Mäh

Sjuk och helt slut. Det är söndageftermiddag och igår jobbade jag 8 h med feber. I natt sov jag 12 h och nu knarkar jag alvedon. Veckan som följer är minst sagt fylld med jobb och inte sjutton har jag tid att vara sjuk mer än på sin höjd imorn. Så nu återstår ingenting annat än vila.

I övrigt klättrar jag uppåt. Och jobbar. Samt konverserar med mina fina brudar. Drack vin med Malin i torsdags och åt middag med Andrea (som äntligen är hemma!) i fredags. Skulle ha följt med ut på stor flatfest igår, men av uppenbara skäl gick det inte alls. I veckan ska jag bara jobba och fika med min Malin nr 2.

På lördag bär det av en snabbis till Norrköping för att fira min farbror som fyller 50. På söndag lär jag hjälpa min kära mor (som jag är så oändligt stolt över, mer än vanligt just nu, men får inte säga varför så här ute i etern...) att preppa julmat/godis innan det bär av tillbaka till Stockholm för den sista rushen innan jul.

Den 23e kl 17 bär det av till Hälsingland. Jobb i mellandagarna och sedan nyår i Köpenhamn med syrran.

Fick precis reda på att jag fick VG på första delen av dryckeskulturskursen och har nyss tackat ja till den betydligt svårare del 2. Yay!

Annars har jag fallit hals över huvud för SVT-serien "Våra vänners liv" som jag bevittnat maniskt under veckan på SVTplay och är nu i kapp med TV:n, så imorn sänds äntligen näst sista delen och sedan återstår bara att vänta på den allra sista.

Sniff, snörvel / M

Genuin sorti

Söndagkväll. Andra advent. Och jag hade världens finaste dag igår. Det var länge sedan jag upplevde så mycket känslor på så lite tid och jag är, ärligt talat, alldeles emotionellt utmattad.

Hemma nu. Trött, nöjd, lite ledsen, men så gränslöst stolt över mig själv. Och det är hela huvudsaken.

Jag var så otroligt nervös till att börja med. Satt med mina underbara brudar och fikade i några timmar innan stängning på bolaget. Lyckades pilla i mig en äppelmuffins. Och visst var det jobbigt i början. Stelt, läskigt och oklart. Kram på hans initiativ, men det kändes ändå naturligt. Sedan undvek vi ögonkontakt i vad som kändes som flera år. Egentligen bara tills vi kom hem till f d chefen och började dricka champagne. Sneglade lite, även om vi satt på helt olika ställen.

Efter den minst sagt speedade champagneprovningen bar det av till Fyrishov; först bastubad, med tillhörande öl, istunna och isvak, följt av äventyrsbad med rutschbana och bubbelpool. Om ni aldrig har varit i en simhall efter några glas champagne - try it! Det var något av det roligaste jag någonsin har varit med om. 15 vuxna människor, alltifrån 21 till 64 som åkte rutschbana som aldrig förr. Så otroligt härligt. Bästa tiden här blev 7 s och 21 hundradelar. Not too shabby.

Lyckades få in en och annan klockren pik i bastun, vilket glädjer mig. Kvällens skönaste replik, f ö ; "Fan vad vacker du är naken, Matilda! Eller alltså, så här naken i bikini som man inte har sett dig förut." Haha. Jag kände mig snygg och det var skönt. Och visst tittade han. Och jag också, emellanåt.

Middag följde. Och när bordet lugnat ner sig lite och var så när som på tomt passade han på att på eget initiativ genuint be om ursäkt. Jag var lugn, rak och tydlig med hur jag kände. Han skämdes. Och sedan släppte vi det. Jag funderade ett tag på om jag skulle behöva ta upp det igen, men det behövdes inte. Han förstod att loppet var kört för hans del och var sitt vanliga, burdusa, skitsnackande, packade jag. Jag trodde helt ärligt att jag skulle tråna betydligt mer, men nej. Det blev för uppenbart precis hur himla fel vi är.

Att säga hej då långt in på natten för att åka hem och sova hos fantastiska Karro, det var däremot inte det lättaste. Jag fångade honom i trappan på vägen upp från nattklubben. Han såg ut som en skamsen hund. Det blev väldigt mycket kramar (kan inte påstå att jag minns alla detaljer, men det blev nog mer än kramar...). Där stod vi, efter 1,5 år, och bara tyckte om varandra. Och la ner det hela, trots det.

Jag fick mitt fina slut. Om vi råkar springa på varandra på stan nu så kan vi kramas och jag slipper hata. Jag ville aldrig göra det.

Men gud så jag grät. Något så förtvivlat. Hela taxiresan hem. Det gjorde ont ända in i själen. Fast nu är det gjort och det känns bra. Ledsamt, men helrätt. Jag tror faktiskt inte att det blir bättre än så.

Och på tal om kärlek. Mina helt enastående, urgulliga, vackra, mysiga, trevliga, charmiga ex-kollegor. Fy fan vad jag älskar dem. Att man kan ha en sådan totalhärlig kväll samtidigt som man dealar med så mycket jobbiga och motstridiga känslor - det är faktiskt ganska häftigt. Så nu är jag sådär tacksamt amerikansk igen. Samt helt jävla slut.

Imorn är det en ny dag.

En enda stor klyscha

Någonting händer när man drabbas av elände. Jag börjar nästan misstänka att det har med karma att göra. Hur mycket det än bär mig emot att skriva det. Det må låta lite larvigt, men jag har nog aldrig varit med om mer intensivt stöd på så kort tid.

I söndags var Sabina och Sandra här hela kvällen. De tvingade mig att äta, de stängde av en film halvvägs in för att jag inte pallade med vissa scener, de svor, de predikade och de uppmuntrade mig att ta tag i det viktigaste omedelbart. Och jag vet inte om jag hade gjort det annars. Systra mi var sjuk som bara den och låg, trots det, under en filt och kraxade fram hur mycket hon hatar och hur mycket hon skulle vilja slå ihjäl.

I måndags åkte jag inte till Uppsala och det känns fortfarande som rätt beslut så här i efterhand. Även om jag känner mig löjlig. Jag pratade med en och annan kollega som förstår. Jag pratade med min underbaraste moster och det samtalet i sig gjorde fan underverk. Innan jag visste ordet av var jag hembjuden på middag och övernattning i en annan del av stan. Mer förståelse, mer hat, mer sympati. Och vin, samt urmysiga katter fram till läggdags.

I tisdags var jag på utbildning på Elite Palace Hotel vid St Eriksplan hela dagen. Det var både intressant och inspirerande, jag önskar bara att jag hade varit på bättre humör. På kvällen; middag, vin och övernattning hos nästa fantastiska väninna.

I onsdags jobbade jag, men bara halvdag. Kollegorna gjorde sitt till. Var smått orolig över att spendera tid helt själv, men då började folk att ringa istället. Och höra av sig på nätet.

Och så igår, när jag hade en riktig jävla skitdag, fick jag världens finaste meddelande av min amerikanska darling Laurel och spenderade gårdagskvällen med henne på Skype. Idag är jag officiellt sjuk, men i ärlighetens namn mer ur form och i behov av sömn, lugn och ro och mat. Man får göra så ibland. När man bara inte pallar.

Sedan i lördags har jag ätit mat 6 gånger. Middagar, alltså. Och ofta pga andra. Tänkte försöka vända på det nu. När jag är miserabel går jag till total överdrift och det känns faktiskt bara onödigt. Äta bör man, annars dör man. Och det har jag faktiskt ingen lust med.

För att sammanfatta. För att låta tvättäkta klyschigt amerikansk; jag är omgiven av så jävla mycket kärlek. Och är så himla tacksam för det. Den här veckan har jag gråtit, jag har skrattat, jag har varit otroligt sarkastisk, jag har hatat, jag har varit så enormt besviken, så frustrerad och så bitter. Men jag har fan inte varit ensam. And that has made all the difference.

Whatever

Efter mitt senaste inlägg så kan jag knappt fatta att jag måste göra det här. Det är så sinnesrubbat pinsamt så ni anar inte. Och jag har knappt processat att det faktiskt ens har hänt. Men det har det.

Jag har aldrig känt mig så naiv i hela mitt liv. Och aldrig så schizofrent tudelad på en och samma gång; jag arg, bitvis rasande, jag är ledsen, bitvis förtvivlad. Jag är ironisk, patetisk, besviken, sårad, trött, matt, lättad och numb omvartannat.

Som jag har tyckt om. Som jag har stått ut. Som jag har valt att inte se, som jag har låtit bli att kommunicera, att alls höra av mig, att kräva någonting över huvud taget. Som jag har tassat omkring. Och för vad!? Inte ett jävla skit, that's what. Nothing whatsoever. Inte ens en ursäkt. Inte ens ett förlåt.

Att ha lekt, i över en vecka, i över två veckor, för att sedan tvärvända på en tjugofemöring och förstöra precis allt. Med ett enkelt "jag vill reda ut saker och ting med en annan först". "Spela med öppna kort", du vet. Utan minsta hint dessförinnan. Kanske för att han fortfarande tror att jag egentligen inte bryr mig. Efter 1,5 år...

Eller förmodligen just för att han inte gör det. Jag vet att han tycker jättemycket om mig och det går fan inte att bortse ifrån. Bara, återigen, inte ens i närheten av tillräckligt och att behöva inse det IGEN - det är fan inte det lättaste.

Som tur är har jag raseriet till hjälp där. För jag har faktiskt rätt att vara arg. Han kan tycka att han har varit schysst och ärlig i förtid, men herregud vad mycket snyggare han hade kunnat sköta det hela.

Och jag förstår fortfarande ingenting. Och kan återigen inte fråga. Jag kommer aldrig att förstå den mannen. Och han kommer aldrig att förstå mig. Varför ska då just det vara så jävla svårt att förstå!? Varför kan jag inte bara vara en sådan där logiskt tänkande, jordnära tråkig människa? Helvete, vad mycket enklare precis allting skulle vara...

Jag ska sluta spy galla nu. För inte ens det är han värd. Den jävla skitstöveln.

Och jag vet att jag har sagt det förut, men det här, mina vänner, det är något helt annat. Han är så rökt att det inte är sant och jag tänker inte ens tillåta mig själv att SE på människan på fel sätt någonsin igen. The ice queen is back. För en avsevärd tid framöver. Lita på det.

Counting

Det är torsdag. I måndags jobbade jag 10 h. I tisdags jobbade jag 10 h. Igår jobbade jag 14 h. Och idag är jag ledig. Imorse, efter 07 någon gång, bestämde sig min next door neighbour för att börja borra och slipa på sin sida av väggen. Och jag var för trött för att ens orka banka i den, för att inte tala om att knacka på och börja vråla. Lyckat värre...

Anyhow. Jag har åtminstone fått 10 h sömn, även om den blev avbruten lite då och då. Och mina främsta planer idag är att titta på all daytime television jag kan hitta. Mums! Handla ska jag också och ta en långpromenad så småningom (när Oprah väl är slut, kanske. Haha).

Jobb imorn igen, men jag är leeedig på lördag och ska roa mig med Sabina och Sandra. Och på måndag bär det freakin' ÄNTLIGEN av till Uppsala. Dags att spana in nya jobbet, hälsa på kollegorna, fika med finaste Karro och sedan hålla provning förstås. Det är ju egentligen därför jag ska dit. Fast den senaste veckan har det handlat om något helt annat. Lita på det. ;-)

Jag vet inte riktigt vad det är som händer just nu, men det är galet oväntat, lite spännande och väldigt, väldigt mysigt. Och jag vet att det inte är smart, ultimat eller ens i närheten av vad jag borde satsa på. Men det är november! Att förverkliga sig själv kan fan vänta till mars...

And I will tell you this; jag har nog aldrig längtat så mycket i hela mitt liv.

Hell yeah

Fredagskväll. Efter en alldeles underbar fredag.

Som inleddes med att äta fyra olika desserter till fem olika dessertviner. Saffranspannacotta med hallon. Vit chokladmousse. Äppelpaj med vaniljsås. Och chokladtårta med chokladglasyr och chokladportersås. Det ni. Till detta; bland annat ett eiswein för 1200 kronor per 375 cl (en halv liten pluttflaska, alltså) som var alldeles gudomligt. Min kommentar på den i kombination med chokladmoussen? "Jag dör. Jag dog. Holy heaven." Inte speciellt proffsigt, men väl ärligt.

Efter denna spektakulära frukost fortsatte resten av dagen med ett leende på läpparna. Bra och roliga kundmöten och planering av vårens alla provningar. Jag ska hålla maltwhiskyprovningen, en basprovning ("lär dig prova röda viner"), en med Barolo/Barbaresco-tema och en Alsace-provning i första hand och är mer än lovligt nöjd med det, lemme tell ya.

Sitter och ser på storfavoriterna Carola och Sissela på Skavlan (som sjunger så fint så att jag nästan bölar som en 60-årig tant) och dricker en jättefin Sydafrikansk blend (shiraz, mourvèdre, viognier) som verkligen ÄR sydafrikansk in its true sense. Rökig och rejäl. Love it. Och blott 89 spänn. 1a oktober-nyhet; Flat Roof Manor.

Jobb imorn också, men sista jobblördagen på ett tag nu. Sedan ska jag pimpla vin med systra mi. Min finaste Bina. Åh, vad jag älskar dig!

På söndag eventuellt brunch med mellanbrorsan, som råkar vara i stan. Min yngsta brorsa har för övrigt deklarerat att jag, som person, främst har tre olika faser som jag växlar mellan (och som tydligen är väldigt uppenbara); när jag vill visa/berätta något (med vitt uppspärrade och glittrande ögon, I'm sure), när jag vill dölja något (typ choklad under soffkudden, med väldigt stora oooskyldiga ögon eller när jag försöker ljuga) och när jag inser att jag måste erkänna något (med skamsen, flackande blick). Och vet ni vad det värsta är?

Det hela är läskigt sant.

Och på måndag släpps alla julens drycker, samt vinterns nyheter, så då jäklar blire åka av.

Novemberhelvete

Det är november.

Jag avskyr verkligen november. Ändå har över en vecka lyckats passera utan att jag har hunnit observera det. Men nu så. Det är kallt, mörkt, blåsigt, jävligt och allmänt hemskt. Men inatt fick jag i alla fall sova mina efterlängtade 12 h och idag är jag helt ledig.

Så jag har tvättat, städat, planerat en kommande vinprovning och storhandlat galet nyttig mat. För nu får det vara slut på eländesätandet. En nygrillad, alldeles ljuvlig kyckling har räddat hela min dag. Vitaminvatten och sallad på det och kroppen känns något mindre dåsig.

Ikväll ska jag dessutom iväg och lyssna på underbara Eva Dahlgren som ska monologa sig och förhoppningsvis sjunga lite på Rival. Och som sagt. När lönen trillar in runt den 26e ska jag på spa på Sturebadet. Something like that.

Annars? Jobb, jobb och jobb. I helgen var jag i Linköping och firade Maria. Så trevligt så, om än på tok för mycket vin. Hade i alla fall galet mysigt med familjen i söndagskväll och åkte inte tillbaka till huvudstaden förrän 05 i måndagsmorse.

I helgen ska jag hänga lite med mina brudar. Om det nu stämmer att jag bara jobbar mellan 08 och 12 imorn så ska jag bege mig ut och shoppa lite efter det. Härligt! Jag har inte varit i närheten av en öppen affär på vad som känns som flera månader. Haha.

Och vad gäller resten? På ömhetsfronten intet nytt... Naturligtvis. Men jag är inte överdrivet bitter. Än. Mest ledsen. Ledsen och uppgiven. Och så oerhört trött på mig själv.

I glädje och i sorg

Söndagkväll. Helgen snart till ända och imorn ska jag upp 04.00 och åka till Grythyttan för sista gången den här terminen. Efter det blir det jobb resten av veckan och på fredagkväll bär det av till Linköping för att sammanstråla med vänner och familj, samt fira Marias 25-årsdag.

Jobbet går kanon. Lägenheten är, äntligen!, helt färdig. Allt som ska vara där är i förrådet, det är städat, organiserat och hur fint som helst. Jag har till och med lyckats helkroppsrenovera mig själv idag. Haha. Samt gått söndagspromenad och sovit ut riktigt ordentligt. Redo för en helt ny vecka, for sure.

Det var ytligheterna. Vid sidan av det befinner jag mig smått i chock fortfarande. Vår älskade, otroligt coola och jättefina gamla alltiallo (läs: hembiträde of some sorts) har nämligen fått en hjärtinfarkt och dött. Blott 68 år gammal och väldigt plötsligt. Det sjuka är att hennes man fick en först och medan han låg på sjukhus fick hon en och klarade sig inte. Ni vet väl vad de säger om par som vuxit ihop och inte klarar sig utan varandra... Jag tvivlar dessvärre på att han klarar sig nu, om han ens vet om vad som har hänt med henne.

Hon har betytt en hel del för mig och kan jag ska jag verkligen försöka ta mig till begravningen. Det är så svårt att ta in och som bekant får jag panik inför hela dödsbegreppet och vill inte ens tänka på var sjutton hon har tagit vägen. Idag är inte en ateistdag, mina vänner. Idag känns livet mest obegripligt.

I övrigt så saknar jag. Fortfarande. Fast just på den fronten har det hänt en hel del. För det är uppenbarligen inte bara jag som gör det... Vad jag egentligen ska göra med den informationen på sikt återstår att se. Vi har sagt att vi ska ses, om än inte preciserat när. Men åh, jag längtar.

Mitt fina lilla karlhelvete.

Trött, men lycklig

Tiden flyger förbi. Och igår vaknade jag upp till årets första snö (inte lite heller!) och hamnade i fullständigt chocktillstånd. Jag tänkte liksom sätta på mig ponchon, men det fick bli fleecetröja under jackan istället. Hehe.

Den här veckan har jag verkligen jobbat något helt otroligt nu igen. I måndags var jag i och för sig "ledig", men på kvällen skulle dryckesprovningsportföljen in, så det var bara att spendera dagen på Stadsbiblioteket med MacBooken i högsta hugg och med Sabbsan vid sidan om. Då var ju dessutom målarna här, så på kvällen åkte jag hem och sov hos Malin. I tisdags efter jobbet fick jag äntligen komma hem och gud, vad fint det är. Seriöst. Hallen är grå och jättevacker. Tre av vardagsrumsväggarna är gråbeigevita (haaa) och en liten fondvägg/kökshörnan är syrénlila. Jag är galet nöjd.

Igår var jag och syrran på konstutställning på Odenplan, följt av mycket trevlig middag på Chill på Söder. Nu är jag precis hemma från dagens dos jobb och tro mig, mina enda planer för kvällen är att ta världens längsta dusch, äta en god middag, dricka gott vin och se på film. Sedan ska jag äntligen få sova. Det har jag sett fram emot hela dagen. Så tragiskt är det.

Imorn kommer mina underbaraste päron hit och hjälper mig att skruva ihop/upp saker. Så mysigt så. Eventuellt blir det bio också. Får se vad som hinns med. Nästa vecka blir det också mycket jobb (nähä!?) och förhoppningsvis en lön som jag kan lyckas överleva på (jobbade ju bara 2,5 v i september, typ), men jag misstänker att det blir delvis grötföda november igenom med tanke på alla roliga grejer man kan lägga pengar på istället för mat.

På måndag är det provningsdags igen (för kunderna), med mat & dryckes-kombinationer som tema. På onsdag är jag helt ledig. Blir till att plugga vin då, inför den stundande hemtentan.

