Ja, herregud. Ibland skiner solen smack hela dagen, himlen är klarblå, man får positiva besked vad gäller vissa saker och i nästa sekund bryter man ihop totalt. Makes sense? Nah. Didn't think so...
Jag har ingen egentlig förklaring. För mycket superintensiv oro på kort tid, förmodligen. Så jag ringde mamma och grät. Hon sa typ "Men herregud. Det är ingen som har cancer!" Sedan skrattade hon och sa att hon älskar mig. Hm. Snabb analys? Jag är underhållande när jag är hysterisk...
Förvisso. Men att ännu inte ha ett sommarjobb (med föga chanser att få ett, trots ett närmare fyrtiotal sökta...), en ekonomi som är way beyond möjlig att överleva på (och en nyanländ telefonräkning på ungefär en miljard, ur studentsynpunkt sett - samt uppkommande Valborgshelg), en intensiv tentapluggsperiod, samt sova för lite, träna för mycket och vara konstant sugen på kladdkaka - det är inte så jävla lätt det heller.
Dessutom röstade jag i Kårvalet. Och egentligen ville jag rösta grönt, men kände inte att jag kunde, eftersom jag, när allt kommer omkring, är en ond, materialistisk och självisk människa. Den insikten var inte heller speciellt rolig...
Men; det är ingen som har cancer. Och efter en helg med vitt bröd, alkohol och chokladpudding har jag faktiskt gått ner mer än vanligt (!). Är det inte motion, så säg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar