Imorse hade jag ställt klockan på 06.00. Lyckades ta mig upp 06.30 och runt 07.15 stod jag i kö till Vaccinationsbyrån. 08.20 kom jag runt hörnet till ingången och med tio pers före mig i kön meddelade de att dagens dos var slut.
[DET HÄR ÄR SÅ TYPISKT JUST MITT JÄVLA LIV OCH DET BORDE JAG FAN KUNNA HA RÄKNAT UT I FÖRVÄG!]
Jag frös så det var inte klokt och cyklade upp till Akademiska Sjukhuset för att ta de där eländiga blodproven. Efter endast 30 minuters väntan (och ett garanterat resultat) var det min tur. Darrandes som ett asplöv förklarade jag för sjuksyrran att det här inte direkt är det bästa jag vet. Och där, äntligen, kom sympatin. "Men din lilla stackare!" utbrast hon ömt och och tittade på mig som om jag vore en dyngsur, flämtande kattunge. Och jag orkade inte ens låtsas vara 25 längre, utan tog tacksamt emot där jag låg och skakade på britsen (visserligen minst lika mycket på grund av kylan som av rädsla).
Det gick bra. För att jag gav mig sjutton på det. [Och för att sjuksyrran var ganska snygg och man behöver ju inte överdriva sin barnslighet i sådana situationer...]
Jag funderar på att se det som ett tecken från Gud att jag helt enkelt inte ska vaccinera mig. Men det tyckte varken min moster eller den snygga sjuksyrran var en bra idé. Hmpf!
I eftermiddag: jobb. Imorn: Fyrishovs relaxavdelning med Snoffsan. Mmm.
2 kommentarer:
Fasike då, då stod du tappert och väbntade på sprutan ändå, men det ville sig icke... Suck!! Tur för sjuksyrran då, lite ljus fick du ändå!!!
NU får det vara ett till inlägg!! =D
Skicka en kommentar