söndag, oktober 31, 2010

I glädje och i sorg


Söndagkväll. Helgen snart till ända och imorn ska jag upp 04.00 och åka till Grythyttan för sista gången den här terminen. Efter det blir det jobb resten av veckan och på fredagkväll bär det av till Linköping för att sammanstråla med vänner och familj, samt fira Marias 25-årsdag.

Jobbet går kanon. Lägenheten är, äntligen!, helt färdig. Allt som ska vara där är i förrådet, det är städat, organiserat och hur fint som helst. Jag har till och med lyckats helkroppsrenovera mig själv idag. Haha. Samt gått söndagspromenad och sovit ut riktigt ordentligt. Redo för en helt ny vecka, for sure.

Det var ytligheterna. Vid sidan av det befinner jag mig smått i chock fortfarande. Vår älskade, otroligt coola och jättefina gamla alltiallo (läs: hembiträde of some sorts) har nämligen fått en hjärtinfarkt och dött. Blott 68 år gammal och väldigt plötsligt. Det sjuka är att hennes man fick en först och medan han låg på sjukhus fick hon en och klarade sig inte. Ni vet väl vad de säger om par som vuxit ihop och inte klarar sig utan varandra... Jag tvivlar dessvärre på att han klarar sig nu, om han ens vet om vad som har hänt med henne.

Hon har betytt en hel del för mig och kan jag ska jag verkligen försöka ta mig till begravningen. Det är så svårt att ta in och som bekant får jag panik inför hela dödsbegreppet och vill inte ens tänka på var sjutton hon har tagit vägen. Idag är inte en ateistdag, mina vänner. Idag känns livet mest obegripligt.

I övrigt så saknar jag. Fortfarande. Fast just på den fronten har det hänt en hel del. För det är uppenbarligen inte bara jag som gör det... Vad jag egentligen ska göra med den informationen på sikt återstår att se. Vi har sagt att vi ska ses, om än inte preciserat när. Men åh, jag längtar.

Mitt fina lilla karlhelvete.

lördag, oktober 23, 2010

Trött, men lycklig


Tiden flyger förbi. Och igår vaknade jag upp till årets första snö (inte lite heller!) och hamnade i fullständigt chocktillstånd. Jag tänkte liksom sätta på mig ponchon, men det fick bli fleecetröja under jackan istället. Hehe.

Den här veckan har jag verkligen jobbat något helt otroligt nu igen. I måndags var jag i och för sig "ledig", men på kvällen skulle dryckesprovningsportföljen in, så det var bara att spendera dagen på Stadsbiblioteket med MacBooken i högsta hugg och med Sabbsan vid sidan om. Då var ju dessutom målarna här, så på kvällen åkte jag hem och sov hos Malin. I tisdags efter jobbet fick jag äntligen komma hem och gud, vad fint det är. Seriöst. Hallen är grå och jättevacker. Tre av vardagsrumsväggarna är gråbeigevita (haaa) och en liten fondvägg/kökshörnan är syrénlila. Jag är galet nöjd.

Igår var jag och syrran på konstutställning på Odenplan, följt av mycket trevlig middag på Chill på Söder. Nu är jag precis hemma från dagens dos jobb och tro mig, mina enda planer för kvällen är att ta världens längsta dusch, äta en god middag, dricka gott vin och se på film. Sedan ska jag äntligen få sova. Det har jag sett fram emot hela dagen. Så tragiskt är det.

Imorn kommer mina underbaraste päron hit och hjälper mig att skruva ihop/upp saker. Så mysigt så. Eventuellt blir det bio också. Får se vad som hinns med. Nästa vecka blir det också mycket jobb (nähä!?) och förhoppningsvis en lön som jag kan lyckas överleva på (jobbade ju bara 2,5 v i september, typ), men jag misstänker att det blir delvis grötföda november igenom med tanke på alla roliga grejer man kan lägga pengar på istället för mat.

På måndag är det provningsdags igen (för kunderna), med mat & dryckes-kombinationer som tema. På onsdag är jag helt ledig. Blir till att plugga vin då, inför den stundande hemtentan.

November blir nog förvånansvärt bra i år. Jag har en Linköpingshelg med 25-årsfest inbokad, en tripp till Grythyttan (för sista gången i år), en utbildningsdag på HK (huvudkontoret) och en helg med brudarna/eventuellt inflyttningsfest (den 20e - lägg det på minnet redan nu!). I slutet av månaden (när jag väl har fått oktobers efterlängtade lön...) funderar jag starkt på att lägga in mig på Sturebadets spaavdelning och lyxa till det på allvar. Och i början av december blir det partaj med gamla, finaste kollegorna. Åh, vad jag ser fram emot.

Och i torsdags var jag på dejt. För att jag kände mig tvungen. Det var väldigt trevligt. Inga pinsamma tystnader och ganska mycket skratt. Men inget klickande för min del. Så det blir inget mer av med det. Ska ge mig själv lite tid och lyssna på magkänslan istället. Smartast så.

Och nu, kära ni. Nu ska jag njuta.

torsdag, oktober 14, 2010

To expect the unexpected


Om någon hade frågat mig i söndags, när jag skrev det där senaste inlägget, hur stor sannolikheten kunde tänkas vara att jag faktiskt skulle få både välbehövda kramar, närhet och en väldans massa annat så hade jag nog svarat... att den var jävligt liten. För jag trodde att jag hade bestämt mig och att det enda som skulle kunna få mig att ändra mig (någon slags respons från motparten) var ungefär lika med noll.

Men. Responsen kom. Med besked. Och oförberedd som jag var hade jag inte en chans. Väntade in i det sista med att faktiskt agera, men inte sjutton lyckades jag återvända hem från måndagens ölprovning förrän x antal h senare. Tyvärr, kanske. På vissa sätt.

Men vet ni vad det värsta är? Jag kan bara inte ångra mig.

Jag skäms som en femåring som tog ett för stort, uppenbart bett av det förbjudna pepparkakshuset. Både för min kära mor och en och annan besviken och uppgiven väninna. Det gör jag. Fast... alltså, det är hemskt, men shit, vad jag tycker om den där jävla karln. Trots att han är megahopplös. Och jag bara kan inte låta bli att hoppas att det är bättre att jag nu går omkring med ett senaste "vardagsminne" snarare än något slags överromantiserat avsked. Så är det.

Och jag vet. Det är lätt att säga så här 2-3 dagar senare, när man inte är despo eller ledsen eller förvirrad. Vi får väl hoppas att så mycket som jag jobbar nu lär jag inte ha så mkt tid över för reflektion i vilket fall.

Idag fick jag f ö en chokladask av en kund på jobbet. För att jag hittade hennes körkort, letade upp henne och ringde. Så himla söt! Den här veckan har varit minst sagt intensiv. Ölprovning, passion, jobb, vinprovning, jobb, kvällsmöte, jobb, mera jobb. Jag har kommit hem alltfrån 21 till efter 23 varenda kväll hittills.

Och nu väntar ännu mera jobb, ev middag imorn, vinprovning med tjejerna på lördag och sedan någon form av utgång. Och sedan ska provningsportföljen (vi ska föra anteckningar på 15 viner vi har provat) in på måndagkväll. På måndag och tisdag kommer dessutom målarna hit och fixar mina väggar. Det ni. Nu jävlar. Snart blir det fest! ;-)

söndag, oktober 10, 2010

Minst sagt hopplös(t)


Jag vet att jag bloggar för lite. Det är helt enkelt för att jag jobbar så mycket. När jag kommer hem efter mina 10-timmarsdagar är jag vanligtvis ganska slut. För vi sitter inte direkt i kassan på mitt nya jobb, vi står där. I max 10 min åt gången. Sedan springer vi omkring. On our feet. Dessutom har jag typ 3-4 sådana dagar i veckan. Jag klämmer alltså in en 40-timmarsvecka på 4 dagar emellanåt. Och det känns, kan jag säga.

För att sammanfatta. Karriären går spikrakt uppåt. Jag kan bara inte fatta hur jag lyckas, men det gör jag uppenbarligen. Senaste nytt är att jag ska få börja springa på förhandsprovningar på HK för nyhetssläppen. Jag kan inte beskriva i ord hur lycklig det gör mig. Ungefär så. Nu har jag träffar vår officiella dryckesprovningsansvarig, dessutom, och vi ska hålla provning ihop för första gången nu på tisdag. Jag jobbar tisdag hela vägen fram till lördag den här veckan, med i morgon som undantag.

Imorn ska jag till Uppsala och hålla ölprovning för 30 pers. Ungefär, åtminstone vad som känns som, 200 m från ett ställe där jag har spenderat en hel del tid under mina sista 17 månader i stan. Utan att gå dit, givetvis. Eller ja, det är så det är tänkt i alla fall. Försöka går ju.

För så här är det. Jag älskar att bo i Sthlm. Även om jag inte har lyckats få ordning på lägenheten ÄN, så är läget perfekt, närheten till vatten är en dröm, shoppingen en ännu större sådan (när jag väl får ordning på ekonomin, vill säga), jobbfronten slår som sagt alla rekord, jag hittar på saker, umgås med massor med folk (både Sofia och Camilla var här i helgen och det var hur mysigt som helst), unnade mig t o m världens vackraste poncho igår, min skrala ekonomi till trots, och ändå är det något som inte stämmer.

Förnuftsmässigt kan det inte bli tydligare och jag vill ingenting annat än att gå vidare. Helst fort som fan. Jag försöker vara öppen för förslag, jag tittar på andra, jag har till och med försökt att börja dejta igen (fast fått lov att ställa in; det gick bara inte och så jävla intressant var det inte heller), men det enda jag kan tänka på är ett hopplöst jävla elände till man, som inte förtjänar mig över huvud taget.

Förra helgen var jag på Öl- och Whisk(e)ymässan och träffade den vackraste killen i mannaminne. Han såg ut som David Beckhams betydligt snyggare lillebror (...), fast med turkosblåa havsögon. Vi bondade över lagrad rom, jag letade upp honom på Facebook och nu ska vi eventuellt ut och ta en öl.

Men vad ska jag med honom till, när jag, trots allt som händer i mitt liv just nu, känner mig riktigt jävla ensam och övergiven och bara vill ha en kram?

En kram som jag inte kan få. Sex som jag inte kan få. Närhet som jag fan inte kan få. Och allt detta för att jag, supposedly, kommer att vara mig själv tacksam någon gång i vår, typ. HA! Nå, VI FÅR FAN HOPPS PÅ DET! Det är allt jag kan säga.

Nu sova. Så att ännu en jävla söndag är över. Det är då det händer. Det är då jag har tid över att tänka. Och jag orkar verkligen inte tänka mer.

"Sometimes I feel broken, like I'm never gonna heal..."