onsdag, februari 23, 2011

Hopeless yet hopeful


Det är fortfarande snö ute och det är fortfarande kallt som satan. Men trots det hyser jag en oändlig tilltro till ljusare tider. Det börjar märkas, nämligen. Både på mornar och sena eftermiddagar. Och i år ska jag börja uppskatta ljuset NU. Inte i april och inte i juni utan redan här och nu. För fort går det. Och om ganska precis 2 veckor fyller jag 26. Hemska tanke...

Då ska jag ut och käka middag med tjejerna. Några av de bästa. Minus Andrea, som åkte till Zambia igårkväll och återvänder först om 2 månader. Vänner har jag. Miljoner bekanta. För att inte tala om familjen. Jobbet. Boendet. Cash. Nu återstår bara en villa, x antal djur och (gud, jag kräks på mig själv för att jag är så himla klyschig) preferably lagom mycket kärlek.

Igårkväll höll jag min första officiella stora provning alldeles själv. 2 h utan manus. Och visst var jag nervig och visst kunde jag ha gjort vissa saker bättre, men jag pratade inte för fort (!) och jag hade inte ont i magen. Alls. Mitt 14-åriga jag kunde knappt tro sina ögon. Och så här i efterhand kan inte riktigt jag det heller.

När jag var en sisådär 20 så gjorde jag en deal med Gud. Nej, jag vill inte träffa någon slags (ny) stor kärlek för tidigt. Nej, jag vill inte hitta någon att gifta mig med förrän jag är minst 26. Just 26 av någon underlig anledning. Med tiden har väl synen på det hela ändrats lite, men jag känner ändå att jag kan ta ett av de där halvdana förhållandena nu, efter 26. Som håller i några år och är sådär lite lagom mysigt och bekvämt och inte ett dyft självmordsbenäget. Ja tack.

Sedan kan vi ta den frånskilda pappan med oerhört coola, vettiga barn som jag kan relatera till runt 35. Och en kvinna någonstans där också. Antingen runt 30 eller efter 50. Gubbar blir så besvärliga när de blir äldre, så då kan jag lika gärna slå mig till ro med en kvinna.

Jag tycker nog att Gud är skyldig mig det här. Åtminstone mer eller mindre. Och just pga min ovilja att föda barn; det här med att hitta en person att leva resten av livet med - som kan älska mig tillräckligt för att göra upp för det faktum att det aldrig blev några... Det är inte det lättaste. Så jag får helt enkelt nöja mig med mindre portioner. Och det känns skönt att ha insett det i förväg.

Det är inte för att vara dramatisk som jag skriver det här - det är för att det är så det är. Men det värsta av allt är att jag mitt i allt sunt förnuft inte för mitt liv kan låta bli att hoppas lite i alla fall. Så jävla illa är det.

onsdag, februari 02, 2011

Vrakspillror


Jag gav upp i eftermiddags och blev mainstream. Sökte alltså upp den omtalade och högt älskade Oskar Linnros på Spotify i och med mina egna uttjatade spellistor. Och föll givetvis som en sten. För åtminstone 3-4 av låtarna som fanns tillgängliga.

Så nu lyssnar jag apatiskt. Har vandrat runt hela Stockholms statskärna apatisk, gått på bio apatisk ("Fyra år till" där Björn Kjellman spelar bög och partiledare för Folkpartiet - lovely; se!) och suttit på tunnelbanan hem apatisk.

Ledig dag idag. Livsfarligt. Det är alltid då jag börjar tänka. För herregud, hur livet flyter på. I måndags var jag på Alsaceproducentspresentation och provning på Operaterrassen. Jag jobbar på Östermalm. Jag bor på Lidingö. Jag har ett heltidsjobb och en himla massa ansvar. Det börjar sjunka in nu.

Och mitt i allt det här känner jag mig ensam. Inte för att jag ÄR ensam. Har nog vid eftertanke aldrig varit så icke-ensam. Eller så lyckad. Men vissa saker bara saknar man. Varenda jävla dag. Och då känns det inte som att man har kommit särskilt långt - that's all.

Förra veckan fick jag en inbjudan till den klassiska reunionen med högstadiet. 10 år senare. Jag har drömt om ett sådant möte sedan 2 veckor efter att jag slutade 9:an. Och nu vet jag inte ens om jag ska gå. Det visar sig. Fast jag vill. Det skulle kännas som ett avslut, ett avstamp, ett nödvändigt ont. Har dock en känsla av att vi sitter så här allihopa och funderar på varför vi skulle gå och vem som kommer att anmäla sig först. Ha. Störtlöjligt.

Funderar på om jag inte borde åka till Linköping över helgen. Moster och mamma. All I need. Googlar psykologer. Jävla djungel därute, alltså. Längtar efter våren. Den var nästan här idag; +4-5 grader, strålande sol, smältande is, kvittrande fåglar och solglasögon.

Fan, allt det här lär lösa sig bara det blir +15. Det är jag ganska övertygad om. Nu ska jag slänga mig över mina nyinköpta böcker och fly verklighetens blaha.

"För en minut sedan var du min. 1/3 av den jag var går hem; för en är krossad; en är din. Det här är slutet på vår film. Från och med du."

"Jag minns varenda scen ifrån vår film... Somliga ljus brinner aldrig ut. Jag blir aldrig densamma som förut."

"Du kommer aldrig brinna så igen, min vän. Skönt att jag slipper bli 25 igen. Fy fan vad skönt!"