Klockan är halv sex dagen innan min stora översättningstenta.
Jag sitter här och överväger hur pass troligt det är att något av det jag försöker mosa in i huvudet nu och framåt kommer att spela någon som helst roll för resultatet? Knappast, va? Min kära mor har spenderat hela livet berättandes om hur hon aldrig pluggade efter 16 dagen innan sina tentor. Jag har aldrig lyssnat, utan snarare varit den som alltid pluggat minst fram till 20, men ännu oftare fram till både 22-23 och rentutav 00.30. Den här gången är jag relativt övertygad om att det som sagt inte lär ha någon större inverkan. Bättre då att jag ser till att äta, sova och ta det lite lugnt. Mm. Usch. Jag vill bara få det gjort.
Hur det känns? Mja. Som att det skulle kunna gå precis hur som helst. Ja, inte fantastiskt (för tro mig, det hade jag behövt tentaplugga i 1,5 månad för), men faktiskt ganska bra. Eller halvhyfsat. Eller rentutav åt helvete. Vi får helt enkelt se, då det är sanslöst beroende på vilken slags text vi får och vad det är för jobbiga ord han har slängt in. På B-nivån åkte jag ju dit på att jag totalt hade glömt bort ordet för haka (barbilla, f ö), så den här gången har jag inte bara sett till att jag kan alla kroppsdelar, utan jag har också suttit och repeterat ord från rena dagisnivån. Man glömmer ju bort det lätta också, serrni. Anyway. Har ni inget särskilt för er imorn mellan 09 och 13 får ni gärna hålla alla tummar och tår och sända så mycket positiv energi åt mitt håll som ni bara förmår. Tack.
Nu ska jag läsa Las Horas (The Hours såklart) och sedan se lite på Hospital Central (spansk sjukhusserie med lesbiskt par i några av huvudrollerna. Maca y Esther. Spaniens Nikki & Helen eller varför inte Carrie & Mr Big) för att komma i stämning och sluta tänka på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar