Ni får ursäkta kvaliteten. I don't do pics. Sömnbrist, tenta, konsert, trerättersmiddag och långa shoppingdagar sure can be exhausting...
Mamma och jag checkade in på hotellet i lördagseftermiddag och begav oss sedan ut för att hälla i oss kaffe och handla julklappar. Det blidde inga julklappar, men väl ögongodisspanande på NK. Tänk om man ändå vore 1,65 lång, hade A-kupa och storlek 37 i skor...
Efter ombyte begav vi oss till Hovet och hamnade bredvid mycket trevligt medelsålderspar. Fantastisk mat. Förvirrade kypare och servitriser. Fast väldigt trevligt.
Det var första gången jag såg Carola live sedan vintern 2003 och hon körde öppningsnumret från 20-årsjubileumsturnén - underbara 'Mitt i ett äventyr' i svassig jazzcabaretstil. Och sedan fick jag äntligen höra U2s 'In the name of love' live - något jag velat sedan jag såg klippet från år 2000 på nätet. 'Go tell it on the mountain' fick de allra flesta att ställa sig upp och svänga med, men sedan blev det tyvärr på tok för mycket ballader och julsånger. De gör sig bäst på skiva, där någon kan redigera bort det mest banala.
Ja, jag vet. Att hon är som hon är. Och att det på något underligt vis är aningen charmigt. Men jag önskar i alla fall att hon kunde hålla sig till just det som hon gör så vansinnigt bra. End of story.
Jan Malmsjö är f ö betydligt bättre än Tommy Körberg. Han sjunger fantastiskt och är inte alls lika slemmig och katig, utan riktigt söt. Att han dessutom är gift med härliga Marie Göranzon skadar ju inte precis. Mikael Nyqvist som konfrencier var helt okej, men varför i hela fridens namn, med Malmsjö närvarande och allt, skulle han till att läsa julevangeliet? Rösten tycktes sarkastisk och halvengagerad och det stämmer inte alls.
Kvällens 'höjdpunkt' - självaste Liza Minnelli - var riktigt häftig att se in real life. Hon var gammal, lite koko och borde inte ha försökt sig på de höga tonerna (det var länge sedan jag hörde något så falskt), men när hon inte gjorde det sjöng hon helt okej. 'New York, New York' var givetvis bäst och mamma var till och med lite starstruck.
Det var jag också. Har aldrig i hela mitt liv sett så mycket kändisar på en gång. Mamma råkade nämna i förbifarten under dagen att hon hade sett Rikard Wolff tidigare i veckan när hon var i Stockholm. 'Åååhh' suckade jag. När besökte toaletten under middagen går han plötsligt förbi och han ler. Och jag ler. Och allting är magiskt. Sedan går han fram och kramar Lars Wallin. Och försvinner igen endast för att återkomma med den yngre pojkvännen. Efter honom kommer Peppe Eng. Jag återvänder till bordet och blir senare ivägskickad till baren för att köpa mer champagne. Bakom baren, på läktarens första 2-3 rader, observerar jag Christer Björkman, Pekka Heino och Erik, Sanna Bråding, Anna Skipper, Louise Hoffsten och Katarina Ewerlöf. Jag ler ännu mer och går tillbaka.
På väg ut efter galan är det ännu värre. Var och varannan människa känns igen, men man hinner knappast konstatera vem som egentligen är vem. Roligast var nog ändå att bli tillknuffad och få ett 'f'låt' är Bert Åke Varg (Gustav i Rederiet/Ugglan i Hedvigs ABC) och att bli frågad om vägen ut av Blossom Tainton.
Ja. Jag är en nörd. En stor en.
I söndags var vi helt slut, både mamma och jag, och sprang runt på stan smäck hela dagen. Jag shoppade julklappar, men det var ungefär allt, förutom några böcker. Kvällen spenderades hos Malin, i förorten. Det var mysigt, nostalgiskt och ögonöppnande. Och jag fick gosa med katter. Sedan åkte jag hem. Och sov. Många timmar.
Nu är det måndag. Nobelmåndag. Jag ser på Nobelreportage och skriver juridikuppsats. Det är skönt. Om det bara kunde börja snöa också...
Jan Malmsjö är f ö betydligt bättre än Tommy Körberg. Han sjunger fantastiskt och är inte alls lika slemmig och katig, utan riktigt söt. Att han dessutom är gift med härliga Marie Göranzon skadar ju inte precis. Mikael Nyqvist som konfrencier var helt okej, men varför i hela fridens namn, med Malmsjö närvarande och allt, skulle han till att läsa julevangeliet? Rösten tycktes sarkastisk och halvengagerad och det stämmer inte alls.
Kvällens 'höjdpunkt' - självaste Liza Minnelli - var riktigt häftig att se in real life. Hon var gammal, lite koko och borde inte ha försökt sig på de höga tonerna (det var länge sedan jag hörde något så falskt), men när hon inte gjorde det sjöng hon helt okej. 'New York, New York' var givetvis bäst och mamma var till och med lite starstruck.
Det var jag också. Har aldrig i hela mitt liv sett så mycket kändisar på en gång. Mamma råkade nämna i förbifarten under dagen att hon hade sett Rikard Wolff tidigare i veckan när hon var i Stockholm. 'Åååhh' suckade jag. När besökte toaletten under middagen går han plötsligt förbi och han ler. Och jag ler. Och allting är magiskt. Sedan går han fram och kramar Lars Wallin. Och försvinner igen endast för att återkomma med den yngre pojkvännen. Efter honom kommer Peppe Eng. Jag återvänder till bordet och blir senare ivägskickad till baren för att köpa mer champagne. Bakom baren, på läktarens första 2-3 rader, observerar jag Christer Björkman, Pekka Heino och Erik, Sanna Bråding, Anna Skipper, Louise Hoffsten och Katarina Ewerlöf. Jag ler ännu mer och går tillbaka.
På väg ut efter galan är det ännu värre. Var och varannan människa känns igen, men man hinner knappast konstatera vem som egentligen är vem. Roligast var nog ändå att bli tillknuffad och få ett 'f'låt' är Bert Åke Varg (Gustav i Rederiet/Ugglan i Hedvigs ABC) och att bli frågad om vägen ut av Blossom Tainton.
Ja. Jag är en nörd. En stor en.
I söndags var vi helt slut, både mamma och jag, och sprang runt på stan smäck hela dagen. Jag shoppade julklappar, men det var ungefär allt, förutom några böcker. Kvällen spenderades hos Malin, i förorten. Det var mysigt, nostalgiskt och ögonöppnande. Och jag fick gosa med katter. Sedan åkte jag hem. Och sov. Många timmar.
Nu är det måndag. Nobelmåndag. Jag ser på Nobelreportage och skriver juridikuppsats. Det är skönt. Om det bara kunde börja snöa också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar