Starkare

Idag har jag levt som mitt forna, ambitiösa jag. Hon den där som försvann någon gång efter jag lämnade in min b-uppsats i Litteraturvetenskap (misstänker jag). Hon har sakta men säkert arbetat sig tillbaka post återkomsten till Uppsala efter nyår och sedan en vecka tillbaka har hon tagit över helt.

Igår tränade jag mellan 16 och 18. Först i gymet, på egen hand, sedan blev det spinning. Imorse gick jag upp klockan 06.00. Sedan åkte jag till sjukhuset och tog blodprov. Utan att fjanta mig ett enda dugg (och med tanke på min sjukhusskräcksbakgrund känns det ganska stort). Vidare till campus för att skriva uppsats. Lunch med ägg och avocado.

Träning från 15.30 till 17.30 - gym och Body Toning. Det ni. Nu är det ju så här att mitt ambitiösa jag hade råkat glömma bort att jag, på det stora hela, har ungefär århundradets sämsta koordinationsförmåga. Framför allt när jag inte har tränat på ett tag. Naturligtvis hamnade jag även absolut längst fram och efter en snabb granskning av de övriga deltagarna (smala, smäcka, solbrända (!?) aerobicstjejer) övervägde jag starkt att skita i det hela och springa därifrån.

Men se det gjorde jag inte. Mitt ambitiösa jag är nämligen envis som fan. Så där stod jag, längst fram och väl synlig från alla håll, och klantade till mig ganska bra. Mitt yngre jag hade lagt sig ner och dött. Det gjorde inte Matilda snart 25. Hon skakade bara leende på huvudet åt sig själv, knep ihop och slutförde skiten. Och så jävla illa gick det faktiskt inte. Bra träning och efter ytterligare några pass ska jag väl lyckas få koll på alla de små hoppen också. Ja, man kan ju få drömma lite...

Jag är helt enkelt mer av en boxningstjej och jag kommer aldrig att bli en storlek 38. Och det är det som är så skönt med att faktiskt vara just snart 25: you really don't give a shit. Aerobicsbrudarna kan stirra hur mycket de vill - I'd still kick their ass any day.

Imorn poweryoga 06.45 följt av löpning innan jobbet. Over and out.