9/11

Jag blev ju New York-bo efter 2001, men glömmer aldrig diskussionerna eller känslostormarna på just årsdagen. Det hjälper inte mycket att ha besökt Ground Zero (ett antal ggr); det känns lika avlägset och galet i alla fall.

Och Anna Lind. Fy. Just där och då slutade jag tro på Sverige som 'det gamla trygga, säkra'. Period.

Oansvarig, men lycklig

Det här med att vara rik ena veckan och fattig nästa... Det stämmer in allt för väl. Jag råkade köra skutan lite overboard idag. Enligt mina mycket ekonomiska beräkningar skulle jag ha minst 1600:- kvar efter shoppingturen. Det var aningen missbedömt. Jag stannade på 350. Mamma skrattade så hon skrek när jag tafatt försökte förklara hur viktigt det är att bygga upp en bar. Nåväl. Jag borde få lön på fredag. Då ska jag köpa den där fantastiska väskan jag såg på MQ (se, så ekonomisk jag var som inte köpte den på en gång!) och möjligtvis en höst/vinterjacka och ett antal partytoppar. Tills dess blir det till att leva på gröt igen.

Jag är i alla fall något så vansinnigt nöjd. En dörrmatta. Ett par partyskor i svart skinn. Två par byxor. En grå sjal/poncho. Hur mycket fantastiskt bra smink som helst. Underkläder. Inredningsdetaljer. En papperskorg till badrummet. Och så vidare. Ni fattar galoppen. Bäst idag var kaffelattevispen. Jag drack en gigantisk mugg kaffelatte i min Starbucksmugg. It made my day. Hey, hey.

För övrigt så gör det ingenting annat än att regna i Uppsala. "Vi har fantastiskt fina höstar", my ass! Det började igår runt 14 och slutade inte förrän ikväll. Nästan 30 h ösregn! Jag har då aldrig varit med om liknande...

La shopping

Jag tror inte att jag har spenderat så mycket pengar på alkohol i hela mitt liv... Sammanlagt, alltså. Samtidigt. På en gång. På Systemet. Jag behövde ett helt nytt barutbud. Som enligt moi (minst) bör bestå av (Absolut) Vodka, Cointreau, Martini, Baccardi, valfri kaffelikör, bärlikör och en bra whisky. Dessutom, vid sidan om, fyra rödvinsflaskor med strålande potential. Hehe.

Sedan köpte jag martiniglas, en badrumsmatta, skönhetsprylar, en blomkruka, en kaffelattevisp, kurslitteratur och dvd-filmer. Och imorn (!) ska jag fortsätta med jeans, skor, hårnålar, badrumspapperskorg, foundation, underkläder (så jag slipper tvätta än på länge...) och god knows what else. Det här med att man är fattig student slår mig ungefär varannan vecka. Det här är en rik vecka. Och nära lördag får jag sista sommarlönen. Och ungefär en vecka eller så efter det borde nästa CSN-dos anlända. Så det är lugnt. 'Den som spar han har' måste vara ett fullständigt överskattat uttryck...

Jag ska börja jobba på ÖG (Östgöta Nation i Uppsala) (bartender igen! Greatans, hörrni), förhoppningsvis börja sjunga i deras kör (audition på tisdag - wish me luck!), samt springa på både pubkvällar och sittningar nästa vecka. På måndag är det styrelsemöte i min nya organisationen och någon gång innan dess måste jag hinna plugga också... Och den 21-22 kommer flickorna hit. En väldans massa. Hur sjutton alla ska få plats har jag ingen aning om, men det löser sig. En och annan har till och med erbjudit sig att ragga upp valfri sovplats på krogen. Man tackar, man tackar. Let's just see, shall we?

Things

Återstoden av helgen spenderades med flickorna. Vi drack vin medan vi lunchade och planerade höstens partyhelger. I lördagskväll hamnade Hanna och jag hemma hos Sabina, där lyssnade på Ola (aww) och pratade om snygga kvinnor och män.

Sedan åkte jag hem. Utan mitt kontokort. Med alla pengarna på. Inte vidare värst smart. Pappa fick akutskicka. Jag har i alla fall fått CSN och om en vecka eller så kommer återstoden av lönen. Good times. Måste skriva grym shoppinglista bums! Tills vidare lever jag på havregryn...

Första riktiga spanskalektionen gick lekande lätt. Jag konstaterade snabbt att jag lär ha enorm nytta av vårens grammatikstudier och skrattade elakt (inombords...) åt tjejen som svarade 'blå' när hon blev ombedd att nämna ett substantiv. För att inte tala om hon som inte ens kunde böja ett verb i presens. Puh. Däremot bör jag fortfarande plugga in ett lexikon.

Träffade även trevlig juridikstuderande tjej nr 2, samt en Härnösandsbrutta. Vad är det med mig och alla dessa äldre juridikbrudar? Time will tell... Korridorsgranne nr 7 har föresten äntligen gjort entré. Om än för en kort stund. Hanna, alltså. Hon har precis sagt upp sitt rum och lär inte bli långvarig. Jag hoppas på nyinflyttat snyggo.

Imorn har jag dubbla lektioner och massor med läxor. På onsdag reccemottagning på Östgöta. På torsdag ännu mer dubbla lektioner och litterärt författarmöte på kvällen (wee! Storstäder är bäst!). Och på lördag tänkte jag för övrigt gå på vernissage och dricka champagne och äta snittar. Det ska man om man är fattig student. Det står så i min guidebok. I'll just do as I'm told.

Ola Salo är min gud

Hanna, Hanna, Hanna. Du och jag och Ola Salo.

Hanna och jag, samt Norrköpings (och övriga landets) alla fjortisar (75 % var mellan 12 och 16) och några av deras föräldrar och småsyskon var och såg The Ark igår. Eller rättare sagt Ola Salo. Hanna och jag vet nämligen knappt vad de andra i bandet heter, till skillnad från skrikfan 1 och skrikfan 2, som hade järnkoll på bandets instrumentcheckare, Martin.

Skrikfan 1 och 2 hade skrivit ett brev till bandet och lindat det runt en läskburk (utan stenar i, noterade vi. Mycket otekniskt). I ungefär 45 minuter innan konserten försökte de desperat fånga Martins uppmärksamhet och få honom att ta emot burken och ge den till The Ark. Martin flinade, rodnade och ignorerade. Martin var dum. Tillslut kom en snäll vakt och la upp tjejernas fanmail på scenkanten. Han var bra. Hanna och jag led med tjejerna. Vi funderade på att slita upp ett gammalt kvitto och skriva ett eget brev. Ungefär så här:

Kära Ola,

Får Hanna gifta sig med dig? Då kan Matilda komma och hälsa på och dricka te. Vi tycker att du är bäst. Speciellt i svarta änglavingar. Vi dyrkar dig! Dreggel, dreggel.

Från Hanna och Matilda.

Det tog 2 förband (ett sämre, vars sångare försökte leka Ola Salo. Han misslyckades kapitalt! Och så Florence Valentine, som var ganska bra. Love visste vad han skulle säga för att sälja lite) och hundra års väntade innan fantastiska Ola äntligen entrade scenen. Det var det värt.

Hanna och jag och 200 fjortisar (minst huvudet kortare) hoppade upp och ner och vrålade lite i 1,5 h. Det var varmt, det var charmigt och det var jävligt härlig stämning! Hanna och jag ÄLSKAR Ola. Vi gör det. Han är bäst.

Han är den enda människan på hela jorden som kan vara precis som han är och inte få i närheten av så mycket skit för det som vem som helst annars hade fått. Han påminner om en söt, men stolt påfågel. Han KAN komma ut på en scen klädd i slickad guldlamé, med hela bröstet öppet och en matchande gardintoffs runt halsen, och visa ALLT (och jag har lååångt ifrån något emot det, kan tilläggas). Folket vrålar. Han blir årets bäst klädda istället för att få kritik av hela modeSverige. Han dansar, han sjunger, han inspirerar. Han lever. Han andas självdistans och självförtroende. Det måste SES - det går bara inte att beskriva.

Jag kommer inte ifrån den här fascinationen över hur hans personlighet får folk att smälta. Han PREDIKAR. Han låter emellanåt som en riktig frikyrkopastor från USA, och han kommer undan med det! I Sverige, där de flesta vanligtvis ryggar tillbaka inför den sortens överdrivna tjafs. "Kärlek, kärlek!" vrålar han. "Kärleken mellan er och oss, Norrköping!" Och jag tycker han är alldeles, alldeles underbar. Fjortisarna storgråter. Ola påminner dem om att det är sista sommarkonserten och sista gången vi alla ses så här. Då gråter de ännu mer. Jag bara ler.

Det var skitskoj att leka fjortis för en kväll. Och det är tur för er (och oss?) att ni inte hörde Hanna och mig på vägen hem igår. Vi lyssnade på mera The Ark och suckade och flämtade och riktigt avgudade Ola Salo. "Det är så skönt att du förstååår" sa jag till Hanna. "Mamma och Pappa kommer bara att sucka och säga att Ola faktiskt bara är en människa, trots allt." "Matilda" säger Hanna, gravallvarligt. "Ola Salo är ingen människa - han är en GUD!"

Indeed.

Folk och mamma

Har varit på rundvandring i stan med Östgöta Nation. Träffade Klara och Anne från Norrköping och Ida från Västervik, samt en Folkunga-85:a (internationell) och ett antal goa tyskar. Det var riktigt kul och vi bestämde att slå följe till invigningen i Universitetshuset imorn också, innan jag måste ta tåget hem till La Linköping. Eller rättare sagt Norrköping. Hanna, jag och Ola Salo. Det kan bara bli succé!

Och min mamma har separationsångest. Hon ringer JÄMT. Jag svarar inte. Tillslut ringde pappa. Säg åt mamma att lägga ner, sa jag. Hur ska jag kunna gå vidare med mitt liv (för 3:e gången...) om hon hör av sig smäck hela tiden? Suck.

Konsten att äta ord

Diagnostiskt spanskaprov avklarat. Det var svååårt. Insikten att mitt ordförråd verkligen suger slog ned som en bomb. Däremot borde jag definitivt få pris för mest fantasifulla gissningar... Dags att sluka ett lexikon eller två, typ.

På kurs A31J var det ca 25 propert klädda juridikstudenter (?) och jag. Medelåldern låg runt 25. Jag var aningen orolig över min egentliga engelskkvalitet. Tills de övriga öppnade munnen och började prata vill säga. Mohaha. Svengelskan flödade både lite här och lite där. Jag var bäst. Tss. Dessutom träffade jag supertrevliga Camilla, som snart är färdig advokat och spenderade våren med att jobba för FN med mänskliga rättigheter - i New York. Vi flämtade ikapp angående framtida NY-planer en stund innan det var dags för spontant diagnostiskt prov. Översättning till bästa tänkbara fackengelska, alltså. Det var kul och jag tror det gick bra. Läraren har en fantastisk brittisk accent (nationalitet hittills okänd) och ser ut som en klassiskt galen professor med grått, yvigt hår och rutig skjorta. Han verkar strålande.

Det blir nog mycket plugga av det här, är jag rädd. Speciellt om jag nödvändigtvis måste tugga i mig ett par lexikon. Fast det gör inget. Jag tror jag behöver det.

Storm och orientering

Det stormar i Uppsala idag. Men är man så illa tvungen att sätta sig på cykeln och hitta till en tentalokal långt ute i industriområdet, så... Det vore ungefär som att LIU skulle kräva att man som helt ny student i Linköping efter två dagar skulle kunna ta sig ut till typ Hackefors för att skriva ett prov. Helt jävla idiotiskt, kort sagt. Fast jag lyckades, tack och lov, trots min urusla kartläsningsförmåga.

Det går faktiskt mycket bättre att skita i kartan och chansa vilt istället... Tro mig, jag vet. På så sätt lyckades jag hitta till Hydromacken, där jag numera hämtar postpaket, för att få tag i lite kurslitteratur.

Nu sitter jag och fräschar upp min spanska inför morgondagen. Jag har inte den blekaste om vad det blir för slags prov, men jag befarar det värsta. Efter det är det bara umgänge med Östgöta Nation kvar den här veckan, innan det blir snabbvisit till söder för att beskåda den makalösa Ola Salo.

Jag har träffat på den andra nyinflyttade tjejen i korridoren - Ingrid. Hon är från Vadstena och ska plugga juridik. Och så pratade jag lite mer med Corinne, som har pluggat lärare i 4 år, men tar en paus och ägnar sig åt psykologi istället. Jag skymtade även ännu en kille, som knappt sa hej och försvann illa kvickt. Hm. Well. Vamos a ver.

Om 2 h har jag upprop och registrering för kurs A31J - fackengelska med juridisk inriktning alltså. Då måste jag ta mig ut i stormen igen. Brrr.

Perfekt

Saker att vara glad över;

* Jag behöver egentligen inte gå upp före 10.00 på hela hösten.

*Och jag behöver dessutom inte jobba. Om jag inte vill.

*Jag har aldrig lektioner på måndagar.

*Mitt rum är otroligt fint.

*De 3 av mina korridorsgrannar som jag hittills träffat (Johan, Johan och Corinne) verkar både mogna och oerhört trevliga. Somliga ser till och med jävligt bra ut.

*Jag bor väääldigt bra. Det krävdes en tripp till Flogsta för att lista ut det (jag mötte Mija på vägen! Hon var en jättesöt pirat)...

*Ca 50 m åt vänster ligger det en asiatisk restaurant (min absoluta favoritmat) med kinamat, thaiwok och sushi.

*Ca 100 m åt höger ligger det ett ICA och en pizzeria.

*Knappt 5 min bort ligger Engelska Parken, där jag ska ha alla mina föreläsningar.

*Ungefär 10 min rakt fram ligger all shopping.

*Pappa har köpt en skrivare åt mig, samt fixat min cykel och köpt ett superlås (jaaa, jag är bortskämd!)

*Jag har en orkidé som matchar min sängkudde.

*Min mopphink är olivgrön med rosa urvridningsgrej som matchar min toalettborste (!)

*Imorn får jag spendera hela dagen med att organisera mitt nya tillhåll och lära mig hitta i en helt ny stad.

Enough is enough

Nu har jag fått nog av det här. Ordentligt nog. Och inte hjälper det att gråta heller, så mycket har jag äntligen insett. Det bästa, och det enda som fungerar, är att konstatera och agera.

Det har jag gjort.

Man skulle ju kunna sätta sig ner och vråla 'varför just jaaag!?', men som sagt... Det enkla svaret på den frågan är bara 'därför.' Eller möjligtvis 'för att det gäller DIG, Matilda, och sådana här saker händer alltid just DIG'... Välj själv. Jag tror det är en kombination av båda.

Pappa är sitt vanliga stöttande jag. "Vad fan! Vad är det som är besvärligt!? Jag tycker att du ska stänga ditt konto så att ingen kan dra några pengar över huvud taget!"
Ehh. Jaha. Och om de stämmer mig då? "I helvete att de kan!" Mm. Läckert. Tänk om man hade hans nerver...

Nå. Whatever. Jag orkar inte bry mig mer. Mina nerver är slutkörda. Det får skita sig totalt om det vill, det går ändå inte att ta ut det i förskott. Jävlas med mig, ni. Stäm mig! Gör vad ni vill. Det går på ett ut. Och jag har ingen energi kvar...

Fuck you, Linköping. Goodbye and so long. I'm outta here!

And... action!

Nej, så här kan det icke fortgå. Nu ska jag packa. Man har trots allt ingen annan än sig själv...

Blä

Jag skulle verkligen vilja snabbspola två veckor framåt. Bara tanken på alla detaljer som måste fixas ger mig ont i magen. Jag kvävs.

Internet och en mobiltelefonrevolution senare, när kan man operera bort dessa förhatliga never...?

Och det värsta är att om ungefär två veckor kommer jag att sitta här och skriva 'Ohh, allting har ordnat sig och nu mår jag så bra, så bra...'

Well. I don't give a fuck. Just nu är det nämligen fortfarande två veckor kvar tills dess.

Alla dessa kvinnor...

Öl med jobbet. Matilda var på flirthumör, efter utredande teknikdiskussion med Tessan i onsdags.

Jag tittade på snygga människor. Ett tag hade jag 4 span, varav 2 var riktigt läckra. En Marian Keyes-kopia, fast i klassisk page och med alldeles sjöblå ögon. Hon var i 35-årsåldern och verkligen wow. Och så en ex-förbindelse-varning. Tjejen påminde om ett mellanting av just exet och min frisyr hösten 2005 (hahaha. Jag låter som någon hemsk modekrönikör á la Ebba von Sydow). Hon bar grått och vi flirtade faktiskt ett ANTAL ggr. Sedan började det hellregna och ögonkontakten tappades bort i villervallan. Yvonne erbjöd mig skjuts hem, så vi tog oss vidare och sprang på lite byggjobbare på vift. Jag var precis sådär perfekt lagom onykter man ska vara och pga. att jag drack 2 glas vatten under kvällen var jag inte det minsta bakfull imorse, trots att jag steg up 04.30 (!). Dessutom åt jag en alldeles fabulous ceasarsallad och drack ett grymt italienskt rödvin till.

Imorn bär det av till Uppsala och jag har redan fått ett brev från Östgöta Nation. Ett tag funderade jag på att bojkotta dem, eftersom jag fått lite allmänt skumma råd från alla möjliga håll, men efter att ha sett en bild på recceförmannen så har jag definitivt ändrat mig. Att joina någonting endast för att någon är snygg kan aldrig skada, det har vi märkt förut. Speciellt som den här tjejen ser ut precis som ex-förbindelsen i fråga...

Symptom och nerver

Jag sitter här och väntar på att jag ska spy/få diarré. Om ca 30 min kan jag sluta oroa mig över det, för då har det gått 3-4 h, vilket betyder att jag inte är överkänslig. F ö så tror jag mig kunna känna spår av trötthet. Och nog har jag lite yrsel? Jag har iaf kommit på ett helt nytt symptom. Paranoia! Hehehe.

Tess och jag pratade/drack kaffe/gick promenad/åt lunch i 6 h. Det var bra.

Jag är ömsom nervös, ömsom själaglad och ömsom jätteorolig. Det är en galet lyckad kombination. Mest beror det nog på att min dator inte levereras förrän 6 september. Det får mig bara att vilja gråta. [Fan. Där ser ni. Jag är lättpåverkad, med snudd på deprimerad, också!]

Ny förälskelse

Tekniknörden i mig har vaknat på nytt. Och mobilcrushen har inte ens lagt sig än...

Sorry, Lina, men det blidde ingen MacBook tillslut. I wish you all the luck in the world with yours, but I found something else. Billigare blev det också! Ja, lite. Det är en olivgrön (egendesignad!) Dell, med avancerad processor (pappa och Anton tvingade mig!), massor med minne och inbyggd kamera. Den specialtillverkas på Irland, as we speak. Det enda molnet på min lilla himmel är att leveranstiden är 7-10 dagar, så jag borde hinna få den precis innan flytten, men det blir knappt.

In på kontot tidigare ikväll kom 7000 spänn. För ett ögonblick hade jag 12 500. Numera har jag 3000 kvar. Men om några veckor tillkommer minst 9000. Ibland är CSN bra. Och sedan också slutlönen, plus semesterersättning and such. Mohaha. Good times.

Imorn blir det fika med min Tess. På torsdag öl med jobbet. På fredag annan catching up. Lördag blixvisit till Uppsala och sedan förhoppningsvis mitt allra sista HG-besök (jag hör hur ni flämtar - och jag menar faktiskt som Linköpingsbo! ;p). På söndag eventuellt en tripp till Söderköping. På måndag ska jag laga mat (!) till tjejerna. På tisdagen och onsdagen och torsdagen ska jag träffa väninna 1,2 och 3. På fredagen ska jag packa. Och sedan är det bara byebye Linköping kvar att säga.

Jag längtar redan. Den är så vacker! Mwaa!

Time flies

Det blidde en liten Siri! Tillslut! 3270 gram och 50 cm! Grattis, gumman. Jag är verkligen hur glad som helst för din skull. Körkort, hund, villa i Gistad (!) och en liten baby - kan livet bli mycket bättre...? For you, I doubt it.

Esperando

Olle (16!) myser med Axel (5) som blir myst med av Angela (4).

Lördagen var fullspäckad. Pajbakning (oroa er inte! Det var mamma som bakade. Jag gjorde sallad), snabbfika (55 min - det måste vara snabbhetsrekord!) med flickorna, turistande i Gamla Linköping och Släktumgänge i Lambohov. Jag pratade spanska och fotade söta små barn (...). Kvällen avslutades med rödvin på verandan och fotbad med gamla foton.

Jag har städat. Och letat rätt på alla mina glas och vuxenprylar på vinden. Nyckeln hämtades igår. Det känns lite läskigt. Och bra. Jag vill flytta nuuu!

Föresten så har Linda Rosing har blivit vald till Världens Sexigaste Kvinna, av ett brittiskt herrmagasin. De kanske var tryckfel? Världens slemmigaste kvinna... Plastigaste. Mest patetiska. Anything goes...

Starkare nu

Jag vaknade lugn. Jag var fortsatt lugn. Jag höll mig lugn. Det hela gick lugnt till. Jag är lugn nu.

Det var ett stort steg i rätt riktning.

Så varför känner jag mig som ett diagnostiserat freak?

Debattdags igen

I Östgöta Correspondenten kunde man imorse läsa följande under 'Kort Sagt'.

"Jag är så trött på alla homosexuella som måste skylta med vad de gör i sängen!" - Lyckligt gift 3-barns mor

Min replik. "Och jag är trött på särskrivande trebarnsmödrar som tror att de är guds gåva till mänskligheten endast för att har lyckats avla ungar. Men vad tjänar det till att meddela det?"

Sedan funderade jag på att signera det '/Ogift, lesbisk barnhatare som älskar oralsex', men det kändes lite väl magstarkt för en lokal morgontidning, så det blev 'To each their own' istället.

Semesterweekend i Stockholm

Stockholm Pride 2007. 50 000 paradare. 500 000 åskådare. Och så jag, två väninnor och en gammal barndomskompis med flickvän.

Jag var på Pride första gången 2004. Då var det läskigt. Då hade jag inte ens kommit ut för min pappa. Sedan var jag på Pride 2005. Och träffade Mian för första gången. Och köpte Smulklubben och Trekant. Fick en kram av Mark Levengood. Vågade dock inte gå i Paraden. Tänk om någon skulle få syn på mig! Nu är det 2007 och jag skiter fullständigt i vem som möjligen kan ha sett mig (inte en levande själ, trots att jag visserligen var klädd i läckert brunt, naturvitt och försedd med glittrande guldörhängen och matchande armband, men vem bryr sig när det finns transor i bikinitrosor med badmössa på huvudet!?). Trots att det känns som om vi missade ca 70 % av paraden, i och med att vi gick i den, så var den helgens höjdpunkt. Tänk att det finns så mkt intressanta människor! Så glamourösa! Så galna! Så modiga! Och tillsammans med dem, självklart och främst, alldeles vanliga människor.

Jag förstår båda sidors argument för och emot Pride, men tror faktiskt att det bidrar till en himla massa bra saker. Jag gick bredvid en typisk företagsledare, iklädd kostym och till utseendet lätt klassad som solklar hetero. Han dansade gatorna fram och viftade med en regnbågsflagga. Sedan tror jag att han blev kär i en, åtminstone dagen till ära, byggarbetarbög. Han var nog en av dagens modigaste. Och där alldeles själv.

Själv flirtade jag med världshistoriens snyggaste småbarnsmamma närmare fyrtioårsåldern (sitt ner, tjejer, så att chocken inte blir alltför stor...), som dock råkade vara gift (med en kvinna!) och sprang på Mian både nu och då. Hon var för söt i sin sjömanskostym, och förutom Christina Schollin (jag fick akut 'Tre Kronor'-nostalgi!) är hon mitt enda kändisspan (!). Eller ja, Pekka Heino såg jag också. Tror jag iaf. Ha.

Helgens slutsats blir att alla läckra kvinnor jag faller för därute bara inte kan vara hetero. I alla fall inte av lördagen att dömma. Det finns helt sjukt snygga människor och minst 10 % borde vara mer lättövertalade än andra...

Dagens Tips/Citat: "Drick inte för mkt så att du blir för full och somnar under en tall och får myggbett på ryggen!" (råd från en viss charmant kvinna till min käre mellanbror)

Dessutom. Ska man tala i tungor med metaforer så ska man se till att göra det ordenligt.

Mamma: Livet är som ett smörgåsbord! Och man vill ju liksom att ens barn ska prova på allting. Och inte bara välja räkorna. Köttbullar är också gott!

Jag: Ehh.

Mamma: Jaa, man kan tröttna på räkor, eller bestämma sig för att bara äta dem utan att smaka köttbullarna.

Jag: Du sa nyss att om det är något du är säker på så är det att jag känner mig själv. Tror du inte att jag vet om jag tycker om räkor eller inte?
Mamma: Joo, men alltså. Köttbullar då?

Jag: Jag väljer inte bort köttbullar helt och hållet, men jag föredrar räkor! Det är bara att acceptera! Jag har egna smaklökar! Tänk om jag var svagare i mig själv. Då hade du tvingat i mig köttbullar mot min vilja!

Mamma: Ät dina räkor, du.

Fan, Sabina. Vi har numera världens bästa kodspråk! Har du sett till den där spontanräkan från stan något mer? Och hur går det med köttbullen?

Jag tänker avsluta med allas vår Mark Levengood. "Om jag var lesbisk. Och Jill Johnsson var lesbisk. Vad mysigt vi skulle kunna ha det då!"