Sitter hemma och njuter verkligen av att äntligen ha tid att titta på fjärde deltävlingen av Melodifestivalen. Inte för att låtarna är bra (herregud, den tredje killen. Han sjunger ju nästan falskare än Håkan Hellström - då är det sanslöst illa!). Py Bäckman är ju åtminstone sjukt skumt underhållande. Sibels låt var väl okej, men ganska tråkig. Men så äntligen föll jag som en sten (återigen) för Anna Bergendahl. Äntligen något grymt bra som sticker ut! Tack gode gud. Hade nästan gett upp hoppet om det här årets bidrag, men nu jävlar. Awesome!
Och hallååååå. Pernilla Wahlgren räddar ju hela originalschlagern! Jag dör. Anna är en sak, men det här ju är ju äkta! Guld, glitter, glamour, kitchigt, katchigt, självsäkert och vågat, precis som hon sjunger. Jag har svårt för människan, men hon ska ha all cred för det här. Hon och Anna till finalen - oh yeah. Let's pray, eh?
Men vad är det med killar som inte kan sjunga? Vad gör de på scenen? Bara för att de är söta och håller i en gitarr ska de inte stå där! Usch vad soppigt. Never mind. Nu är det underbara Peter Jöback. Ojojoj. Hur ska det här gå? Och det är klart att det är bra. Peter är bra - permanent and always. Däremot föll jag betydligt hårdare för både Anna och Pernilla och i slutändan är det nog dem jag hoppas på.
[Jag orkar knappt kommentera att båda de totalt falsksjungande grabbarna tog sig vidare till andra omgången. Men det är klart, det finns ju folk som på allvar tycker att Håkan Hellström är bra. Hur förbluffande det än tycks mig. Tack och lov så gick Anna direkt till final.
Jöback eller Pernilla? Skit samma - pausunderhållningen bjuder ju på 60-talsschlager med originalartister! I'm in seventh heaven over here. Som sagt. Nörd som man är. Är det varning på om man skriker rakt ut bara för att Lill-Babs plötsligt kliver fram bakom en skärm? Jag tror det, va?
Jo, Peter gick och vann. Såklart. Folk avskyr ju Pernilla. Men jag vidhåller ändå att låten var strålande. Hoppas och ber på att hon fixar Andra Chansen. Men det tänker jag banne mig inte sitta och se på, för då har jag bra mycket roligare saker för mig. Så det så.]
Är så otroligt trött och har så varit hela dagen. Igår var det nämligen nyinvigning av gayklubben Orchidea här i Uppsala (numera på Drottninggatan) och det var bra länge sedan jag dansade så otroligt mycket (basically non stop från 23 till 01.30). Träffade på hela mitt gamla flatgäng, inklusive en och annan ex-förbindelse på blixtvisit från Norge. Imorse hade jag en konversation med mina fötter. De bultade fortfarande och tyckte att jag skulle stanna i sängen. Jag sa ifrån. Jobbet väntade (inte förrän 11..45, luckily). Så jobbat har jag, samt kämpat mig hem i en värld som bara smälter (+ 2 i Uppsala idag!).
Och nu sitter jag här och ser SÅ fram emot något som jag redan har bestämt ska bli en helt jävla underbar vecka och lite till. Jag har åtminstone 10 dagar av pure bliss framför mig och det gäller att se till att njuta av det riktigt ordentligt. Vi snackar förberedande av whisk(e)yprovning, samt utförandet, träning, jobb, temamöte, trevliga luncher, möten med underbara vänner, Linköping, familjen, 50-årsmiddagen, släkten, Oscarsgalan, födelsedagen (sushi och champagne alla gånger!) och så en och annan som lär sakna en när man är borta...
Jag är i balans och tamigfan; jag är lycklig. Komplicerade jobbförhållanden, snöslask och osäkerhet inför ungefär precis allting till trots.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar