanslöst charmerande version av Mrs Doubtfire ("Helloooooo!" "Cheeeeesesss!"), ta en miljard kort, bråka som småsinniga barnrumpor, skratta en hel del, köra läskig vänstertrafik, spana på galet mycket hundar (främst moi, kan tilläggas) och åka läskig, stor färja. Som jag inte mådde speciellt illa på (!). Det finns hopp för finlandsfärjor i framtiden, alltså... Haha.

Det nästan coolaste var att vi besökte ullspinneriet som designade och vävde kilttyget till filmen Braveheart. Och köpte lite, dessutom. För säkerhets skull såg vi filmen väl hemma. Jodå, det stämde precis. Och jag grät, som alltid, för femtioelfte gången minst.

Frukostarna var ganska helgalna, med läskig brittisk bacon (jättetjock!), bönor och haggis (kött tillagat i fårmage... yummie... not. Jag klarade inte ens av att smaka). Men den hos Mrs Doubtfire tog priset. Man fick välja på 'traditional' (bacon, haggis etc.), 'kippers' (rökt strömming) eller 'cheeses'. Mamma och jag tog det sistnämnda. Bestående av 8 olika desertostar, något som påminde om Digestivekex och vindruvor. Gott. Men till frukost? Mätt blev man i alla fall. Jag älskar verkligen att upptäcka andra kulturer - det är hur kul (och bisarrt) som helst.

Efter islay bodde vid på Stonefield Castle på fastlandet i (utanför) en charmig liten village som började på B. Galet läckert! Ostron med chablis till förrätt, kyckling o shiraz till huvudrätt och hemgjorda tryfflar och kaffe till desert. Åt jag. Sedan åkte vi tillbaka till Edinburgh och jag hittade äntligen en skotte i kilt! Med tillhörande säckpipa. Lycka! För att inte tala om Gap, Waterstones och Starbucks! En ljusblå skjorta, två Jeanette Winterson-romaner och en stor latte senare... Och givetvis en alldeles kilt! Ljuvligt värre. I söndags flög vi tillbaka till Sverige och jag mellanlandade i Linköping och lyckades klämma in lite fler vänner innan det blev Uppsala igår morse och jobb ever since.

För mer vackra bilder, var god besök Picasa.