Gaydoktorer med fina ballonger
Coola karlar i bur
Mycket folk med viftande händer
Andrea och jag utanför Tantolunden efter paradenStockholm Pride. Åh, vad jag önskar att jag hade varit på rätt humör; på bättre humör; på ett lättsamt humör. Det var jag inte - det var helt enkelt en omöjlighet. Ändå valde jag, efter mycket om och men, att kliva av tåget i Stockholm och bege mig till Söder.
Ensam, lite knäckt och ganska ledsen - och det var länge sedan jag behövde vara så självständig. Speciellt under sådana omständigheter. Stoltheten fick sväljas och det var bara att gilla läget. Det gjorde jag också, till min egen förvåning, och när jag väl fick nog valde jag att fly tillbaka till heterovärlden for one night only. Sedan agerade jag som en trotsig femåring och fick precis som jag ville också, post midnight, och sanslöst meningslöst. Så här i efterhand. Inte nödvändigtvis dåligt, inte alls, men fortfarande meningslöst. It was too close after and the past was all too vivid...
Paraden var i alla fall helkul. Vi dansade i 2,5 h genom hela stan och jag har fortfarande ont i ett ben i foten (efter att någon, eller otaliga, stampat på den). Magnus Betnér var grym, som alltid. Maud Lindström likaså. Och jag hälsade hjärtligt på Petra Mede utanför Tantolunden, efter att ha lyssnat på hennes sommarprat under eftermiddagen och inbillat mig att vi minsann kände varandra på något sätt. Bah! Pinsamt värre. Men så kan det gå. Det blev inget bungy jump (as if!), men schlagerkvällen hann jag med en skvätt av och det var inte helt fel.
Heterotemat kunde ju inte ha varit mer ironiskt. Som jag uttryckte det i halvt skratt, halvt gråt, till min underbara Malin under fredagkvällens middag: "Temat är hetero - och det är nog fanemig jag med!" Icke, naturligtvis. Nej. Inte helt och hållet. Jag må vilja se världen i svart och vitt, jag må vilja kategorisera folk och placera dem i fack, för att det blir lättare så, men det absurda i det hela är att jag själv är långt ifrån svart eller vit. Jag börjar misstänka att jag befinner mig precis där mittemellan. Fel. Jag vet. Att jag gör det. Att jag är det. Färgglad. Svårplacerad. Komplicerad. Och tacka gudarna för det...
Ensam, lite knäckt och ganska ledsen - och det var länge sedan jag behövde vara så självständig. Speciellt under sådana omständigheter. Stoltheten fick sväljas och det var bara att gilla läget. Det gjorde jag också, till min egen förvåning, och när jag väl fick nog valde jag att fly tillbaka till heterovärlden for one night only. Sedan agerade jag som en trotsig femåring och fick precis som jag ville också, post midnight, och sanslöst meningslöst. Så här i efterhand. Inte nödvändigtvis dåligt, inte alls, men fortfarande meningslöst. It was too close after and the past was all too vivid...
Paraden var i alla fall helkul. Vi dansade i 2,5 h genom hela stan och jag har fortfarande ont i ett ben i foten (efter att någon, eller otaliga, stampat på den). Magnus Betnér var grym, som alltid. Maud Lindström likaså. Och jag hälsade hjärtligt på Petra Mede utanför Tantolunden, efter att ha lyssnat på hennes sommarprat under eftermiddagen och inbillat mig att vi minsann kände varandra på något sätt. Bah! Pinsamt värre. Men så kan det gå. Det blev inget bungy jump (as if!), men schlagerkvällen hann jag med en skvätt av och det var inte helt fel.
Heterotemat kunde ju inte ha varit mer ironiskt. Som jag uttryckte det i halvt skratt, halvt gråt, till min underbara Malin under fredagkvällens middag: "Temat är hetero - och det är nog fanemig jag med!" Icke, naturligtvis. Nej. Inte helt och hållet. Jag må vilja se världen i svart och vitt, jag må vilja kategorisera folk och placera dem i fack, för att det blir lättare så, men det absurda i det hela är att jag själv är långt ifrån svart eller vit. Jag börjar misstänka att jag befinner mig precis där mittemellan. Fel. Jag vet. Att jag gör det. Att jag är det. Färgglad. Svårplacerad. Komplicerad. Och tacka gudarna för det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar