Höstkärlek

Sådant som gör mig glad idag, förutom vädret och det faktum att jag har dealat med uppsatseländet.

The things I do...

Nu ska vi se. Sedan i onsdags har jag:

Klippt, färgat och stylat håret höstbrunt. Varit på vinprovning av vissa av oktobernyheterna. Spenderat en halv förmögenhet på underkläder, kostymbyxor och skor. Klarat av två jobbpass på bolaget. Bowlat ganska uselt, blivit sur och bitter, svalt tävlingsinstinkten och ignorerat. Druckit en väldans massa öl. Ätit trerättersmiddag med mina kära kollegor. Hånglat med min (ganska så coola) chef via ett körkort (aka 'Körkortsleken'. Don't try it - it ain't easy...) på efterfest. Blivit alldeles ypperligt tillfredsställd; oh many, many times. Sovit för lite. Käkat brunch. Myst framför film. Tagit en underbar liten tupplur. Pratat 1,5 h med Laurel på Skype (I love Skype!). Pratat med Mamma. Och Camilla. Handlat lite. Och precis duschat.

I veckan ska jag: skriva uppsats, träffa folk, eventuellt gå på bio, jobba, springa på ännu en vinprovning och förmodligen dra ner en väldigt spontan sväng till Göteborg redan nu. För att hälsa på bror, Sandra och Anna, samt möta upp Sabina och Ivana. Fantastiskt!

På väldans bra humör, trots oro inför framtid och allt det där andra. Skit samma. Jag tar det då.

Svininfluensan - check!

Okay, people. Spana in det här:

"Om du har något av följande symtom och en temperatur om 38° C eller högre, kan du ha svininfluensa. De typiska symptomen är:

- plötslig feber (hög kroppstemperatur på 38 ° C eller över) (check!)
- en plötslig hosta

Andra vanliga symptom vid nya influensan kan vara:

- huvudvärk (check!)
- trötthet (check!)
- frossa (check!)
- muskelvärk (check!)
- ledvärk (check!)
- diarré och orolig mage (ev. kräkningar) (check!)
- halsont (trippelcheck!)
- rinnande näsa (not so much)
- nysningar (check!)
- aptitlöshet (check!)

Viktigt är att ta tempen då feber är ett av de viktigaste symptomen på svininfluensa. Om dina symptom stämmer in kan du ha svininfluensa."

[Informationen hämtad från Sjukvårdsguiden.se]

Ni ser ju. Det enda jag inte har haft är (torr)hostan. Fast den börjar komma lite nu.

Har ringt och pratat med en rejäl och trevlig norrländska. Jag trodde man hade svininfluensan i 2-3 veckor. Det är enda anledningen till att jag avskrev den diagnosen så fort. Det och den uteblivna hostan. 5-7 dagar får jag reda på nu. Idag är min dag nummer 6, med peak i lördagskväll. Ganska klockrent, alltså. Jag hoppas nästan på det, för i så fall är jag ju klar nu.

Det som återstår att göra något åt är det här med mitt jävla öra. Om någon missat det så har jag varit halvdöv (hör ungefär 10 % på vänstersidan) sedan någon gång i början/mitten av augusti. Men jag vågar ju knappast ta mig till vårdcentralen med svininfluensan i bagaget. Bara att vänta några dagar till, alltså. Fredag kanske.

Nu ska jag vara snäll mot mig själv resten av dagen och ganska så tacksam för att jag uppenbarligen inte tillhör de där 0,4 % som dör av skiten.

Oslo och ett litet helvete

Jente på Karl Johan minsann...

Kjempefine havna (Akers brygge)

Andrea och jag inför Tori Amos

Utsikt över vattnet från Nessudden

Fina, regnvåta rosor utanför Stortinget (Norges riksdag, f ö ) svintidigt imorse

Ungefär som rubriken lyder, ja.

I fredags hade jag planerat att gå till frissan, investera i höstens viner och packa inför Andreas och min Oslotripp. I torsdagskväll kände jag mig lite småkrasslig i halsen. I fredagsmorse vaknade jag och mådde apa. Vi snackar inte förkyld, vi snackar illamående så kraftigt att man kallsvettas och spyr. Ja, ursäkta detaljrikedomen.