November blir nog förvånansvärt bra i år. Jag har en Linköpingshelg med 25-årsfest inbokad, en tripp till Grythyttan (för sista gången i år), en utbildningsdag på HK (huvudkontoret) och en helg med brudarna/eventuellt inflyttningsfest (den 20e - lägg det på minnet redan nu!). I slutet av månaden (när jag väl har fått oktobers efterlängtade lön...) funderar jag starkt på att lägga in mig på Sturebadets spaavdelning och lyxa till det på allvar. Och i början av december blir det partaj med gamla, finaste kollegorna. Åh, vad jag ser fram emot.

Och i torsdags var jag på dejt. För att jag kände mig tvungen. Det var väldigt trevligt. Inga pinsamma tystnader och ganska mycket skratt. Men inget klickande för min del. Så det blir inget mer av med det. Ska ge mig själv lite tid och lyssna på magkänslan istället. Smartast så.

Och nu, kära ni. Nu ska jag njuta.

To expect the unexpected

Om någon hade frågat mig i söndags, när jag skrev det där senaste inlägget, hur stor sannolikheten kunde tänkas vara att jag faktiskt skulle få både välbehövda kramar, närhet och en väldans massa annat så hade jag nog svarat... att den var jävligt liten. För jag trodde att jag hade bestämt mig och att det enda som skulle kunna få mig att ändra mig (någon slags respons från motparten) var ungefär lika med noll.

Men. Responsen kom. Med besked. Och oförberedd som jag var hade jag inte en chans. Väntade in i det sista med att faktiskt agera, men inte sjutton lyckades jag återvända hem från måndagens ölprovning förrän x antal h senare. Tyvärr, kanske. På vissa sätt.

Men vet ni vad det värsta är? Jag kan bara inte ångra mig.

Jag skäms som en femåring som tog ett för stort, uppenbart bett av det förbjudna pepparkakshuset. Både för min kära mor och en och annan besviken och uppgiven väninna. Det gör jag. Fast... alltså, det är hemskt, men shit, vad jag tycker om den där jävla karln. Trots att han är megahopplös. Och jag bara kan inte låta bli att hoppas att det är bättre att jag nu går omkring med ett senaste "vardagsminne" snarare än något slags överromantiserat avsked. Så är det.

Och jag vet. Det är lätt att säga så här 2-3 dagar senare, när man inte är despo eller ledsen eller förvirrad. Vi får väl hoppas att så mycket som jag jobbar nu lär jag inte ha så mkt tid över för reflektion i vilket fall.

Idag fick jag f ö en chokladask av en kund på jobbet. För att jag hittade hennes körkort, letade upp henne och ringde. Så himla söt! Den här veckan har varit minst sagt intensiv. Ölprovning, passion, jobb, vinprovning, jobb, kvällsmöte, jobb, mera jobb. Jag har kommit hem alltfrån 21 till efter 23 varenda kväll hittills.

Och nu väntar ännu mera jobb, ev middag imorn, vinprovning med tjejerna på lördag och sedan någon form av utgång. Och sedan ska provningsportföljen (vi ska föra anteckningar på 15 viner vi har provat) in på måndagkväll. På måndag och tisdag kommer dessutom målarna hit och fixar mina väggar. Det ni. Nu jävlar. Snart blir det fest! ;-)

Minst sagt hopplös(t)

Jag vet att jag bloggar för lite. Det är helt enkelt för att jag jobbar så mycket. När jag kommer hem efter mina 10-timmarsdagar är jag vanligtvis ganska slut. För vi sitter inte direkt i kassan på mitt nya jobb, vi står där. I max 10 min åt gången. Sedan springer vi omkring. On our feet. Dessutom har jag typ 3-4 sådana dagar i veckan. Jag klämmer alltså in en 40-timmarsvecka på 4 dagar emellanåt. Och det känns, kan jag säga.

För att sammanfatta. Karriären går spikrakt uppåt. Jag kan bara inte fatta hur jag lyckas, men det gör jag uppenbarligen. Senaste nytt är att jag ska få börja springa på förhandsprovningar på HK för nyhetssläppen. Jag kan inte beskriva i ord hur lycklig det gör mig. Ungefär så. Nu har jag träffar vår officiella dryckesprovningsansvarig, dessutom, och vi ska hålla provning ihop för första gången nu på tisdag. Jag jobbar tisdag hela vägen fram till lördag den här veckan, med i morgon som undantag.

Imorn ska jag till Uppsala och hålla ölprovning för 30 pers. Ungefär, åtminstone vad som känns som, 200 m från ett ställe där jag har spenderat en hel del tid under mina sista 17 månader i stan. Utan att gå dit, givetvis. Eller ja, det är så det är tänkt i alla fall. Försöka går ju.

För så här är det. Jag älskar att bo i Sthlm. Även om jag inte har lyckats få ordning på lägenheten ÄN, så är läget perfekt, närheten till vatten är en dröm, shoppingen en ännu större sådan (när jag väl får ordning på ekonomin, vill säga), jobbfronten slår som sagt alla rekord, jag hittar på saker, umgås med massor med folk (både Sofia och Camilla var här i helgen och det var hur mysigt som helst), unnade mig t o m världens vackraste poncho igår, min skrala ekonomi till trots, och ändå är det något som inte stämmer.

Förnuftsmässigt kan det inte bli tydligare och jag vill ingenting annat än att gå vidare. Helst fort som fan. Jag försöker vara öppen för förslag, jag tittar på andra, jag har till och med försökt att börja dejta igen (fast fått lov att ställa in; det gick bara inte och så jävla intressant var det inte heller), men det enda jag kan tänka på är ett hopplöst jävla elände till man, som inte förtjänar mig över huvud taget.

Förra helgen var jag på Öl- och Whisk(e)ymässan och träffade den vackraste killen i mannaminne. Han såg ut som David Beckhams betydligt snyggare lillebror (...), fast med turkosblåa havsögon. Vi bondade över lagrad rom, jag letade upp honom på Facebook och nu ska vi eventuellt ut och ta en öl.

Men vad ska jag med honom till, när jag, trots allt som händer i mitt liv just nu, känner mig riktigt jävla ensam och övergiven och bara vill ha en kram?

En kram som jag inte kan få. Sex som jag inte kan få. Närhet som jag fan inte kan få. Och allt detta för att jag, supposedly, kommer att vara mig själv tacksam någon gång i vår, typ. HA! Nå, VI FÅR FAN HOPPS PÅ DET! Det är allt jag kan säga.

Nu sova. Så att ännu en jävla söndag är över. Det är då det händer. Det är då jag har tid över att tänka. Och jag orkar verkligen inte tänka mer.

"Sometimes I feel broken, like I'm never gonna heal..."

Flyt och passion

Nu jävlar, hörrni. Nu börjar det hända grejer här. För 1,5 vecka sedan hade jag en helt annan bild av hur min höst skulle se ut. Men nu! Jösses.

Ett mer eller mindre (vad som lär bli) heltidsjobb senare (den här veckan har jag/ska jag jobba 6 dagar...), med ett varugruppsansvar (RÖDVIN!) som jag aldrig hade kunnat drömma om och med allra största sannolikhet officiellt dryckesprovningsansvarig (nu vickar jag) redan till vintern. Har jag flyt eller har jag flyt? ;-) Att ha "råkat" gå in på precis rätt butik vid precis rätt tillfälle, som fullständigt skrek efter folk som brinner och vill utvecklas och ta ansvar - det beslutet känns bara så himla snyggt.

Kollegorna är charmiga (och som vanligt så liknar en hel del så många gamla man lämnat bakom sig), chefen är underbar och jag har inte fallit för en enda en hittills. Ha! Det är annorlunda mot den stora city-butiken i Uppsala, absolut. Jag tror att jag har frågat efter leg på 20 pers på 5 heldagar - och det är helt galet från vad jag är van vid. Där frågar man om leg på 20 pers efter en timme, alla gånger.

Men vår kundkrets består främst av östermalmsdamer, kontorsnissar, företag och vinsnobbar. Minst sagt my cup of tea. Otroligt mkt intressanta och roliga kundmöten. Idag har vi dessutom möblerat om all whisk(e)y inför modulskiftet 1a oktober (ändrade priser, indelningar, nya varor etc.) och bokat in lilla mig på en utbildningskurs under hösten för just varugruppsansvar, samt en i vinter med ost och vin-tema. Tror ni att jag belåten eller? Jaaa.

Jag vet i helvete hur det här ska gå. Allvarligt talat. Hur länge jag ska trivas, hur det hela utvecklas, vad jag ska göra med min oavslutade fil kand-examen (mina kära övre medelklassföräldrar är inte speciellt överlyckliga över mina nya livsval...), hur resten av livet kommer att sluta (det där har fan alltid varit mitt problem. Planeringsfreak som vill ha koll på läget, liksom. Tragiskt!), men....

MEN. Det känns SKITBRA! Jag är ASNÖJD! Magkänslan jublar. Allting känns helrätt. Jag brinner, jag vill, jag kan, jag ska. Vad mer behövs? Vad kan vara mer rätt än att känna så? Så jag ska försöka att bara vänta och se. Spännande va? Pss.

I alla fall. Fredagkväll. Imorn ska jag upp kl. 06 och ta mig till TÄBY C av alla jävla ställen och jobba smack hela dagen och få fett med OB. Tro mig, jag behöver alla pengar jag kan få. Fick alldeles var låg lön idag (när har någon någonsin ätit nudlar till middag på självaste lönedagen, f ö ?) och har miljarder skulder. Det blir till att låna/sälja aktier/föra över lite sparkapital - vad som nu är smartast, så länge.

Men tro mig. I den här takten kommer jag, med mina standards, att vara miljonär lagom till jul... Så det känns inte så jävla jävligt trots allt (mkt medveten om att jag är lyckligt lottad som har lösningar att tillgå).

Jag ska föresten försöka låta bli att festa i helgen. Sedan jag flyttade hit har det blivit fre-lör VARJE helg. Som värsta ungdomen! Haha. Men hoppas på att lyckas möta upp min fina Thomas imornkväll i alla fall. Så det så.

Litteraturkursen ska jag alltså hoppa av. Vinutbildningen på distans fortsätter jag givetvis (det är så jääävla roligt!). Och om de bara kommer hit och målar om min lägenhet snart så ska jag se till att både ha inflyttningsfest (läs: våga släppa in folk...) och få lite mer ordning på tillvaron.

För att inte tala om att jag ska börja leta lägenheter på Östermalm eller så. Weeey! "Stockholm, Stockholm ska det va. Ja, Stockholm, Stockholm världens stad!" (Och Hälsingland och Dalarna! Förstås. Och kanske Linköping. En aning)

Nyss saknade jag föresten Uppsala lite grann för första gången sedan jag kom hit. Det var ett reportage på TV. Kollegorna saknar jag hela tiden. Verkligen. ALLA, men kanske (tyvärr) främst en. Det är en himla fin stad. Och jag önskar att jag kunde åka tillbaka redan 2a oktober, men då ska jag ut och rajtantajta mig med nya jobbet. Dessutom är det alldeles för tidigt. För att återse en och annan. Främst en nu igen.

Så jag låter bli, trots att jag vill så mkt att hälften vore betydligt mer än nog... Men i sinom tid, så. Vinprovning ska jag tydligen dit och hålla redan måndagen den 11e oktober och då lär jag nog råka hamna på Svava somehow. ;-) We'll se how that goes.

I alla fall. Här flyter det på. Som sagt. Som fan. Hoppas att det gör det för er också.

Nightey night!

Ashamed to be Swedish

Jag skäms så mycket så jag vet inte till mig. Det har precis varit riksdagsval år 2010 i Sverige och Sverigedemokraterna fick 5,7 % av rösterna. Det innebär att ungefär var 20e person i Sverige är fullständigt jävla dum i huvudet. Det hade man ju iofs kunnat lista ut själv. Men att få det på papper och något så extremt? Det känns verkligen förjävligt.

Mona blev inte stadsminister (för allvarligt talat; jag har stött på en och annan vettig sosse i mina dagar, som till och med jag skulle kunna tänka mig att rösta på - som Margot Wallström och Anna Lind - men inte Mona. Hon har gjort bort sig för mkt i övrigt och att hon skulle bli Sveriges första kvinnliga stadsminister? Nej tack!) och det gick bra för både Miljöpartiet och åtminstone inte katastrofalt för vare sig Centern eller FP.

Men allting överskuggas liksom av SD. Tack och lov så gick Reinfeldt ut och sa att han vill inte samarbeta med SD, utan föredrar Miljöpartiet. Dessvärre så lär ju Maria Wetterstrand (som jag f ö är förtjust i och mestadels tycker är väldigt vettig) inte vilja gå med på det och då kommer jag (garanterat) bli jävligt osams med en himla massa Miljöpartister!

För så här är det; alla människors lika värde måste ALLTID betyda mer och värderas högre än enskilda partiers smågnabb. Det är min viktigaste åsikt och den står jag för mer än allting annat på jorden.

SÅ är det.

Men framför allt så skäms jag något så vansinnigt.

I helgen; Andrea här från Bryssel. Utgång på Momma, Vampire och Göta Källare. Underbara middagar och tidigare i afton, alldeles underbart skådespel på Stockholms Stadsteater i form av pjäs av Louise Boije af Gennäs och vin och valvaka med min fina Malin.

Imorn börjar jag jobba på Karlaplan. Jobb smack hela veckan utom torsdag. Litteraturen lär läggas ner till fördel av jobb och passion. Och det känns underligt, men bara bra. Jag är en klassisk jobbmänniska. Uppfostrad borgligt, men tvärtemot allmänheten går jag från höger mer mot mitten ju äldre jag blir. Och som sagt. Individer före principer! DET är mitt motto.

Puss och godnatt

Så jävla lyckat!

Jag måste erkänna att jag är bra jävla belåten just nu. För ungefär 1,5 h sedan landade jag drömjobbet på Systembolaget på Garnisonen, Karlaplan. Som mer eller mindre vikarierande dryckesprovningsansvarig.

Ska dit på möte på fredagmorgon för att prata vidare om vad för slags kontrakt vi ska skriva och när jag ska börja (förmodligen redan nästa vecka). Innan dess bör jag alltså få tag i CSN, för är det så att jag inte får några pengar så är det kort sagt bye bye till litteraturen och hellooo till hur mycket jobb som helst. Ni kan ju ana vad jag kanske är mest sugen på trots allt...

På väg hem från universitetet hämtade jag ut min splitter nya iphone 4. Dessvärre får man det speciella sim-kortet vid sidan av, så jag kan inte leka med den alls än så länge. Men fin är den. Jag har redan beställt ett fodral/skydd (äkta läder + syntetiskt zebraskinn!) och sim-kortet lär dyka upp imorn eller senast på fredag. Good times!

När man saknar för mycket är det bra med materiella ting som distraktion. Och på tal om att sakna har jag precis budat iväg en stor chokladask som tack till mina älskade ex-kollegor i Uppsala. Den borde anlända på fredag.

Solen har precis kämpat sig fram bakom molnen och jag har varit på ICA och handlat lyxmat för att vara snäll mot mig själv. Hehe. Har sms:at ungefär halva Sverige för att jag är så glad, kan tilläggas. I helgen kommer min fina Andrea hit från Bryssel och bor hos mig. Det blir gayklubb på fredag, brunch och en avstickare för att ha filmkväll på lördag och teater (Louise Boije af Gennäs nya pjäs!) och valvaka på söndag. Can't wait!

Imorn ska jag in till city och spana på nya brills med Sabina som smakråd, samt förhoppningsvis lära mig hur en iphone egentligen fungerar...

Even a fool would let go

Allting är bara så jävla konstigt just nu. Och jag gråter och garvar om vartannat som värsta tonåringen. Dessutom både bakis och helt slut dagen till ära. Kom hem 05.30 imorse. Somnade inte förrän efter 06.

Spenderade natten på White Room med Sabina och Ivana. De hade jätteroligt. Det hade dessvärre inte jag. Inte alls på humör och med helt fel inställning skrämde jag bort alla män som alls vågade sig nära. Måttet var rågat när en kille i baren frågade om inte jag kunde tänka mig att le lite. Han fick en mördande blick av 7e graden (skalan går från 1-10) och blev sedan fetignorerad. Så trevlig är jag...

Tidigare på dagen sprang Ivana Stockholm Halvmarathon och Sabina och jag hejade på. Detta följdes av sushi och vin hemma hos Sabina i Flemmingsberg. I fredags var vi, plus Sofia, på Söder och åt indiskt och pratade politik. Startade givetvis ett nytt parti också. När vi väl tar makten tar jag posten som utrikesminister. Bah. Såklart.

I torsdags råkade mamma vara på konferens i stan och var här och drack te en sväng på eftermiddagen. Det lutar åt att måla om det här eländet helgen 2-3e oktober, för er som kan och vill. ;-)

I övrigt har jag fortfarande inte fått något besked från CSN och får jag inga pengar av dem så har jag inget val än att hoppa av litteraturen och börja söka jobb. Var inne på Stockholms två exklusivaste bolag i torsdags och lämnade CV:n - på Regeringsgatan och Garnisonen, Karlaplan. Hoppas och tror att det gick vansinnigt bra på det sistnämnda och har jag en jävla tur hör jag av dem redan imorn. Då är jobbdelen åtminstone kirrad.

Hur jag inte ligger ner på golvet och flämtar än, det vet inte ens jag. "Du har nog blivit vuxen" sa mamma. Ha. Jo, säkert. Men faktum kvarstår; att ha så här lite koll och fortfarande andas - det är stort. För mig är det det. Så mitt i den här jävla soppan är jag faktiskt ganska stolt.

Och ledsen. Tror jag har gråtit alldeles för lite på sistone, när jag tänker efter, och tyvärr måste jag nog det. Så jag bölade hela vägen hem i natt och har fortsatt från och till hela dagen. Nu är jag trött och less. Så jag ska sova. Imorn är det en alldeles ny måndag. Jag ska springa (sjukt inspirerad av duktiga Ivana), fixa och plugga som en gnu.

Om några år kommer jag att tacka mig själv för det här. Det vet jag. Men just nu känns det bara förtvivlat jobbigt och jag saknar så mycket att det inte finns något som helst förnuft kvar...

Det hela snurrar vidare...

Mindre kaos nu, men långt ifrån all set.

Läget funkar utmärkt. Att ha sanslösa mängder att göra helt plötsligt går bättre än jag trodde. Har inte brutit ihop än i alla fall (...). Även om idag är en sådan där dag när allting bara hinner i kapp och man får andas ganska djupt för att inte tänka alldeles för mycket.

Igårkväll kom jag hem från första heldagen på Grythyttan och sommelièreutbildningen. Åkte dit i söndags och spenderade natten hos Maria. Hur mysigt som helst. Fick hembakad bröd med mig därifrån, liksom - hur galet sött är inte det? Dagen igår var fantastisk och passade mig som handen i handsken. 15 viner, 20 sidor anteckningar och massa h föreläsning senare.

Missade en föreläsning i teori och metod igår och har ytterligare en imorn. Så nu blir det till att slänga sig över de enorma mängder text vi måste läsa. Och så ska jag in till stan och kolla ögonen och beställa nya linser. På torsdag börjar uppsatskursen, men sedan ser det äntligen lugnt ut (läs: jag kan fortsätta packa upp - ha, jag har knappt börjat! - slänga ner saker i förrådet, städa, försöka bestämma helg för målning och fördjupa mig i alla teorier).

Knappast ngn utgång den här helgen, alltså. Blev på tok för mycket förra (sushi i city, sangria i Gamla Stan och dans på Café Opera, samt hemmafest i Solna). Var ju lagom pigg igårkväll, kan tilläggas. Men nu så...

Jag älskar att bo i Stockholm. Och kan jag bara lyckas behålla den här ambitiösa andan så ska jag nog lyckas klara av båda kurserna parallellt. Men så var det det här med att söka jobb också... Hehehe. Jaja. Vi får se hur det går. Och hur sjutton jag nu ska hinna jobba mitt i allt det här...

Föresten så hör jag igen. Var på Lidingösjukhuset (den här ön har fan allt. Ett tag trodde jag att det bara var jag, några barnfamiljer och några pensionärer som bodde här, men icke. Det är en stor jävla ö) och läkaren konstaterade att det var typ de största vaxpropparna någonsin. Hon sög ut dem, så nu hör jag läskigt bra. Första dagen var hemsk - och jag var som en rädd hare. Ska man höra så här bra, liksom? Då hade jag inte hört normalt på 4-5 månader. Det ni.

Kaos

Nämen goddagens resten av världen,

Det är lite så det känns, så här efter 4 dygn utan internet. I förmiddags var jag och hämtade ut två paket från ComHem med både bredband (som jag precis installerat helt själv. Nytt motto; Matilda kan, för Matilda har fan inget val!), TV och telefoni (inte för att just hemtelefon faktiskt lär användas, utan för att det blev en billigare deal då). Kortet till boxen har de däremot lyckats skicka till Linköping, så det anländer först imorn (Pappa skickade upp det ögonabums) och då är jag alltså även 15 kanaler rikare.

Vilket kan behövas, med tanke på hur det ser ut i övrigt. Att flytta är påfrestande. Självklart. För alla. Allt man äger och har är i fullständig oordning och man känner sig lite allmänt lost. Nytt ställe, hundra saker att lära sig, fixa och upptäcka (jag har t.ex. inte lyckats hitta vare sig mitt förråd eller tvättstugan ännu).

Utöver det så är det inte idealt att börja flytta sent på en lördageftermiddag. Efter jobbet. Med två stressade föräldrar. Som givetvis, trots alla förvarningar, inte kan sluta flämta "men huuuur mycket saker har du egentligen!? Hur kan man klämma in så här mycket på 15 kvadrat?" Säg det. But I did tell you... Först efter 19 var vi på plats på Lidingö. 4 pers mer eller mindre öste upp allting 3 trappor på mindre än 1 h. Sedan åkte vi hem till vänner och åt middag och somnade som stenar.

Söndag. Tillbaka ut till Lidingö för att mäta, skriva listor och fundera. Sedan vidare till IKEA ända ute i Barkaby. Fyra timmar tog det. Och då kände jag mig ändå paniskt stressad under hela besöket. Mor och far hade bråttom hem och innan de kunde åka var vi ju tvungna att få upp allting. Efter IKEA blev det ytterligare en timme på Elgigantan. Där jag råkade bli med stor, dyr platt-tv. Köpte även en micro, en dammsugare och en vattenkokare. Utöver detta; tv-bänk. Vardagsrumsbord. Barbord/matbord + barstolar. Bokhyllor. Badrumsspegelskåp. Hatthylla. Nya spotlightslampor till köket. Glas. Och en himla massa annat.

Sedan sprack tidsplanen totalt. Det tog år att ta sig tillbaka. Och vi hann få upp lite spottar, städa lita, montera TV-bänk och slänga upp TV:n. Sedan var klockan 21.30 och hög tid för päronen att åka hem. Då tog jag fel nyckel (den som endast går till tvättstugan) och låste oss ute (dörren låses automatiskt om den går igen). Låssmed fick tillkallas. Och ni kan ju ana hur dyrt det blev... Mina stackars föräldrar var inte hemma förrän 02. Själv har jag inte ens orkat böla åt eländet. Det blev liksom för mycket.

För det är hemskt. Eller det kändes betydligt värre i helgen. Efter ett dygn utan mat. Och egentligen skulle jag vilja fota hur det ser ut här bara för att ni ska få en idé om hur jag lever just nu. Men jag skäms alldeles för mycket.

Och jag må vara en snobbig, lyxuppfostrad perfektionist, men det är fan inte vackert alltså. Väggarna är hemska, badrummet är mikroskopiskt och hallen är röd. Fast jag har ju en väldigt snygg TV som täcker en del av det...

Har jag en jävla tur orkar föräldrarna återkomma i helgen för att hjälpa till med resten. Under tiden kämpar jag på här bäst jag kan. Igår var jag på introduktionen för kandidatkursen, samt köpte en 3 månaders SL-kort. Antar att det gör mig till Stockholmare på allvar. Det hela känns fortfarande ganska ofattbart. Och jag tänker så mycket att jag får huvudvärk.

Nu ska jag ta i tu med hallgarderoberna, städa och dona. Imorn; första föreläsningen. På torsdag kommer värden hit för att granska det här eländet och förhoppningsvis konstatera att det måste lösas.

Lugna ner dig nu, Gud. Jag må vara kapabel, men du behöver ju inte överdriva.

Avsked

Leaving, in spite of loving, but with a stunning new view up front...

Jaja. The drama queen has settled down a bit. För ikväll åtminstone. Fan vet hur illa det lär bli under resten av helgen. Hehe.

Försöker tala om för mina (literally!) kolugna föräldrar hur mycket jag uppskattar att de kommer hit och hjälper mig att flytta. Eftersom jag vet hur jävla jobbig jag är att ha och göra med när jag är 1) stressad 2) nervös 3) osäker 4) emotionell. Det sammanfattar väl läget just nu, tror jag. Kläm in nostalgisk, tacksam, ledsen, glad och spänd också. Ha. Jo, minst sagt en intressant blandning.

Det är fredagkväll och sista kvällen i min lilla lya. Som är nerpackad och underlig. Smack hela dagen har spenderats på jobbet. Med att bjuda på glaserade morotstårtor (succé!), sucka lite dramatiskt emellanåt och senare på eftermiddagen med att kämpa som ett djur för att inte börja böla. Bara två gånger; på toan och ensam på lagret bakom en pall med vin. Och det var inte så mycket heller.

Men ont gjorde det. Även om jag är sanslöst nöjd med avskedsproceduren. Det blev precis som jag ville ha det och vad som än händer nu (förhoppningsvis ingenting...) så har jag ytterligare en snygg filmsnutt att adda till min samling. För det är verkligen så de har varit. De bra bitarna. Lite som på film.

Jag älskar verkligen mina kollegor. Och mitt jobb. De är en helt galet underbar mix av folk och gud, vad jag egentligen inte vill lämna dem. Men nu är det så. Vi lär ses igen och jag måste sluta gräva ner mig. Jösses! Jag har ju inte ens berättat den bästa nyheten än! Tjejen tog sig i kragen tillslut och har nu tagit sitt pick och pack och utrymt nya stället så jag FÅR flytta in redan imorn. Hallelujah!

Officiellt reggad på både Stockholms och Örebros Universitet är jag också. Och jag inser ju att det lär dimpa ner ytterligare 762 problem att lösa under de kommande veckorna (precis som det gör när man flyttar, börjar nya kurser och allt är nytt), men det får helt enkelt lov att lösa sig det också. Efter de senaste veckorna känner jag mig kapabel att klara av det mesta. Hör du det, Gud!?

Anyhow. Jag är emotionellt slut. Hela kroppen är tung efter att ha varit spänd och orolig hela veckan, över precis allting, och nu vill jag bara sova. Har inte en susning om när det beställda internetpaketet lär finnas tillgängligt på nya stället, men förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge.

Puss på er så länge

Fed up and bitter

Ju mer man gräver i det, desto mer skit simmar upp till ytan. Så mycket är tydligt.

Jag sitter här och ringer samtal nu igen. Till precis allt och alla. Det är alltifrån att saker måste skickas (var, hur, när?), till att saker måste fixas, klaffa eller bara lösa sig. Igår insåg jag att det är vecka 34 och inte 33, som jag först trodde. Dog nästan då jag trodde att det innebar att registreringen på Litteraturkursen redan hade ägt rum. Och då hade min höst varit ganska så körd altogether. Det löste sig i alla fall imorse kl. 09.06. Inga problem. Imorn ska jag till Stockholm och fixa det hela. Tidigt som snor.

Det visade sig dock snart (efter att jag hade hunnit andas i ungefär 45 minuter) att det är det minsta av mina problem just nu. De som officiellt bor i min nya lägenhet ringde och meddelade att hon som bor där inofficiellt nu inte alls är säker på att hon kommer att lyckas flytta ut till helgen, pga sjukt barn eller vad sjutton det nu var. De skulle försöka prata med henne på nytt och jag ska ringa på torsdag för att kolla av läget. Själv måste jag ut i helgen oavsett och vad i helvete jag ska göra om jag inte har någonstans att bo då, det vet jag inte.

Sedan insåg jag att sista dagen att registrera sig på vinutbildningen på distans i Grythyttan är imorn och hoppsan, jag är visst inte bekräftad användare på studera.nu, utan har loggat in via Uppsala Universitet de senaste 3 åren. Så nu har jag hastigt och lustigt beställt ny PIN-kod, som förmodligen kommer att hamna hos mina päron, och sannolikheten att den anländer redan imorn är väl ungefär 0. Så nu återstår ännu fler samtal. Whoopdey-freakin'-doo!

Ja, jag är bitter. Packandet är knappast klart och inte har jag tid med det heller. Jobbet väntar i eftermiddag och imorn blir det Stockholm under större delen av dagen. På torsdag har jag inget val längre, för fredag är heldag och sedan är det helg.

Personalfesten, föresten. Var mycket trevlig. Vaknade upp på fel ställe gjorde jag också. Förstås. Och ont gör det. Och jobbigt som fan lär det bli. Att säga hej då till eländet om några dagar.

Men det hade känts något lättare om Gud bara kunde sluta ösa skit över mig. Lita på det.

The end of an era

Ja, vad säger man? Ett år och snart fem månader senare. Stundtals hopplöst och sanslöst frustrerande. Emellanåt fantastiskt.

Igår var det fantastiskt (och inatt. Och imorse. Och för mindre än 2 h sedan...). Fantastisk mat. Fantastiskt samspel. Fantastisk medvetenhet. Fantastisk närhet. Och nu är det slut.

För det går inte. Inte på heltid. Inte på allvar. Inte mer än så här.

The smell of your skin lingers

On me now

And I'm gonna miss you

But I've gotta get a move on

With my life

It's time to be a big girl

And big girls don't cry...

[ Though I can't really help myself ]

Ja. Fy fan.

Panik och harmoni

Och plötsligt är allt glasklart, förväntansfullt och alldeles, alldeles underbart...

Förmodligen för allra sista gången. Och den insikten får mig att flina som en imbecill och böla lite samtidigt. Vackert så det förslår, inte sant? Bah.

Nu har jag slängt allt som slängas kan. Och jag som trodde att det inte fanns så mycket kvar när jag började imorse. Ha! 15 par strumpor med hål i. Ytterligare kilovis med onödiga, sparade gamla papper. En ful, uråldrig gammal vårkavaj som jag inte har använt sedan 2005, men ändå lyckats spara. 3 toppar. 10 år gamla parfymer.

Och sedan blev det ännu en vända i badrummet för att slänga ut ytterligare 5 set med schampoflaskor (herreGUD! Då slängde jag alltså ut typ 8 set för något halvår sedan). Nu har jag ETT set kvar. Nåväl, och så ytterligare ett. But that's it. Lovar och svär.

Vet ni vad jag hittade sedan då, i ett skåp? Min, vad det visar sig, "plastpåssamling". Jodå, jag har tydligen en sådan. HORDER av plastpåsar. Och små, söta papperspåsshoppingbagar. Jag slängde minst 20 st sådana. Och säkert över 50 plastpåsar. Jag har exakt 10 st fina små papperspåsshoppingbagar kvar och kanske 5 riktigt fina plastpåsar (...). Förutom Systembolagetpåsarna till badrumspapperskorgen, förstås. Hehe. Hjälp! Jag inser att jag låter som en galen gammal tant. Finns det terapi för sånt här?

Imorn ska jag skaffa x antal banankartonger och börja packa mina 250 + böcker. Två flyttkartonger är redan klara. Kläder sparar jag till slutet. Lyckas jag bara packa alla dessa jävla böcker lär det inte vara mycket kvar sedan i vilket fall. Tro mig.

På onsdag eftermiddag jobb. På torsdag mera packande. Fredag-lördag jobb, jobb, jobb. Lördag personalfest. Och någonstans innan dess avskedsmiddag med tillhörande passion. Nästa vecka bär det av till Sthlm för att registrera sig på SU och sedan ska jag passa på att dricka vin med några av mina finaste brudar.

Sedan är det dags, hörrni. Shit pommes frites...

Gotta get away

Hold up a second

I've got something on my dirty mind

I start out with good intentions

But mess it up like all the time

I try to keep up with appearance

But always end up way out of line...

I need some kinda miracle

'Cause that will solve my faith in science

So I put my faith in me

She said there just must be more to life than this

He said careful 'cause you might just get your wish

Hey girl

What your momma never told ya

Is love hurts when you do it right

You can cry when you get older

This incomprehensible boredom takes a hold again

And in this other dream

I'm on top of the world

Ahead of the game

I think of reality

And it hits me hardcore to the brain

We gotta get away

[Robyn: You can cry when you get older]

I am oh so sick and tired of my beating heart. Therefore.