Hopeless yet hopeful

Det är fortfarande snö ute och det är fortfarande kallt som satan. Men trots det hyser jag en oändlig tilltro till ljusare tider. Det börjar märkas, nämligen. Både på mornar och sena eftermiddagar. Och i år ska jag börja uppskatta ljuset NU. Inte i april och inte i juni utan redan här och nu. För fort går det. Och om ganska precis 2 veckor fyller jag 26. Hemska tanke...

Då ska jag ut och käka middag med tjejerna. Några av de bästa. Minus Andrea, som åkte till Zambia igårkväll och återvänder först om 2 månader. Vänner har jag. Miljoner bekanta. För att inte tala om familjen. Jobbet. Boendet. Cash. Nu återstår bara en villa, x antal djur och (gud, jag kräks på mig själv för att jag är så himla klyschig) preferably lagom mycket kärlek.

Igårkväll höll jag min första officiella stora provning alldeles själv. 2 h utan manus. Och visst var jag nervig och visst kunde jag ha gjort vissa saker bättre, men jag pratade inte för fort (!) och jag hade inte ont i magen. Alls. Mitt 14-åriga jag kunde knappt tro sina ögon. Och så här i efterhand kan inte riktigt jag det heller.

När jag var en sisådär 20 så gjorde jag en deal med Gud. Nej, jag vill inte träffa någon slags (ny) stor kärlek för tidigt. Nej, jag vill inte hitta någon att gifta mig med förrän jag är minst 26. Just 26 av någon underlig anledning. Med tiden har väl synen på det hela ändrats lite, men jag känner ändå att jag kan ta ett av de där halvdana förhållandena nu, efter 26. Som håller i några år och är sådär lite lagom mysigt och bekvämt och inte ett dyft självmordsbenäget. Ja tack.

Sedan kan vi ta den frånskilda pappan med oerhört coola, vettiga barn som jag kan relatera till runt 35. Och en kvinna någonstans där också. Antingen runt 30 eller efter 50. Gubbar blir så besvärliga när de blir äldre, så då kan jag lika gärna slå mig till ro med en kvinna.

Jag tycker nog att Gud är skyldig mig det här. Åtminstone mer eller mindre. Och just pga min ovilja att föda barn; det här med att hitta en person att leva resten av livet med - som kan älska mig tillräckligt för att göra upp för det faktum att det aldrig blev några... Det är inte det lättaste. Så jag får helt enkelt nöja mig med mindre portioner. Och det känns skönt att ha insett det i förväg.

Det är inte för att vara dramatisk som jag skriver det här - det är för att det är så det är. Men det värsta av allt är att jag mitt i allt sunt förnuft inte för mitt liv kan låta bli att hoppas lite i alla fall. Så jävla illa är det.

Vrakspillror

Jag gav upp i eftermiddags och blev mainstream. Sökte alltså upp den omtalade och högt älskade Oskar Linnros på Spotify i och med mina egna uttjatade spellistor. Och föll givetvis som en sten. För åtminstone 3-4 av låtarna som fanns tillgängliga.

Så nu lyssnar jag apatiskt. Har vandrat runt hela Stockholms statskärna apatisk, gått på bio apatisk ("Fyra år till" där Björn Kjellman spelar bög och partiledare för Folkpartiet - lovely; se!) och suttit på tunnelbanan hem apatisk.

Ledig dag idag. Livsfarligt. Det är alltid då jag börjar tänka. För herregud, hur livet flyter på. I måndags var jag på Alsaceproducentspresentation och provning på Operaterrassen. Jag jobbar på Östermalm. Jag bor på Lidingö. Jag har ett heltidsjobb och en himla massa ansvar. Det börjar sjunka in nu.

Och mitt i allt det här känner jag mig ensam. Inte för att jag ÄR ensam. Har nog vid eftertanke aldrig varit så icke-ensam. Eller så lyckad. Men vissa saker bara saknar man. Varenda jävla dag. Och då känns det inte som att man har kommit särskilt långt - that's all.

Förra veckan fick jag en inbjudan till den klassiska reunionen med högstadiet. 10 år senare. Jag har drömt om ett sådant möte sedan 2 veckor efter att jag slutade 9:an. Och nu vet jag inte ens om jag ska gå. Det visar sig. Fast jag vill. Det skulle kännas som ett avslut, ett avstamp, ett nödvändigt ont. Har dock en känsla av att vi sitter så här allihopa och funderar på varför vi skulle gå och vem som kommer att anmäla sig först. Ha. Störtlöjligt.

