Schlager bygger broar

Allvarligt. Holy shit. Det var länge sedan (eh? Aldrig!) som jag såg på huvudfinalen (eller Melodifestivalen, före åren med 27 deltävlingar) och verkligen tyckte om ca 90 % av låtarna. Tommy Nilsson går faktiskt bort. Haha. Storfavoriterna var ju självklart The Ark (VEM kan motstå Ola Salo? Det går inte...), Andreas Johnson med supercharmiga 'Little Bit of Loooove' och fantastiska Sarah med värsta sköna balladen. Och så sockersöta Marie Lindberg; I like a lot. Det var så otroligt kul att hon fick så mycket röster av svenska folket och kom 5:a till slut! Gud, vilken schlagernörd jag ääär.

Men vad jag reagerar på... Och det känns verkligen idiotiskt att kommentera det, för det borde vara så självklart. Allt borde vara självklart. Att få vara vem man är. Att älska vem man vill. Att människor blir kära i olika kön. Men för mig som minns hur det var långt innan jag ens övervägde att komma ut, så känns det ganska fantastiskt med Melodifestivalen, som är ett av Sveriges populäraste och traditionella program, och den otroligt skyhöga gayfaktorn. Att Luuk på bästa sändningstid leker Christer Björkmans boyfriend och avvisar en annan. Att vi skickar Ola till Eurovision. Det är stort, med tanke på hur det var för bara ett antal år sedan. Jag blir glad. Och även om vi har en bra bit kvar så har vi kommit ganska långt. Och just nu måste det få kännas alldeles, alldeles underbart...

Trapiche och White Line

Efter en oväntad, men vansinnigt livsfarlig, släng av en läskig vinterinfluensa så håller jag på att återhämta mig. Jag lyckades till och med fylla 22 (!) igår och med knappt nöd ha ett tiotal tjejer på middag, även om de vänskapligt påpekade att jag såg 'aningens blek ut om nosen.' Det slutade med att jag höll mig till vatten och alvedon. Det går det också.

Jag är sällan sjuk och när det väl inträffar är jag definitvt som en förkyld man; hjälplös, megadramatisk och övertygad om en snar död. Familjen är nog glad att det snart är över...

På mitt proppfulla skrivbord står det bl.a. 12 vinglas, 6 ölglas, 5 flaskor rödvin, en flaska whisky, designade små dippskålar med stenhjärtan och en jättefin Steninge Slott-vas med vackra rosa tulpaner i. Dessutom. The Devil Wears Prada - Special Couture Edition. Wee. Och imorn kommer släkten med kastruller och köksknivar. Sånt man behöver för att flytta till Uppsala, kort sagt. Lovely.

Sedan har jag klippt håret. Kort! Ja, according to my own measures. Det var inte riktigt meningen, men oj, vad nöjd jag var igår. Ja. Idag insåg jag att mitt hår inte alltid automatiskt blir lika platt som frissan elegant fick det till. Och min plattång och jag är inte bästa vänner. Kort sagt så påminner frisyren lite om Marie Lindbergs. Ni vet. Schlagerdrottningen från ingenstans. Fast minus luggen. Och med mer sidbenastuk. Svårt att förklara. Men idag har jag åtminstone försökt återskapa det hela. Vilket nästan gick bra.

With yet another week ahead of me...

Jag blir alldeles trött när jag inser hur mycket vi egentligen måste läsa på nya delkursen. Vilket egentligen är löjligt LITE, om man jämför med litteraturvetenskapen. Fem kursböcker, tre stora kompendier och övriga stenciler, och ibland råkar det bli en sisådär 300-400 sidor på en vecka. So? Jag borde vara van vid betydligt mer. Men. Icke. Sedan funderar jag om 'inga översättningar' vad gäller analysen av författarskap på hemtentan kan betyda att det går bra att läsa på originalspråket all the way? Om inte kan jag glömma Woolf...

Bokrean (som resulterade i 16 böcker förra året - antar att jag var inspirerad...) slutade med Bonniers Svenska Ordbok (jättebra investering och så billigt!) och The Devil Wears Prada (måste väl hinna med boken innan jag får 'Special Coture Edition-Boxen' i födelsedagspresent på fredag... ha).

Appropå fredag så fyller jag 22. Det blir väl ett 10-tal girls och jag. Först middag, sedan party. Good times! :)

Och The L Word, säsong 4, började i torsdags på tv400! Nej, det är inget jag följer slaviskt och inget j'adore heller, men det är ganska bra emellanåt. Actually.

Det här med att ignorera att man inte har pluggat lika mycket som man borde fungerar fortfarande utmärkt. Och man får fortfarande precis lika mycket ångest av det som jag minns...

The 79th Academy Awards

Gotta love it! I sure did. Gick och la mig 06.30 imorse. Efter 8 koppar kaffe och en hel del antecknande, för att hålla hjärnan i gång. Det resulterade i att jag nu minns ganska mycket detaljer och även om det här inte är en sån där känd modeblogg, så tänkte jag utnyttja tillfället och publicera vad jag anser vara de snyggaste blåsarna på Oscarsgalan 2007. Enjoy!

Snyggast av alla var faktiskt Helen Mirren. Hon lyste. Och vann. Såklart. I think I might have added another one to my collection...







Jodie Foster var absolutely fabulous i sin blåa skapelse (som väl matchade ögonen, bara så ni vet det. Haha) och jag kunde inte göra annat än njuta.





Jag måste nästan erkänna att jag, dessvärre, är lite småförtjust i Jennifer Lopez, men framför allt i hennes Oscarsklänningar genom åren. Hon lyckas ofta och så även i år.

Penelope Cruz har också ofta rejält omskrivna kreationer och den här föll även mig i smaken. Snygga strutsfjädrar! ;)

Ellen gjorde ett hyfsat jobb som hoast och Portias klänning var simpel, men snygg. :)

Imorgon börjar nya delkursen och jag är trött och aningens traumatiserad. Men det är en annan historia...

Ben & Jerry's i Linköping!

LYCKA!

(Och ICA har just blivit utbytt! KONSUM ROCKAR!)

[och tentan gick nog braaa.]

Up and down

Humöret går upp och ner som på värsta tonåringen...

I alla fall. Det är bättre nu. Än vad det var i söndags och måndags. Av uppenbara skäl. Ja. För folk som förstår hur jag tänker, vill säga. Så nu har jag bara ångest för att jag inte har någon tentaångest. We'll see how it goes...

För övrigt så tränar jag som bara den. Och funderar över sommarjobb och CSN och Uppsala.

Och en artikel i Aftonbladet fick mig att gråta lite; för första gången på länge. Ja. Pga. en artikel, alltså. I övrigt grät jag senast igår, till en tv-serie (det är definitivt inte ovanligt, är jag rädd...).

Anyway. Wish me luck. <3

Blue

And I know that it's a wonderful world

I just can't feel it right now...

100 % aktiv

Min röriga vecka går mot sitt slut. Fast det rörigaste återstår väl.

Imorn ska jag först till universitetet och ha seminarium om ordflätor och semantik. Sedan hem. Stääääda. Tvätta. Plugga. Satslösningar och positionsscheman. Sammanstrålning med brorsorna på stan för att köpa presenter. Fotokollage-tillverkning. Skyltskrivning. Provsmakning av vita viner och lax. Cateringmat skall hämtas. Bord och stolar ska iordningställas. Etc. Etc. På lördag sker 'resten' så att säga. 07-03, minst. Och full aktivitet hela tiden.

Ja, om ni missade mitt senaste inlägg. Mamma fyller 50. Greatans. Dessutom ska jag sova på soffan...

Pga. nackspärr (gud, vad jag avskyr det!) har jag inte lyckats träna så mycket som jag skulle ha velat i veckan, men det kommer bättre tider. Måste fundera ut ett sätt att kommunicera med mig själv i sovande tillstånd, så att jag kan vinkla nacken rätt när det behövs. Hm...

Däremot känns tentaplugget ganska bra. Jag förstår en hel del. Har dock fortfarande lite smått panik över återstående delar, men vi har ju alltid nästa vecka...

Jag har blivit van...

Trött och bakfull. Bakfull och trött. Och självklart har jag endast mig själv att skylla...

Helgen har varit ett enda virrvarr av människor och släkt och kalas och fester. Det var roligt, men mest stressigt. Igår kväll var jag alldeles slut. Och så gick det som det gick också. Hm.

Veckan kommer att bli ett enda virrvarr av lektioner, eftermiddagsplugg, träning, jobb och föreberedande av min mors 50-årsfest, som äger rum på lördag. Det lär komma hur mycket folk som helst och ska kort sagt bli jätteroligt.

Schlager blev det också, mitt i festyran, och helt enligt mina förutspåenden så vann The Ark och Marie Lindberg. Ola Salo är min drömprins; en av de få. ;) Men om jag får Megan Mullally, så skänker jag honom gladeligen till Hanna. Ha.

På torsdag får jag ÄNTLIGEN lön och går från fattiglapp till nyrik. Tack och lov. Inte en dag försent heller...

Ungefär tio dagar kvar till första tentan på nya kursen. Läskigt, men intressant. We'll see.

Chesús

Det var jobbigt med begravning, så det är skönt att det är över. Nu är jag sjuk. Förkyld. Och nyser absolut hela tiden. Och orkar definitivt inte plugga. Alls.

Vill gå på Box imorn, men måste vänta och se hur jag mår. Suck. Tänker i alla fall låsa in mig på Biblioteket. I många timmar. Vi får se hur mkt jobba det blir. Förra veckan var ganska galen.

Sedan smider jag planer bakom folks ryggar. Endast för att få dem att må bra. Det hela slutar med att jag själv förvandlas till ett nervöst litet vrak, som inte kan fokusera för fem öre. Fick lite för besväret trots allt. Men jag vet inte om det var värt det...

Here comes the sun again...

Ibland är jag bra. Som när jag i tre dagar har lite lätt panikångest över att förmodligen ha ställt mig i Uppsalas bostadskö på toook för sent, och sedan upptäcker att jag redan har stått i kö, i den bästa kön, i ÖVER TVÅ ÅR (!). Livet blir liksom värt att leva - tio gånger om.

Dessutom har jag fixat mitt LIU-kort - och gymkortet; meaning, Lina och jag går på Body Jam imorn kväll. Och shakar loss. Greatans, vad bra.

Och. Stillis fick mig att införskaffa finfint software. Me love you. Loads.

Till sist. Jag har pluggat. Förstår nästan precis allting av nya delkursen. Känner mig mäkta intelligent, faktiskt. Ha. Även träffat väldans trevliga människor. Que hablan español. Sí, es verdad y claro que me gusta. Mucho.

Jobbar mycket också. Dvs. tjänar pengar. Och kan nog hoppas på en andra tripp till Brighton ("Brighton är världens gaystad, kan jag locka dig med!!" - citat från hets-sms. Hehe) i vår och förhoppningsvis även New York i sommar.

[Det finns en litet grått moln på min nästan blåa himmel. Det stavas begravning.]

Never say never

Det gjorde jag. Senast igår sa jag "Nu kan ingen mer dö; det är fullständigt osannolikt." Sedan vaknade jag upp imorse och råkade läsa dödsannonserna i lokaltidningen. Min exbästis (som jag praktiskt taget bodde hos mellan 5:an och 7:an, då jag hade hästen där) pappa har dött i cancer. Uppvaktade honom på födelsedagen precis innan jul och är glad över det.

Nu ska jag vara alldeles tyst angående vad som lär hända framöver. Lita på det.

