Perspektiv en måndag i november

Det snöar något helt otroligt i Uppsala. Och har så gjort under hela helgen.

Någonting underligt har inträffat.

Och då menar jag inte just precis nu, utan snarare under år 2008. Kanske till och med från de sista dagarna år 2007. Jag minns att jag skrev någonting om nyårsönskningar inför det nya året. Jodå, mycket väl: "Wishes, not resolutions." Vilka tydligen var som följer.

Less drama
Continued sense of strength
No sudden deaths
Insight
To be able to put life away when needed
To love reasonably
A greater amount of literature
And certainty

Jag minns att jag hade på känn att 2008 skulle bli ett bra år. Ett jämnt år. Det läskiga med mina önskningar är att de faktiskt har kommit att stämma. Skrämmande bra. Med det möjliga undantaget 'a greater amount of literature'. Fast jag läste ju faktiskt lite böcker i somras (13 stycken visar det sig efter en djupdykning tillbaka till augustis bloggarkiv), även om det inte har blivit så många sedan dess.

Men mindre drama kan jag hålla med om, även om det fortfarande slinker med lite onödigt skitsnack då och då. Ingen har dött och jag har lyckats hålla mig långt ifrån trassliga kärleksrelationer. Livet i sig är det som går bäst. Jag är lugn och relativt nöjd och symmetrisk. Framför allt har jag aldrig någonsin njutit så mycket av självklarheter förut. Vädret. Kaffe. Människor. Min rofyllda sommar. Jag har varit i New York och på Sardinien och snart bär det av till Irland. Oavsett pluggstressen så anser jag mig själv sanslöst lyckligt lottad. Här och nu. För det måte man. Jag tror är det är hur viktigt som helst.

För att få perspektiv på livet (eller varför jag har fått perspektiv på livet, kanske) läser jag bloggar om cancer. Det låter kanske aningens dramatiskt och möjligtvis oerhört typiskt mig, men det är ju en verklighet också, inte sant? Folk får cancer. Hela tiden och varje dag. Ett fåtal skriver om det och jag inser därigenom min egen dumhet. Min underbara moster ska fira sin 50-årsdag i helgen. Min moster som jag älskar nästan mest i hela världen. Jag övervägde att inte åka hem. För att jag är 'lite stressad.' Relationer, mina vänner. Till de som betyder allt. Ska man vara rädd om. Så jag åker hem. Med glädje.

Angående det där längst ner, certainty, så börjar jag misstänka att det inte riktigt finns. Efter i vår har jag ingen aning om var jag ska bo eller vad jag ska göra. Tidigare hade jag haft oerhört svårt för att hantera det. Nu känns det inte ens speciellt väsentligt. Min senaste livsinsikt är att det inte finns några platåer. Jag kommer aldrig att komma till en punkt (en platå) där jag kan luta mig tillbaka och vara nöjd och belåten i några år. Därför tänker jag vara det nu. En vanlig sketen måndag i november.