Snart så

Jaha, här var man mitt uppe i en av årets värsta (roligaste?) jobbveckor och så går man först och får ont i nacken och sedan tappar man rösten.

Gårdagen var inte speciellt praktisk, om än bitvis underhållande. Kunderna måste ha trott att Systembolaget gjort en god gärning och anställt en stum person. Jag körde med teckenspråk, gester och lappar. Det var sanslöst frustrerande och som jag uttryckte saken (på just papper) till mina kollegor; "Att förlora rösten för mig är som om en man skulle få snoppen avskuren!" Haha. Men det ligger faktiskt något i det. Kände mig alldeles halv.

Idag har jag turen att inte börja förrän på eftermiddagen, men sedan jobbar jag sent ikväll också. Har hunnit med att tvätta, hämta ut paket, städa, fixa och duscha. Mycket belåten, för det innebär att jag kan gå raka spåret hem ikväll och falla (förmodligen quite literally) i säng. Imorn blir det 12-timmarspass och mitt i det hela anländer Maggan och Sabina. Sedan är det bara Valborg, here we go! Härligt!

Happy now

Det här är dagen då Vasakronan förmodligen räddade hela min framtid. Eller åtminstone (och förhoppningsvis) min höst.

Att hitta boende i Stockholm är ju inte så lätt. Men det blir bra mycket lättare med över tre års köpoäng, som nu blivit överflyttade till en kö i Stockholm. Behöver jag säga att jag är bra jävla belåten? Huruvida det blir till att bo själv eller att bo ihop med någon vet jag inte än och det känns toppen att ha flera alternativ.

I am really doing this. Och det börjar kännas i magen, kan jag säga. Främst på ett bra sätt.

Jag jobbar massor; idag är i princip min enda lediga dag sedan i söndags och förutom nu på söndag - annars blir det många timmar ända fram till Valborg. Not that I mind at all. Det snöar (!?) i Uppsala idag och jag håller mig inomhus, letar lägenheter, städar, dricker kaffe och ser på all möjlig daytime television.

I helgen ska jag jobba, dricka vin och snacka skit och hänga med vänner. Can't wait!

Beslut, dramatik och ett bultande hjärta

Shit pommes, hörrni. Beslutet är tillsvidare fattat. Det blev stort, nytt och med passionen i främsta rummet - just the way it should be.

Nyfikna? Jodå. A change of scenery. Litteraturvetenskap och därigenom ny fil kand-inriktning. På Södertörn (!). Förmodligen vinkunskap på distans från Örebro vid sidan av. Eventuellt jobb på ett nytt Systembolag. I hufvudstaden. Det ni. Jag är ungefär lika överraskad själv. Sitter och blinkar lite förvånat som en kalv som nyss fått syn på en fluga som slagit sig ner på nosen på den, ungefär. Hahaha.

Magkänslan sa klockrent ja tillslut. Trots att det smärtar mig något patetiskt att lämna jobbet. Inte för att det är tack och hej till Systembolaget som gäller, utan för att jag tycker så förtvivlat mycket om kombon av mina kära kollegor. De är underbara och jag kommer att sakna de flesta av dem hur mycket som helst. Men det känns som om peaken är och har varit precis nu och den lär inte fortsätta till hösten. Nya kollegor, gamla som slutar osv. Och man ska sluta medan man är på topp! Så det så.

Men det är inte utan att jag inser att jag lär gråta floder när det väl är dags. Lär behöva varna stackarna först. They won't know what hit 'em. Oh, the drama!

Angående anledningen, eller individen snarare, som stod med på både plus och minuslistan med att stanna kvar eller flytta. Jag har insett att det bästa med hela grejen vore att just kunna spara den som en alldeles underbart charmig, halvknäpp, idiotisk och passionerad liten historia som fick ett slut innan vi hann slå ihjäl eller bli bittra på varandra. Det finns ingen happy ending där. Jag vet ju det. Och visst lär hjärtat brista lite once the jig is up, but a girl's gotta do what a girl's gotta do. I det här fallet tänka praktiskt och på sin egen mentala hälsa. Så är det.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: love is, definitely, not always enough. Och inte heller något som jag tänker ge upp mitt liv för. Man väljer sina strider...

Nog med drama nu. Det är vår. Det är Valborg om knappa två veckor och så många av de jag älskar allra mest ska komma hit och hälsa på. Jag ska mixa ihop dem med nyfunna darlings och vi ska picnica, hälla i oss skumpa och käka jordgubbar i Uppsalas alla parker. Lita på det.

Det finns så mycket att se fram emot. Typ... eh... resten av livet? Jag är trots allt bara 25! Och jag är långt ifrån färdig. Trust me.

Decisions, decisions...

Det var den emotionella tonåringen här igen. Idag skiner solen så livet (och alla uppkommande beslut) känns lätt som en fjäder.

Inatt kunde jag för mitt liv inte sova. Men efter ett långt samtal med en av de finaste brudarna i hela världen så känns det hela ändå rätt okej. Förvirrat, ångestladdat, något besvärligt och omvälvande, men också vettigt, nyttigt och ganska kul.

Ska jag röra på mig? Ska man tänka praktiskt, lättsamt och ekonomiskt framför allt, eller bara hoppa och gå på passionen? Bara att skriva sådär får mig att inse ett och annat. Jag är nämligen vare sig praktisk, lättsam eller ekonomisk och passion är, enligt mig, det absolut viktigaste på denna jord.

Jag älskar mitt jobb. Jag har hur kul som helst ihop med mina kollegor. Men jag är rastlös, uttråkad och väldigt less på den här staden rent generellt. Motivationen till att plugga vidare här känns alldeles urblåst. Och klarar jag verkligen av att bo som jag gör mycket längre än så här? Jag vet inte.

Ytterligare en november i Uppsala ger mig ont i magen. Tanken på att sluta på jobbet, å andra sidan, får mig nästan att börja böla. Så vad göra?

Jag planerar, så långt det bara går, att lyssna på magkänslan. Den har redan tagit ett beslut åt mig och nu väntar jag på vidare instruktioner...

Under tiden: jobb, motion, solsken och samtal med vänner. Föräldrarna är för en gångs skull uteslutna från ekvationen. Det här är någonting jag måste klara av alldeles själv.

In all its glory

Vad var det jag sa? Vååår! Oh, thank you lord for this glorious day! Ja, precis så klyschigt southern-amerikanskt känns det.

Sprungit har jag (bilderna är från gårdagen: inget stannande och fotande här inte) och det var alldeles, alldeles underbart.

Imorn innan jobbet bär det av på en ny runda. Almost can't wait!

Nightey night.

Upp-o-ner and back again

Måndag. Solen strålar. Det blir till att löpa en vända lite senare i eftermiddag. Imorn börjar arbetsveckan och det blir jobb varje dag till och med lördag. Vad helgen bjuder på återstår att se, men jag har en och annan (galen) plan i beredskap. Lite beroende på.

Partaj i lördags, med tillhörande diskokulor och en enorm batch med sangria (mums!). Igår mådde jag därefter, men tvingade mig själv ut på skogspromenad pga vädret och det var det värt. Även om jag inte lyckades hitta en enda tussilago (dock en massa krokusar).

Innan torsdag är till enda lär min höst vara något så när avgjord. Scary stuff. Nå. Som sagt. We'll see.

Egentligen spelar ingenting så stor roll längre: för det är ljust ute till 20.30 på kvällarna nu. Ni vet väl vad det betyder? Det är vååår! Och blott några veckor kvar till Valborg...

Oviss

Okej, här följer lite av det som rör sig i mitt huvud just nu - i en enda jävla röra. Just as it is.

Påsken var bitvis alldeles underbar och jag är mer övertygad än jag någonsin varit om att jag kommer att skaffa minst en hund. När Påsken var mindre underbar kände jag det som att hela mitt liv plötsligt ramlade ner i huvudet på mig. Panikångest light och mycket röriga skriverier blev det.