(Har åtminstone börjat plugga igen. Grammatik, textanalys och språksociologi. "It's fun, said she." Ha. Satsdelar står på schemet och nej, det är inte subjekt och predikat och sånt man lärde sig på mellanstadiet; det är ungefär 27 ggr mer förvirrande än så. Och jag njuter. Än så länge. )

Allmänt mörker

Jag är så bitter att en dödsdom och ett besked om 6 månader kvar att leva faktiskt skulle kännas ganska skönt.

Då skulle jag kunna 'snabbgöra' allt det där som jag vill och överlag bara slippa bry mig. Jag skulle flytta till New York och köpa en vindsvåning för mina besparingar. Sedan skulle jag skaffa mängder av kreditkort och börja spendera. Who cares, when I won't be around to pay it back? Jag skulle börja skriva en bestseller, så att min stackars familj får något i gengäld att betala mina skulder med. Även dricka goda viner och ge mig ut och rida. Slutligen... Hm... Försöka umgås så mycket som möjligt med mina nära och kära. Om de inte dör först, vill säga. Det verkar för tillfället vara en ovanligt nattsvart trend...

Om jag ville, skulle jag kunna räkna upp fem personer som har dött de senaste 2 veckorna. Och en person som nästan har gjort det 2 ggr.

Dessutom är det bara 4 weeks and counting. Och jag vet inte om jag klarar 40 år till.

Life's a bitch like that.

L/M

Älskad, saknad

Jag sitter och funderar över när jag egentligen ska lära mig att det inte finns några garantier. Att livet helt enkelt gör som det vill och det enda man kan göra är att lära sig att klara av det. Att människor man älskar och vill behålla förr eller senare försvinner och att det inte spelar någon större roll hur mycket man än kämpar emot. Och att sanningen inte alltid ser likadan ut.

Mitt stora problem är lättkonstaterat. Jag faller för fort. På alla möjliga sätt, för flera olika människor, men det är alltid samma sak. Jag träffar någon och blir påverkad. Oftast ser jag till att vi socialiserar, sedan kommer jag på mig själv med att börja drömma. Ibland på tok för långt bort. Det händer att personen i fråga blir en del av mitt liv en längre stund. Mestadels sker motsatsen och jag blir mer eller mindre förkrossad – varje gång.

Det behöver inte vara förälskelser. Då och då är det nära vänner, bekanta eller potentiella själsfränder. Och saken är den att jag sitter mest och suckar över förlusten istället för att försöka återuppta kontakten. För i vissa fall vet jag mycket väl att jag skulle kunna. I de allra flesta fall känns det bara inte möjligt. Det har gått för lång tid. Motiveringen till varför är inte rillräckligt stark. Riskerna är på tok för stora.

Alla har de gemensamt att jag så hemskt gärna vill ha kvar dem i mitt liv. Permanent. Länge. För alltid. Men det sista jag vill göra är att bita mig fast som en annan piraya. Det är helt klart bland det värsta jag vet; att framstå som efterhängsen och behövande. Hellre spelar jag teater och låtsas vara världsvan. Och har därför också ingen annan än mig själv att skylla.

Jag börjar inse att det inte fungerar i längden. Människor kommer och går. Ytterst få består.

Allting skulle bli bra mycket enklare om jag bara kunde hålla folk en armslängd bort tills dess att dem försvinner. Att vara känslomässigt kylig – ytterligare något bland det värsta. Nå. Dessvärre mer än nödvändigt.



Älskad, saknad

Malin, min själsfrände. Sirkka, min ängel. Eva, min inspiration. Lina, mitt hopp. Karen, min förhoppning. Sari, min uppmuntran. Johanna, min barndomsvän. Kerstin, min glädje. Ansa, min motivation. Jody, min kompanjon. Grace, mitt skratt. Sofie, mitt leende. Danny, min darling. Maria, min partypingla. Sharon, min vinpimplare. Davina, mitt hysteri. Tesse, min galenpanna. Emma, min crush. Rebecka, min hypokondriker. Och så M, mitt det mesta.

+ Farmor + Farfar + Mormor



"And you can’t fight the tears that aren’t coming. When everything feels like the movies. Yeah, you bleed just to know you’re alive!"

Vila i frid

Barbro Helena (f. Ädel)



* 20 september 1933

+ 8 januri 2007

Numb

And there are no words.

Morr

Jag hatar CSN. Grönjävligt mycket. End of story.

Christmas wishes

I just thought I'd wish you all...

A Very Merry Christmas,



And later on, also a bloody fabulous Happy New Year!




(Hope you enjoy my own, private version of Santa Claus... Mohaha)

Nu är det jul. Och jag åker bort.



See ya.



Love/M

Årets 'hallå vadå?'

Cheesus, hörrni.

Helt oförberedd spenderades kvällen på 60-årspartaj. Jag vet. Det låter hur kul som helst. Inte. Dock. What can I say? Vi vet ju alla att jag inte direkt känner mig felplacerad bland folk i medelåldern. Eller äldre än så. Dessutom var det alltifrån gamla grannar till kompisars föräldrar och klasskamraters farmödrar som hade samlats. Helfestligt. I alla fall efter ett ANTAL glas vin. Och whisky. Och Baileys. Och mer vin. Och ännu mer whisky. Alla 50-åringar är inte leka stela som andra...



Kvällens stora chock var i alla fall när min älskade gamla dagmamma började prata om min fantastiska väninna (vi är alla från samma gamla håla), som hon tydligen visste allt skvaller om, och jag börjar planera att mer eller mindre meddela min egen ställning i frågan. "Men det vet jag väl att du är gay!" skrattade hon. Varpå jag nästan ramlade av stolen. Inte ett ord om att vara för feminin eller så (som jag pretty much ALLTID får höra), utan bara "duh!" Herregud. "Folk har så mkt fördomar. Ojojoj" gick hon på. 55+! "Vår generation tar ju allting så bra." Um. Ja, du i alla fall. Obviously. Ha. Det var roligt. Jag bara log.



Och fulla blev dem. Och jag med. Fast roligt var det. Massa. J'adore.



Så. Imorn blir det eventuellt årets sista julklappsshopping. Sedan anländer en kompis från London. Hinner knappt träffa henne innan det bär av 'hem' till Hälsingland över julen. Återkommer för att fira nyår i Linköping (!). För första gången ever. Blir nog bra ändå. Eller vad säger ni, tjejer? :)



Och den 21:a januari börjar pluggandet. Och träningen. Och det nya livet. Och blaha blaha. Suuure. Jaja. We'll see.



In the meantime. I bloody love living right now. Seriously. Tings are awesome! Guess that's it.



Mwuaaaa/M

All I want for Christmas...

Haha. Let's not even go there. Or hang on a sec. Let's do.

1. Löööv.

2. ... is you.

3. Snööö.

4. Garantier.

5. Fred på jorden (ja. För att verka snäll och godhjärtad. Fast... jag är ju å andra sidan varken eller. Så det får bli ren och skär sarkasm. *does a little dance*)



Hoho. Vilken lista.



F ö svimmade jag på jobbet förra veckan. Och blev sjuk på jobbet igår. Och var hemma idag. Fick nackspärr. Och ska jobba igen imorn. No matter. I need the money, folks. Bläää.



De närmaste veckorna (i en enda röra);



Jobb. CSN-samtal. Möten med människor. Julmiddag med jobbet. Luciafirande och julklappsbyte med flickorna. Släktparty. Morbror som fyller år. 25-årsfest. Inflyttningsfest. Glöggparty. Fattömning på HG. Jobblunch. Släktmiddag. Och ja, sedan är det förhoppningsvis jul.



(Föresten sker 6 av ovanstående saker på en och samma dag. LYCKAD PLANERING! Suck)



Egentligen mår jag bara bra. Tror jag. En aning förvirrad för tillfället, bara.


Whatever.