Here comes the sun again...

Ibland är jag bra. Som när jag i tre dagar har lite lätt panikångest över att förmodligen ha ställt mig i Uppsalas bostadskö på toook för sent, och sedan upptäcker att jag redan har stått i kö, i den bästa kön, i ÖVER TVÅ ÅR (!). Livet blir liksom värt att leva - tio gånger om.

Dessutom har jag fixat mitt LIU-kort - och gymkortet; meaning, Lina och jag går på Body Jam imorn kväll. Och shakar loss. Greatans, vad bra.

Och. Stillis fick mig att införskaffa finfint software. Me love you. Loads.

Till sist. Jag har pluggat. Förstår nästan precis allting av nya delkursen. Känner mig mäkta intelligent, faktiskt. Ha. Även träffat väldans trevliga människor. Que hablan español. Sí, es verdad y claro que me gusta. Mucho.

Jobbar mycket också. Dvs. tjänar pengar. Och kan nog hoppas på en andra tripp till Brighton ("Brighton är världens gaystad, kan jag locka dig med!!" - citat från hets-sms. Hehe) i vår och förhoppningsvis även New York i sommar.

[Det finns en litet grått moln på min nästan blåa himmel. Det stavas begravning.]

Never say never

Det gjorde jag. Senast igår sa jag "Nu kan ingen mer dö; det är fullständigt osannolikt." Sedan vaknade jag upp imorse och råkade läsa dödsannonserna i lokaltidningen. Min exbästis (som jag praktiskt taget bodde hos mellan 5:an och 7:an, då jag hade hästen där) pappa har dött i cancer. Uppvaktade honom på födelsedagen precis innan jul och är glad över det.

Nu ska jag vara alldeles tyst angående vad som lär hända framöver. Lita på det.

(Har åtminstone börjat plugga igen. Grammatik, textanalys och språksociologi. "It's fun, said she." Ha. Satsdelar står på schemet och nej, det är inte subjekt och predikat och sånt man lärde sig på mellanstadiet; det är ungefär 27 ggr mer förvirrande än så. Och jag njuter. Än så länge. )

Allmänt mörker

Jag är så bitter att en dödsdom och ett besked om 6 månader kvar att leva faktiskt skulle kännas ganska skönt.

Då skulle jag kunna 'snabbgöra' allt det där som jag vill och överlag bara slippa bry mig. Jag skulle flytta till New York och köpa en vindsvåning för mina besparingar. Sedan skulle jag skaffa mängder av kreditkort och börja spendera. Who cares, when I won't be around to pay it back? Jag skulle börja skriva en bestseller, så att min stackars familj får något i gengäld att betala mina skulder med. Även dricka goda viner och ge mig ut och rida. Slutligen... Hm... Försöka umgås så mycket som möjligt med mina nära och kära. Om de inte dör först, vill säga. Det verkar för tillfället vara en ovanligt nattsvart trend...

Om jag ville, skulle jag kunna räkna upp fem personer som har dött de senaste 2 veckorna. Och en person som nästan har gjort det 2 ggr.

Dessutom är det bara 4 weeks and counting. Och jag vet inte om jag klarar 40 år till.

Life's a bitch like that.

L/M

Älskad, saknad

Jag sitter och funderar över när jag egentligen ska lära mig att det inte finns några garantier. Att livet helt enkelt gör som det vill och det enda man kan göra är att lära sig att klara av det. Att människor man älskar och vill behålla förr eller senare försvinner och att det inte spelar någon större roll hur mycket man än kämpar emot. Och att sanningen inte alltid ser likadan ut.

Mitt stora problem är lättkonstaterat. Jag faller för fort. På alla möjliga sätt, för flera olika människor, men det är alltid samma sak. Jag träffar någon och blir påverkad. Oftast ser jag till att vi socialiserar, sedan kommer jag på mig själv med att börja drömma. Ibland på tok för långt bort. Det händer att personen i fråga blir en del av mitt liv en längre stund. Mestadels sker motsatsen och jag blir mer eller mindre förkrossad – varje gång.

Det behöver inte vara förälskelser. Då och då är det nära vänner, bekanta eller potentiella själsfränder. Och saken är den att jag sitter mest och suckar över förlusten istället för att försöka återuppta kontakten. För i vissa fall vet jag mycket väl att jag skulle kunna. I de allra flesta fall känns det bara inte möjligt. Det har gått för lång tid. Motiveringen till varför är inte rillräckligt stark. Riskerna är på tok för stora.

Alla har de gemensamt att jag så hemskt gärna vill ha kvar dem i mitt liv. Permanent. Länge. För alltid. Men det sista jag vill göra är att bita mig fast som en annan piraya. Det är helt klart bland det värsta jag vet; att framstå som efterhängsen och behövande. Hellre spelar jag teater och låtsas vara världsvan. Och har därför också ingen annan än mig själv att skylla.

Jag börjar inse att det inte fungerar i längden. Människor kommer och går. Ytterst få består.

Allting skulle bli bra mycket enklare om jag bara kunde hålla folk en armslängd bort tills dess att dem försvinner. Att vara känslomässigt kylig – ytterligare något bland det värsta. Nå. Dessvärre mer än nödvändigt.



Älskad, saknad

Malin, min själsfrände. Sirkka, min ängel. Eva, min inspiration. Lina, mitt hopp. Karen, min förhoppning. Sari, min uppmuntran. Johanna, min barndomsvän. Kerstin, min glädje. Ansa, min motivation. Jody, min kompanjon. Grace, mitt skratt. Sofie, mitt leende. Danny, min darling. Maria, min partypingla. Sharon, min vinpimplare. Davina, mitt hysteri. Tesse, min galenpanna. Emma, min crush. Rebecka, min hypokondriker. Och så M, mitt det mesta.

+ Farmor + Farfar + Mormor



"And you can’t fight the tears that aren’t coming. When everything feels like the movies. Yeah, you bleed just to know you’re alive!"

Vila i frid

Barbro Helena (f. Ädel)



* 20 september 1933

+ 8 januri 2007

Numb

And there are no words.

Morr

Jag hatar CSN. Grönjävligt mycket. End of story.