Beslutsam som jag var så försökte jag, åh så jag försökte, i alla fall intala min kropp att den mådde bra, men den vägrade samarbeta och jag fick ringa frissan och ställa in. Förmiddagen tillbringades i sängen. Efter att Andrea gjorde mig den enorma tjänsten att komma hit med det mest lättuggade vita bröd någonsin, samt lite glass, så spenderades eftermiddagen med att pilla i sig föda och vänta på bättre tider. Klockan 16 bestämde jag att jag var frisk och hoppade in i duschen. Stort misstag, då den långa processen följdes av totalyrsel och slutade med att jag fick krypa in på toan... Ytterligare 2 h i sängen följdes av att pilla i sig mer mat och en fast beslutsamhet att åka till Oslo svintidigt morgonen därpå. Jag började må bättre och bättre.

Och i lördags kändes det mycket mer okej. Halsont, men helt okej. Tågresan var lite besvärlig. Eftersom jag har en tendens att bli smått åksjuk även när jag mår 100 % kan ni ju tänka er hur bra det går när så icke är fallet. Det var åtminstone jättefint höstväder och det såg hoppfullt ut. Väl ute på Nessudden (ö strax utanför Oslo city) hos Andreas faster gick det utför och slutade med total feberfrossa och en hals som inte kunde svälja. Jag lyckades knappt få i mig ett halvt glas rödvin (enough said...) och var så knäckt att jag grät (!) och gick till sängs 20.45.

Den natten var inte rolig. Inte förmiddagen som följde heller. Jag grät ännu mer och var tre sekunder från att åka hem och inte ens få gå på den efterlängtade konserten. Men biljetterna var slut, så det gick inte. Jag pillade i mig lite te och lite kokt äggvita och sedan vände det sakta men säkert. Jag hade fortsatt yrsel och det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp även måndagen igenom, samt jätteont i axlar, nacke, hals och i huvudet (pillerna hjälpte inte riktigt, oavsett hur mycket jag knarkade), men förmågan att svälja utan att flämta av smärta började komma tillbaka och det kändes som huvudsaken.

I måndags åkte vi in till Oslo, Andrea och jag. Åt mat (jag var lite för hungrig för halsens bästa...), shoppade (det blev faktiskt en ny höst/vinterjacka) och mötte upp två små norskor för att tillslut gå och se på Tori Amos. Jag var fortfarande knappast i toppform och som tur är hamnade vi ståendes mot en omhängnad kring mixerbordet så att jag kunde luta mig och till och med sätta mig ner emellanåt. Det var skitbra. Tori har en helt enorm röst och pianospelet är fantastiskt. En av favoriterna, Cornflake Girl, kom tidigt och jag var nöjd. Ut till ön och knappa 3 h sömn senare tillbaka igen för att ta tåget tillbaka till Uppsala.

Jag har fortfarande rejält ont i halsen och är öm och matt i kroppen, men det är inte i närheten av vad det har varit... Nydushad och äntligen hemma ser allt mycket bättre ut.

Diagnoserna har varit alltifrån matförgiftning till 24 h-influensa och vidare till halsfluss och rentutav den fruktade svininfluensan (men jag har ingen som helst torrhosta och det är tydligen avgörande). Nu tror jag att vi har landat på 'seriös virusinfektion'. Ja. Jag vet att jag är dramatisk. Jag klarar knappt av en vanlig förkylning och när jag sedan får feber (väääldigt sällsynt), ja... Då bryter jag ihop totalt. Så enkelt är det.

Får jag svininfluensan ovanpå det här tänker jag överväga att ta livet av mig. Sprutfobi eller ej, när det väl erbjuds, via jobbet, ska jag stå allra först i kö...

Så. Nu väntar tillfrisknande, uppsatsen, ny tid hos frissan, jobb och umgänge med kollegorna lagom till helgen. Try and stay healthy! Och om ni trots allt blir sjuka; ring mig. Jag lovar att uppbringa så mycket sympati att ni aldrig sett på maken. Det borde vara en mänsklig rättighet. Det och kärlek som inte gör ont eller ställer till problem. Ha. Keep on dreamin', folks.

Ganska hopplös faktiskt

September må inte vara lika vacker idag, men jag har minsann fått livskvalitet ändå; i sådana mängder att det både räcker och blir över. Believe me.

Kvar i badkaret, dock bitvis nöjd med det, då det börjar kännas som att jag kommer att kunna ta mig ur när jag väl vill. När det är dags. När jag är redo. Och det är jag inte än. Så enkelt är det.
Nu ska jag sluta fundera. Igen. För det gör verkligen varken till eller från.

