söndag, december 12, 2010

Mäh


Sjuk och helt slut. Det är söndageftermiddag och igår jobbade jag 8 h med feber. I natt sov jag 12 h och nu knarkar jag alvedon. Veckan som följer är minst sagt fylld med jobb och inte sjutton har jag tid att vara sjuk mer än på sin höjd imorn. Så nu återstår ingenting annat än vila.

I övrigt klättrar jag uppåt. Och jobbar. Samt konverserar med mina fina brudar. Drack vin med Malin i torsdags och åt middag med Andrea (som äntligen är hemma!) i fredags. Skulle ha följt med ut på stor flatfest igår, men av uppenbara skäl gick det inte alls. I veckan ska jag bara jobba och fika med min Malin nr 2.

På lördag bär det av en snabbis till Norrköping för att fira min farbror som fyller 50. På söndag lär jag hjälpa min kära mor (som jag är så oändligt stolt över, mer än vanligt just nu, men får inte säga varför så här ute i etern...) att preppa julmat/godis innan det bär av tillbaka till Stockholm för den sista rushen innan jul.

Den 23e kl 17 bär det av till Hälsingland. Jobb i mellandagarna och sedan nyår i Köpenhamn med syrran.

Fick precis reda på att jag fick VG på första delen av dryckeskulturskursen och har nyss tackat ja till den betydligt svårare del 2. Yay!

Annars har jag fallit hals över huvud för SVT-serien "Våra vänners liv" som jag bevittnat maniskt under veckan på SVTplay och är nu i kapp med TV:n, så imorn sänds äntligen näst sista delen och sedan återstår bara att vänta på den allra sista.

Sniff, snörvel / M

söndag, december 05, 2010

Genuin sorti


Söndagkväll. Andra advent. Och jag hade världens finaste dag igår. Det var länge sedan jag upplevde så mycket känslor på så lite tid och jag är, ärligt talat, alldeles emotionellt utmattad.

Hemma nu. Trött, nöjd, lite ledsen, men så gränslöst stolt över mig själv. Och det är hela huvudsaken.

Jag var så otroligt nervös till att börja med. Satt med mina underbara brudar och fikade i några timmar innan stängning på bolaget. Lyckades pilla i mig en äppelmuffins. Och visst var det jobbigt i början. Stelt, läskigt och oklart. Kram på hans initiativ, men det kändes ändå naturligt. Sedan undvek vi ögonkontakt i vad som kändes som flera år. Egentligen bara tills vi kom hem till f d chefen och började dricka champagne. Sneglade lite, även om vi satt på helt olika ställen.

Efter den minst sagt speedade champagneprovningen bar det av till Fyrishov; först bastubad, med tillhörande öl, istunna och isvak, följt av äventyrsbad med rutschbana och bubbelpool. Om ni aldrig har varit i en simhall efter några glas champagne - try it! Det var något av det roligaste jag någonsin har varit med om. 15 vuxna människor, alltifrån 21 till 64 som åkte rutschbana som aldrig förr. Så otroligt härligt. Bästa tiden här blev 7 s och 21 hundradelar. Not too shabby.

Lyckades få in en och annan klockren pik i bastun, vilket glädjer mig. Kvällens skönaste replik, f ö ; "Fan vad vacker du är naken, Matilda! Eller alltså, så här naken i bikini som man inte har sett dig förut." Haha. Jag kände mig snygg och det var skönt. Och visst tittade han. Och jag också, emellanåt.

Middag följde. Och när bordet lugnat ner sig lite och var så när som på tomt passade han på att på eget initiativ genuint be om ursäkt. Jag var lugn, rak och tydlig med hur jag kände. Han skämdes. Och sedan släppte vi det. Jag funderade ett tag på om jag skulle behöva ta upp det igen, men det behövdes inte. Han förstod att loppet var kört för hans del och var sitt vanliga, burdusa, skitsnackande, packade jag. Jag trodde helt ärligt att jag skulle tråna betydligt mer, men nej. Det blev för uppenbart precis hur himla fel vi är.

Att säga hej då långt in på natten för att åka hem och sova hos fantastiska Karro, det var däremot inte det lättaste. Jag fångade honom i trappan på vägen upp från nattklubben. Han såg ut som en skamsen hund. Det blev väldigt mycket kramar (kan inte påstå att jag minns alla detaljer, men det blev nog mer än kramar...). Där stod vi, efter 1,5 år, och bara tyckte om varandra. Och la ner det hela, trots det.

Jag fick mitt fina slut. Om vi råkar springa på varandra på stan nu så kan vi kramas och jag slipper hata. Jag ville aldrig göra det.

Men gud så jag grät. Något så förtvivlat. Hela taxiresan hem. Det gjorde ont ända in i själen. Fast nu är det gjort och det känns bra. Ledsamt, men helrätt. Jag tror faktiskt inte att det blir bättre än så.

Och på tal om kärlek. Mina helt enastående, urgulliga, vackra, mysiga, trevliga, charmiga ex-kollegor. Fy fan vad jag älskar dem. Att man kan ha en sådan totalhärlig kväll samtidigt som man dealar med så mycket jobbiga och motstridiga känslor - det är faktiskt ganska häftigt. Så nu är jag sådär tacksamt amerikansk igen. Samt helt jävla slut.

Imorn är det en ny dag.