Påskharmoni

Det värsta är att de påminner mig om helt fel saker... Men Glad Påsk för fan!

Hemma och helt slut. Något underligt, kanske, eftersom skärtorsdagen har varit oväntat lugn. Som en vanlig fredag, ungefär. Men själv har jag haft spänningshuvudvärk större delen av dagen, som för en kort stund övergick i att göra mig allmänt hängig. Som tur är gick hängigheten över när min älskade chef kom och erbjöd mig att slippa jobba på påskafton. Gissa om jag tackade ja? Så nu kommer familjen förbi imorn förmiddag och hämtar upp lilla mig, samt dumpar återstoden av mina födelsedagspresenter. Sedan bär det av norröver. Påsk och Hälsingland. Hallelujah.

Det kan jag behöva efter tre mer än heldagar på jobbet, samt ett och annat helt oväntat äventyr på andra sidan stan (nu igen, minsann). En lunch på stan inklusive. Det börjar rimma illa, det här. Med tanke på vad det egentligen är meningen att det ska vara. Och visst, jag tycker om. Jag är svag för. Jag är bitvis väldigt charmad. För ungefär 5 % av helheten. Men sedan har vi de där återstående 95... Läget känns inte lika helrätt då, så att säga.

Nåväl. Vad är väl en perfekt tillvaro (*suckar dramatiskt á la Askungen*)...? Dötrist och tråkig, for sure. Jag njuter och försöker se till att inte tänka så mycket. Helt enkelt. Precis som jag är helt övertygad om att det inte görs på annat håll. And that's it.

Framtiden? No clue. Uppsatsen? Nej. Sommaren? Hm. Ekonomin? Ehe. Boende? Det är frågan... Så ser det ut. Och jag borde vara panikslagen, men icke. Jag är lugn, trygg och harmonisk, med mängder av självinsikter och tillfredsställelse i bagaget. Våren är här. Det är ljust ute och min koltrast, som jag döpt till Turdus Merula (tänk: latin), har flyttat tillbaka till trädet härutanför. Ingen i min omgivning dör eller har cancer (at the time being) och resten får fan lösa sig själv. Ha! Sug på den, ni.

Ha en riktigt glad påsk och försök och njuta av smulor och detaljer. Det ska jag göra. Med kärlek!

[Just nu läser jag en något flummig bok om "hur man blir lycklig". Men det ÄR ingen vanlig självhjälpstragisk historia (jag är uppenbarligen redan hjärntvättad), utan faktiskt delvis skriven av Kajsa Ingemarsson och behandlar hur man ska lära känna och fokusera på och utgå ifrån sin själ. Nu råkade jag vara tillfälligtvis ovanligt balanserad redan innan den här boken kom i min ägo, men ändå. Det börjar uppenbarligen hända saker and it might explain all of the above. Just to let you know.]