Upp ur badet ska jag, men har ingen brådska längre. Det må vara idiotiskt (fast samtidigt helvetiskt skönt) och (jag erkänner) opraktiskt som bara den;
men också ganska mysigt faktiskt...

Vackra september

Det är en alldeles fantastisk dag i mitten av september. Jag älskar september. September och maj - mina absoluta favoritmånader; på toppen av sina båda årstider och allting känns... nytt. Nytt, fascinerande och sanslöst inspirerande. Att jag sedan sitter här och pluggar champagne och ska på vinprovning ikväll gör inte saken värre.

Quite the change from yesterday, isn't it? Nå. Jag tog mig samman, gick ut i naturen (något av det bästa man kan göra så här års!) och pratade med min allra bästaste moster. All that's needed, apparently.

Imorn: mera champagneplugg följt av jobb. Torsdag: skriva, skriva, skriva. Fredag: serious haircut på ny, rekommenderad, tydligen fabulous salong, samt packning inför Oslo. Svintidigt på lördagmorgon bär det av. Jag och Andrea, shopping, gayklubbar och Tori Amos-konsert. Riktigt jävla nice, kort sagt. Åter på tisdagkväll nästa vecka.

Idag tänker jag f ö på Patrik Swayze (en av mina första celeb crushes - R.I.P.) och lyssnar på filmmusiken till underbara Dirty Dancing.

Himlen är klarblå, så snart är det dags för ännu en promenix i skogarna intill. Det gäller att passa på, vet ni. While and as long as it lasts...

"I'm just runnin' away.
From a heart that's burnin'.
But I can't run forever.
I've made up my mind!
Why did I try to figure out why?
Everything can't be anticipated..."

A love of water...

Det är sannerligen inte helt lätt just nu. Molnen hänger kvar, trots att solen skiner därute, och själv är jag ofokuserad och drömmande.

För att använda mig av en gigantisk metafor. Det känns som om jag ligger i ett alldeles fantastiskt skumbad. Det är varmt, bekvämt och avskuret från verkligheten (läs: från sunt förnuft och utnyttjandet av hjärnceller). Jag vet att det börjar bli dags att kliva upp ur karet, men kan liksom inte riktigt förmå mig, för det är ju något så vansinnigt skönt att ligga där. Vattnet håller på att bli kallt, men då och då fylls det på med lite varmvatten, which simply makes it worth my while...

Nej. Man kan inte spendera resten av sitt liv i ett badkar. Och man bör inte nöja sig med lite påfyllning from time to time. Men just nu är det precis vad jag gör. Tragiskt, men sant. Sant och tragiskt. Igår fylldes det på, men idag har det redan kallnat. Och jag fryser...

En något försenad kräftskiva i lördags. Med paj, morotskaka, snaps, öl och vin. Och med en mycket välförtjänt bakfylla smack hela dagen igår. Brunch, bio, hyrfilm och tv med min Portia och min Ellen. Precis landat i verkligheten idag. Dags att ta tag i livet igen. Och så måste jag, måste jag, på något jävla sätt komma upp ur det där förbannade badet...

Återseenden

Jodå. Jag lever.

Jag städar, tvättar, planerar och fixar. Ringer myndigheter, betalar räkningar och bokar in jobb, middagar och pubkvällar. Mailar handledare, lagar mat och går på långpromenader långt ut i närmaste skog. Allt för att inte riktigt tänka på...

Det skulle vara så lätt att sätta sig ner och strunta i allt. Lata sig, ignorera och helt enkelt ge upp. Men som sagt. Jag är betydligt äldre, med mer livserfarenhet och, viktigast av allt, jag vägrar!

I lördags åkte jag till Stockholm. Sirkka och jag åkte på språkresa till England ihop år 2001. Blott 16 och nästan 17 år gamla. Och helt jävla galna, dessutom. Sedan dess har jag hälsat på henne i Malmö några gånger, men senast vi sågs var jag 18, då hon har spenderat de senaste 5 åren i Brisbane, Australia. Och varje gång väl i Sverige har jag lyckats vara någon annanstans. Men nu så. Vi har verkligen pratat non stop. Lördagen och halva söndagen i huvudstaden och fram till imorse här i Uppsala. Fortfarande en av mina allra käraste väninnor och ingen kan få mig att skratta så hejdlöst som hon. Nu flyttar hon till London och jag ska givetvis hälsa på.

Verkligheten attackerade omedelbart efter hennes departure och jag blev tvungen att ta tag i mitt liv. Så. I did. Min svenska är mer fucked up än någonsin efter fyra dagars engelska och svenska och engelska i en mixad kombination. Lägg sedan till spanskan and go figure.

Nåväl. Veckan blir en halvvirrig blandning av häng på nation, jobb, uppsatsskrivning, middag och Bordeauxprovning. Dessutom ska jag komma igång med träningen!

Bland moln med gott mod

Hela världen snurrar. Och min hjärna går på högvarv. Vilket medför huvudvärk.

Studenterna är tillbaka i Uppsala, vilket medför betydligt mer att göra på jobbet. Till helgen var det dessutom löning och fint väder. I lördagseftermiddag åkte jag till Linköping. Ivana och Medo hade inflyttningsfest - och vilt blev det. Eller ja. Det kanske bara var jag... Nog om det.

I söndags tog jag med mig Sabina och min yngsta bror och åkte ut till min gamla barndomshåla. Precis mittemellan Linköping och Norrköping. Med grusvägar och skog. Och en fotbollsplan. 500 pers. Där växte jag upp. Flyttade sedan direkt därifrån till New York - and haven't been back since. Men nu så. Alldeles uppskakad av nostalgi vandrade vi runt i samhället. Där det råkade vara årets höjdpunkt - marknaden. Jag träffade mer eller mindre alla. Gamla dagmammor. Barndomsväninnor som återvänt och köpt villa. Klasskompisar från lågstadiet. Gammal barnvakt. Väninnas mormor. Osv och etc.

Tillslut vågade jag mig bort till huset. 'Vårt' hus. Som grannarna fortfarande säger: "de där som bor i ert hus." Haha. Det är precis lika fint som jag minns det. Finare, faktiskt. De har gjort ett riktigt bra jobb och jag är stolt. Och grät inte. Bara flämtade lite. Det var verkligen jättekonstigt. Att stå där igen. Mitt i uppväxten. Men som en helt annan människa, med ett helt annat liv.

Och le.

I måndags fikade jag med några av mina underbara tjejer. Och blev analyserad sönder och samman, fick mig en enorm tankeställare, berättade saker jag aldrig trodde jag skulle delge någon och landade slutligen i att jag är så fruktansvärt less på att älta. På att prata. På att analysera, gå igenom, tänka efter och oroa mig. Herregud, lägg ner. Jag orkar inte! Inte nu, inte mer, inte alls.

Det där jävla beslutet. Jag är inte redo att fatta det än. För jag kan inte! Jag vet ju inte. Därför har jag tagit ett helt annat beslut, så länge. Jag ska älta mindre och istället agera mer. Det finns en sak som är sanslöst tydlig just nu och då får jag väl för i helvete gå på känslan och agera. Må så vara att jag bryter ihop i nästa vecka eller mår lite kasst om 2 månader, men orka sitta och förbereda sig för det NU! Ja, kommer tillfälle ska jag försöka reda ut ett och annat, och fram tills dess att/om det händer någonting alls ska jag banne mig sluta tänka på hela grejen över huvud taget.

Så.

Jag är tillbaka i Uppsala. Uppsatssemenariestart i eftermiddags. Samma ämne, samma handledare - åtminstone tillsvidare. Thank god. I'm actually inspired. Egentligen orolig. Över allt. Hösten. Skrivandet. Spanskan. Den dumma latinkursen. CSN. Våren. Stockholm. Boende. Nytt jobb. Att ha sagt för mycket. Blottat för mycket av mig själv. Hur sjutton det nu ska gå med beslutet och vissa ageranden. Och vad i hela fridens namn det egentligen ska bli av mitt lilla liv.

Men av någon oerhört besynnerlig anledning verkar jag kunna rycka på axlarna åt det hela och konstatera att precis allting lär lösa sig. Det har det ju gjort förut. Och mina föräldrar har sagt det. De har alltid rätt. Det är fruktansvärt att erkänna, men det värsta är att det alltid är sant. Hur förbannad jag är blir när de säger det. Hur långt borta det än känns just nu. Man måste bara ta tag i saker. Och jävlar i min låda. Här ska ageras!

Det må vara slightly cloudy just nu. Men än är jag inte död. Och än har jag inte fått cancer. [Eller svininfluensan.] Så nu ska jag ut och leva.