Slutsats 1: det vore bra för mig att komma härifrån.

Slutsats 2: att det går bra 98 % av tiden innebär också att det blir jävligt jobbigt under de övriga 2...

Slutsats 3: bokhelvetet som jag nämnde i föregående inlägg har vänt upponer på hela min värld.

Igår jobbade jag. Och det gick bara bra. Onödigheter till trots.

Nu ska jag ner på stan och investera i nya ansiktskrämer och spontanklippa håret. Livsfarligt, med tanke på vilket humör jag är på...

Istället för att deala med tillvaron så städar jag och blir glad av allt det materiella. Nyförälskad i Joshua Radin (ååå, leta på Spotify!) och som den värsta tonåring i en synnerligen emotionell bergodalbana. Men det brukar vara så. Och egentligen är jag fortfarande övertygad om att det inte är någon större fara på taket. Nu heller.

Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Men jag har precis sökt kurser till hösten (där detta blir väldigt tydligt: Södertörn och Örebro i en enda röra) och håller på att inse att det kanske är lika bra. Att inte veta.

Påskharmoni

Det värsta är att de påminner mig om helt fel saker... Men Glad Påsk för fan!

Hemma och helt slut. Något underligt, kanske, eftersom skärtorsdagen har varit oväntat lugn. Som en vanlig fredag, ungefär. Men själv har jag haft spänningshuvudvärk större delen av dagen, som för en kort stund övergick i att göra mig allmänt hängig. Som tur är gick hängigheten över när min älskade chef kom och erbjöd mig att slippa jobba på påskafton. Gissa om jag tackade ja? Så nu kommer familjen förbi imorn förmiddag och hämtar upp lilla mig, samt dumpar återstoden av mina födelsedagspresenter. Sedan bär det av norröver. Påsk och Hälsingland. Hallelujah.

Det kan jag behöva efter tre mer än heldagar på jobbet, samt ett och annat helt oväntat äventyr på andra sidan stan (nu igen, minsann). En lunch på stan inklusive. Det börjar rimma illa, det här. Med tanke på vad det egentligen är meningen att det ska vara. Och visst, jag tycker om. Jag är svag för. Jag är bitvis väldigt charmad. För ungefär 5 % av helheten. Men sedan har vi de där återstående 95... Läget känns inte lika helrätt då, så att säga.

Nåväl. Vad är väl en perfekt tillvaro (*suckar dramatiskt á la Askungen*)...? Dötrist och tråkig, for sure. Jag njuter och försöker se till att inte tänka så mycket. Helt enkelt. Precis som jag är helt övertygad om att det inte görs på annat håll. And that's it.

Framtiden? No clue. Uppsatsen? Nej. Sommaren? Hm. Ekonomin? Ehe. Boende? Det är frågan... Så ser det ut. Och jag borde vara panikslagen, men icke. Jag är lugn, trygg och harmonisk, med mängder av självinsikter och tillfredsställelse i bagaget. Våren är här. Det är ljust ute och min koltrast, som jag döpt till Turdus Merula (tänk: latin), har flyttat tillbaka till trädet härutanför. Ingen i min omgivning dör eller har cancer (at the time being) och resten får fan lösa sig själv. Ha! Sug på den, ni.

Ha en riktigt glad påsk och försök och njuta av smulor och detaljer. Det ska jag göra. Med kärlek!

[Just nu läser jag en något flummig bok om "hur man blir lycklig". Men det ÄR ingen vanlig självhjälpstragisk historia (jag är uppenbarligen redan hjärntvättad), utan faktiskt delvis skriven av Kajsa Ingemarsson och behandlar hur man ska lära känna och fokusera på och utgå ifrån sin själ. Nu råkade jag vara tillfälligtvis ovanligt balanserad redan innan den här boken kom i min ägo, men ändå. Det börjar uppenbarligen hända saker and it might explain all of the above. Just to let you know.]