Moderlighet

Ebba, Ebba, Ebba. Vad svamlar du om?

Ett debattprogram i SVT handlar om moderlighet. Maria Sveland, någon skum ’pro gammaldags skitsnack’-människa, Ebba Witt-Brattström och chefredaktören för tidningen ’Mama’ – alltså en tidning med fokus på det kvinnliga föräldraskapet; mamman, diskuterar vad moderskap är. Och om moderlighet är bra eller ens egentligen existerar.

Maria Sveland skrev boken Bitterfittan. Jag och mina mycket feministiska väninnor var och såg pjäsen. Den var mitt i prick. Maria är även mitt i prick i det här programmet. Förvånad inser jag att mina egna åsikter instämmer på tok mer med hennes än med Ebbas. Det visar sig, oavsett hur mycket feminist man måste anse henne vara, att Ebba har vissa åsikter som får mig att förundrat spärra upp ögonen. Hon medger bland annat att mammarollen skiljer sig från papparollen och tror inte helt och hållet på ett neutraliserat föräldraskap. Vilket ärligt talat riktigt chockerar mig.

Det gör däremot Sveland. Tack och lov, måste jag säga, efter att ha lyssnat på lite av den dynga de övriga yttrade. När Ebba sedan dessutom verkar anse att den unga generationen ’mödrar’ (kvinnor?) som lever nu inte verkar vilja veta någonting om den tillika, äldre generationen, och ger Maria rådet att läsa Moa Martinsson (som om den yngre generationen om inte tvingas till det faktiskt inte skulle göra det frivilligt!), får jag nästan spader.

Ebba. Snälla Ebba. Menar du på fullaste allvar att den äldre generations kvinnor (åtminstone framför allt) bör ses upp till mer än andra, endast för att de har haft den alldeles fantastiska upplevelsen av att (för att citera Babben Larsson – som har fött barn, kan tilläggas) ”skita ut en soffgrupp”? Jag kan bara anse att det är rent skitsnack.

Ja. Jag respekterar att många kvinnor vill ha barn. Jag respekterar till och med att vissa kvinnor vill stanna hemma och leka vad de kallar för ’den ultimata modern.’ Och jag förstår att folk anser mig inte kunna förstå det magnifika med att ’vara mamma.’ Däremot accepterar jag fan inte att bli vare sig nedvärderad, inte tagen på allvar eller tillintetgjord för mina sedan länge odlade åsikter.

Jag kommer aldrig att acceptera idiotier till teorier som att ”män helt enkelt inte har samma relation till sina barn som kvinnor” eller att män ”bara inte är så bra på att köpa nya kläder till ungarna.” Så länge män och kvinnor uppfostras så inåtihelvete jävla olika så kan det komma att verka så. Men det betyder inte att det har någon som helst relevans.

Så det så.