Ola Salo är min gud

Hanna, Hanna, Hanna. Du och jag och Ola Salo.

Hanna och jag, samt Norrköpings (och övriga landets) alla fjortisar (75 % var mellan 12 och 16) och några av deras föräldrar och småsyskon var och såg The Ark igår. Eller rättare sagt Ola Salo. Hanna och jag vet nämligen knappt vad de andra i bandet heter, till skillnad från skrikfan 1 och skrikfan 2, som hade järnkoll på bandets instrumentcheckare, Martin.

Skrikfan 1 och 2 hade skrivit ett brev till bandet och lindat det runt en läskburk (utan stenar i, noterade vi. Mycket otekniskt). I ungefär 45 minuter innan konserten försökte de desperat fånga Martins uppmärksamhet och få honom att ta emot burken och ge den till The Ark. Martin flinade, rodnade och ignorerade. Martin var dum. Tillslut kom en snäll vakt och la upp tjejernas fanmail på scenkanten. Han var bra. Hanna och jag led med tjejerna. Vi funderade på att slita upp ett gammalt kvitto och skriva ett eget brev. Ungefär så här:

Kära Ola,

Får Hanna gifta sig med dig? Då kan Matilda komma och hälsa på och dricka te. Vi tycker att du är bäst. Speciellt i svarta änglavingar. Vi dyrkar dig! Dreggel, dreggel.

Från Hanna och Matilda.

Det tog 2 förband (ett sämre, vars sångare försökte leka Ola Salo. Han misslyckades kapitalt! Och så Florence Valentine, som var ganska bra. Love visste vad han skulle säga för att sälja lite) och hundra års väntade innan fantastiska Ola äntligen entrade scenen. Det var det värt.

Hanna och jag och 200 fjortisar (minst huvudet kortare) hoppade upp och ner och vrålade lite i 1,5 h. Det var varmt, det var charmigt och det var jävligt härlig stämning! Hanna och jag ÄLSKAR Ola. Vi gör det. Han är bäst.

Han är den enda människan på hela jorden som kan vara precis som han är och inte få i närheten av så mycket skit för det som vem som helst annars hade fått. Han påminner om en söt, men stolt påfågel. Han KAN komma ut på en scen klädd i slickad guldlamé, med hela bröstet öppet och en matchande gardintoffs runt halsen, och visa ALLT (och jag har lååångt ifrån något emot det, kan tilläggas). Folket vrålar. Han blir årets bäst klädda istället för att få kritik av hela modeSverige. Han dansar, han sjunger, han inspirerar. Han lever. Han andas självdistans och självförtroende. Det måste SES - det går bara inte att beskriva.

Jag kommer inte ifrån den här fascinationen över hur hans personlighet får folk att smälta. Han PREDIKAR. Han låter emellanåt som en riktig frikyrkopastor från USA, och han kommer undan med det! I Sverige, där de flesta vanligtvis ryggar tillbaka inför den sortens överdrivna tjafs. "Kärlek, kärlek!" vrålar han. "Kärleken mellan er och oss, Norrköping!" Och jag tycker han är alldeles, alldeles underbar. Fjortisarna storgråter. Ola påminner dem om att det är sista sommarkonserten och sista gången vi alla ses så här. Då gråter de ännu mer. Jag bara ler.

Det var skitskoj att leka fjortis för en kväll. Och det är tur för er (och oss?) att ni inte hörde Hanna och mig på vägen hem igår. Vi lyssnade på mera The Ark och suckade och flämtade och riktigt avgudade Ola Salo. "Det är så skönt att du förstååår" sa jag till Hanna. "Mamma och Pappa kommer bara att sucka och säga att Ola faktiskt bara är en människa, trots allt." "Matilda" säger Hanna, gravallvarligt. "Ola Salo är ingen människa - han är en GUD!"

Indeed.