Funderar på om jag inte borde åka till Linköping över helgen. Moster och mamma. All I need. Googlar psykologer. Jävla djungel därute, alltså. Längtar efter våren. Den var nästan här idag; +4-5 grader, strålande sol, smältande is, kvittrande fåglar och solglasögon.

Fan, allt det här lär lösa sig bara det blir +15. Det är jag ganska övertygad om. Nu ska jag slänga mig över mina nyinköpta böcker och fly verklighetens blaha.

"För en minut sedan var du min. 1/3 av den jag var går hem; för en är krossad; en är din. Det här är slutet på vår film. Från och med du."

"Jag minns varenda scen ifrån vår film... Somliga ljus brinner aldrig ut. Jag blir aldrig densamma som förut."

"Du kommer aldrig brinna så igen, min vän. Skönt att jag slipper bli 25 igen. Fy fan vad skönt!"

Inriktning galenskaper

Jag vet inte riktigt vad sjutton jag ska skriva. Det är därför jag inte har gjort det hittills. Makes sense, uh?

Anyhow. Nytt år. Ny start. Nytänkande. Som alltid.

Snabb summering; julen var fullständigt underbar. Jag har nog aldrig haft en sådan harmonisk, lugn och vacker sådan någonsin. Vi åt, sov, pratade, drack underbara saker, badade balja, gick långpromenader, hängde med djur och slappade framför brasan. Och ingen höjde ens rösten åt någon annan, tror jag. Häpnadsväckande. Och så oändligt uppskattad. Jag vet hur sällsynt det är och jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad.

Nyårsafton blev oväntat av i Linköping istället och det gick bara bra det också. Skönt att träffa yngsta brorsan ytterligare en sväng, med tanke på att han flyttade till Australien (Perth) igår. 19 år och ute på alldeles egna äventyr. Shit, vad nervös jag är, men självklart jätteglad för hans skull. He'll have a blast, I'm sure.

Har lyckats träffa nästan hela släkten i olika omgånger och det känns också skitbra. Sedan jag kom tillbaka till hufvudstaden har jag städat, organiserat och shoppat till lyan. Och jobbat, förstås.

Hoppas på att Maggan frisknar till, för i så fall kommer hon hit i helgen och då är vi en gäng som ska ut och partaja. Nu är det tvättdags och sedan måste jag fan ut och röra på mig. Januari och snöstorm eller ej - jag känner mig som en seg deg. Så kan vi inte ha det.

På ett djupare plan; jag vet verkligen inte. Tror jag undviker att skriva för att undvika att tänka. Generellt mår jag bara bra. Under ytan har jag en massa spontana och galna planer på att köpa hus i Toscana. Och inte i 40-årsåldern heller, utan närhelst jag känner för att göra något ganska tokigt.

Det är nog ett av nyårslöftena - att göra mer flippade saker. Minst en stor grej i alla fall. I guess I'll keep you posted.

Mäh

Sjuk och helt slut. Det är söndageftermiddag och igår jobbade jag 8 h med feber. I natt sov jag 12 h och nu knarkar jag alvedon. Veckan som följer är minst sagt fylld med jobb och inte sjutton har jag tid att vara sjuk mer än på sin höjd imorn. Så nu återstår ingenting annat än vila.

I övrigt klättrar jag uppåt. Och jobbar. Samt konverserar med mina fina brudar. Drack vin med Malin i torsdags och åt middag med Andrea (som äntligen är hemma!) i fredags. Skulle ha följt med ut på stor flatfest igår, men av uppenbara skäl gick det inte alls. I veckan ska jag bara jobba och fika med min Malin nr 2.

På lördag bär det av en snabbis till Norrköping för att fira min farbror som fyller 50. På söndag lär jag hjälpa min kära mor (som jag är så oändligt stolt över, mer än vanligt just nu, men får inte säga varför så här ute i etern...) att preppa julmat/godis innan det bär av tillbaka till Stockholm för den sista rushen innan jul.

Den 23e kl 17 bär det av till Hälsingland. Jobb i mellandagarna och sedan nyår i Köpenhamn med syrran.

Fick precis reda på att jag fick VG på första delen av dryckeskulturskursen och har nyss tackat ja till den betydligt svårare del 2. Yay!

Annars har jag fallit hals över huvud för SVT-serien "Våra vänners liv" som jag bevittnat maniskt under veckan på SVTplay och är nu i kapp med TV:n, så imorn sänds äntligen näst sista delen och sedan återstår bara att vänta på den allra sista.

Sniff, snörvel / M

Genuin sorti

Söndagkväll. Andra advent. Och jag hade världens finaste dag igår. Det var länge sedan jag upplevde så mycket känslor på så lite tid och jag är, ärligt talat, alldeles emotionellt utmattad.

Hemma nu. Trött, nöjd, lite ledsen, men så gränslöst stolt över mig själv. Och det är hela huvudsaken.

Jag var så otroligt nervös till att börja med. Satt med mina underbara brudar och fikade i några timmar innan stängning på bolaget. Lyckades pilla i mig en äppelmuffins. Och visst var det jobbigt i början. Stelt, läskigt och oklart. Kram på hans initiativ, men det kändes ändå naturligt. Sedan undvek vi ögonkontakt i vad som kändes som flera år. Egentligen bara tills vi kom hem till f d chefen och började dricka champagne. Sneglade lite, även om vi satt på helt olika ställen.

Efter den minst sagt speedade champagneprovningen bar det av till Fyrishov; först bastubad, med tillhörande öl, istunna och isvak, följt av äventyrsbad med rutschbana och bubbelpool. Om ni aldrig har varit i en simhall efter några glas champagne - try it! Det var något av det roligaste jag någonsin har varit med om. 15 vuxna människor, alltifrån 21 till 64 som åkte rutschbana som aldrig förr. Så otroligt härligt. Bästa tiden här blev 7 s och 21 hundradelar. Not too shabby.

Lyckades få in en och annan klockren pik i bastun, vilket glädjer mig. Kvällens skönaste replik, f ö ; "Fan vad vacker du är naken, Matilda! Eller alltså, så här naken i bikini som man inte har sett dig förut." Haha. Jag kände mig snygg och det var skönt. Och visst tittade han. Och jag också, emellanåt.

Middag följde. Och när bordet lugnat ner sig lite och var så när som på tomt passade han på att på eget initiativ genuint be om ursäkt. Jag var lugn, rak och tydlig med hur jag kände. Han skämdes. Och sedan släppte vi det. Jag funderade ett tag på om jag skulle behöva ta upp det igen, men det behövdes inte. Han förstod att loppet var kört för hans del och var sitt vanliga, burdusa, skitsnackande, packade jag. Jag trodde helt ärligt att jag skulle tråna betydligt mer, men nej. Det blev för uppenbart precis hur himla fel vi är.

Att säga hej då långt in på natten för att åka hem och sova hos fantastiska Karro, det var däremot inte det lättaste. Jag fångade honom i trappan på vägen upp från nattklubben. Han såg ut som en skamsen hund. Det blev väldigt mycket kramar (kan inte påstå att jag minns alla detaljer, men det blev nog mer än kramar...). Där stod vi, efter 1,5 år, och bara tyckte om varandra. Och la ner det hela, trots det.

Jag fick mitt fina slut. Om vi råkar springa på varandra på stan nu så kan vi kramas och jag slipper hata. Jag ville aldrig göra det.

Men gud så jag grät. Något så förtvivlat. Hela taxiresan hem. Det gjorde ont ända in i själen. Fast nu är det gjort och det känns bra. Ledsamt, men helrätt. Jag tror faktiskt inte att det blir bättre än så.

Och på tal om kärlek. Mina helt enastående, urgulliga, vackra, mysiga, trevliga, charmiga ex-kollegor. Fy fan vad jag älskar dem. Att man kan ha en sådan totalhärlig kväll samtidigt som man dealar med så mycket jobbiga och motstridiga känslor - det är faktiskt ganska häftigt. Så nu är jag sådär tacksamt amerikansk igen. Samt helt jävla slut.

Imorn är det en ny dag.

En enda stor klyscha

Någonting händer när man drabbas av elände. Jag börjar nästan misstänka att det har med karma att göra. Hur mycket det än bär mig emot att skriva det. Det må låta lite larvigt, men jag har nog aldrig varit med om mer intensivt stöd på så kort tid.

I söndags var Sabina och Sandra här hela kvällen. De tvingade mig att äta, de stängde av en film halvvägs in för att jag inte pallade med vissa scener, de svor, de predikade och de uppmuntrade mig att ta tag i det viktigaste omedelbart. Och jag vet inte om jag hade gjort det annars. Systra mi var sjuk som bara den och låg, trots det, under en filt och kraxade fram hur mycket hon hatar och hur mycket hon skulle vilja slå ihjäl.

I måndags åkte jag inte till Uppsala och det känns fortfarande som rätt beslut så här i efterhand. Även om jag känner mig löjlig. Jag pratade med en och annan kollega som förstår. Jag pratade med min underbaraste moster och det samtalet i sig gjorde fan underverk. Innan jag visste ordet av var jag hembjuden på middag och övernattning i en annan del av stan. Mer förståelse, mer hat, mer sympati. Och vin, samt urmysiga katter fram till läggdags.

I tisdags var jag på utbildning på Elite Palace Hotel vid St Eriksplan hela dagen. Det var både intressant och inspirerande, jag önskar bara att jag hade varit på bättre humör. På kvällen; middag, vin och övernattning hos nästa fantastiska väninna.

I onsdags jobbade jag, men bara halvdag. Kollegorna gjorde sitt till. Var smått orolig över att spendera tid helt själv, men då började folk att ringa istället. Och höra av sig på nätet.

Och så igår, när jag hade en riktig jävla skitdag, fick jag världens finaste meddelande av min amerikanska darling Laurel och spenderade gårdagskvällen med henne på Skype. Idag är jag officiellt sjuk, men i ärlighetens namn mer ur form och i behov av sömn, lugn och ro och mat. Man får göra så ibland. När man bara inte pallar.

Sedan i lördags har jag ätit mat 6 gånger. Middagar, alltså. Och ofta pga andra. Tänkte försöka vända på det nu. När jag är miserabel går jag till total överdrift och det känns faktiskt bara onödigt. Äta bör man, annars dör man. Och det har jag faktiskt ingen lust med.

För att sammanfatta. För att låta tvättäkta klyschigt amerikansk; jag är omgiven av så jävla mycket kärlek. Och är så himla tacksam för det. Den här veckan har jag gråtit, jag har skrattat, jag har varit otroligt sarkastisk, jag har hatat, jag har varit så enormt besviken, så frustrerad och så bitter. Men jag har fan inte varit ensam. And that has made all the difference.

Whatever

Efter mitt senaste inlägg så kan jag knappt fatta att jag måste göra det här. Det är så sinnesrubbat pinsamt så ni anar inte. Och jag har knappt processat att det faktiskt ens har hänt. Men det har det.

Jag har aldrig känt mig så naiv i hela mitt liv. Och aldrig så schizofrent tudelad på en och samma gång; jag arg, bitvis rasande, jag är ledsen, bitvis förtvivlad. Jag är ironisk, patetisk, besviken, sårad, trött, matt, lättad och numb omvartannat.

Som jag har tyckt om. Som jag har stått ut. Som jag har valt att inte se, som jag har låtit bli att kommunicera, att alls höra av mig, att kräva någonting över huvud taget. Som jag har tassat omkring. Och för vad!? Inte ett jävla skit, that's what. Nothing whatsoever. Inte ens en ursäkt. Inte ens ett förlåt.

Att ha lekt, i över en vecka, i över två veckor, för att sedan tvärvända på en tjugofemöring och förstöra precis allt. Med ett enkelt "jag vill reda ut saker och ting med en annan först". "Spela med öppna kort", du vet. Utan minsta hint dessförinnan. Kanske för att han fortfarande tror att jag egentligen inte bryr mig. Efter 1,5 år...

Eller förmodligen just för att han inte gör det. Jag vet att han tycker jättemycket om mig och det går fan inte att bortse ifrån. Bara, återigen, inte ens i närheten av tillräckligt och att behöva inse det IGEN - det är fan inte det lättaste.

Som tur är har jag raseriet till hjälp där. För jag har faktiskt rätt att vara arg. Han kan tycka att han har varit schysst och ärlig i förtid, men herregud vad mycket snyggare han hade kunnat sköta det hela.

Och jag förstår fortfarande ingenting. Och kan återigen inte fråga. Jag kommer aldrig att förstå den mannen. Och han kommer aldrig att förstå mig. Varför ska då just det vara så jävla svårt att förstå!? Varför kan jag inte bara vara en sådan där logiskt tänkande, jordnära tråkig människa? Helvete, vad mycket enklare precis allting skulle vara...

Jag ska sluta spy galla nu. För inte ens det är han värd. Den jävla skitstöveln.

Och jag vet att jag har sagt det förut, men det här, mina vänner, det är något helt annat. Han är så rökt att det inte är sant och jag tänker inte ens tillåta mig själv att SE på människan på fel sätt någonsin igen. The ice queen is back. För en avsevärd tid framöver. Lita på det.