Allvarligt. Holy shit. Det var länge sedan (eh? Aldrig!) som jag såg på huvudfinalen (eller Melodifestivalen, före åren med 27 deltävlingar) och verkligen tyckte om ca 90 % av låtarna. Tommy Nilsson går faktiskt bort. Haha. Storfavoriterna var ju självklart The Ark (VEM kan motstå Ola Salo? Det går inte...), Andreas Johnson med supercharmiga 'Little Bit of Loooove' och fantastiska Sarah med värsta sköna balladen. Och så sockersöta Marie Lindberg; I like a lot. Det var så otroligt kul att hon fick så mycket röster av svenska folket och kom 5:a till slut! Gud, vilken schlagernörd jag ääär.
Men vad jag reagerar på... Och det känns verkligen idiotiskt att kommentera det, för det borde vara så självklart. Allt borde vara självklart. Att få vara vem man är. Att älska vem man vill. Att människor blir kära i olika kön. Men för mig som minns hur det var långt innan jag ens övervägde att komma ut, så känns det ganska fantastiskt med Melodifestivalen, som är ett av Sveriges populäraste och traditionella program, och den otroligt skyhöga gayfaktorn. Att Luuk på bästa sändningstid leker Christer Björkmans boyfriend och avvisar en annan. Att vi skickar Ola till Eurovision. Det är stort, med tanke på hur det var för bara ett antal år sedan. Jag blir glad. Och även om vi har en bra bit kvar så har vi kommit ganska långt. Och just nu måste det få kännas alldeles, alldeles underbart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar