Med en crush på verkligheten

Lily of the valley. Liljekonvalj, alltså. The language of flowers fascinerar. Här: sweetness och return to happiness.

Igår hade jag mitt livs andra ögonblick av total tillfredsställelse. Ni vet den där sorten som får en att känna att man faktiskt skulle kunna dö här och nu för att man mår så sanslöst jävla bra? Senast jag kände så var i oktober 2001, blott 16 år gammal, med högstadiet från helvetet i backspegeln och på ett plan till Thailand. Jag är glad att jag inte gick och dog då, för sedan dess har det, trots de åtta komplicerade år som följde, bara blivit ännu bättre.

Vinprovning igårkväll. Inför en sisådär 35-40 pers. Åh, vad jag önskar att Matilda 14 år hade kunnat få en snabbtitt på hur det faktiskt blev 'sen'. Hon hade nog känt sig lite bättre till mods då. Matilda 17 år också, för den delen. Och Matilda 20. Livet är inte perfekt. Det kommer aldrig att bli det heller. Men ögonblicken! Kornen. Dropparna. Skärvorna. De är bortom ord.

24 år gammal. Fast i en halvgalen mix av stressat uppsatsskrivande, underbart jobb, ett frodande vinintresse, vårväder och stundande semestertider, omgiven av människor som jag verkligen, verkligen tycker om. "Wishful thinking - because reality needs help." Ja. Ofta. Men inte just nu.