Jodå. Jag lever.
Jag städar, tvättar, planerar och fixar. Ringer myndigheter, betalar räkningar och bokar in jobb, middagar och pubkvällar. Mailar handledare, lagar mat och går på långpromenader långt ut i närmaste skog. Allt för att inte riktigt tänka på...
Det skulle vara så lätt att sätta sig ner och strunta i allt. Lata sig, ignorera och helt enkelt ge upp. Men som sagt. Jag är betydligt äldre, med mer livserfarenhet och, viktigast av allt, jag vägrar!
I lördags åkte jag till Stockholm. Sirkka och jag åkte på språkresa till England ihop år 2001. Blott 16 och nästan 17 år gamla. Och helt jävla galna, dessutom. Sedan dess har jag hälsat på henne i Malmö några gånger, men senast vi sågs var jag 18, då hon har spenderat de senaste 5 åren i Brisbane, Australia. Och varje gång väl i Sverige har jag lyckats vara någon annanstans. Men nu så. Vi har verkligen pratat non stop. Lördagen och halva söndagen i huvudstaden och fram till imorse här i Uppsala. Fortfarande en av mina allra käraste väninnor och ingen kan få mig att skratta så hejdlöst som hon. Nu flyttar hon till London och jag ska givetvis hälsa på.
Verkligheten attackerade omedelbart efter hennes departure och jag blev tvungen att ta tag i mitt liv. Så. I did. Min svenska är mer fucked up än någonsin efter fyra dagars engelska och svenska och engelska i en mixad kombination. Lägg sedan till spanskan and go figure.
Nåväl. Veckan blir en halvvirrig blandning av häng på nation, jobb, uppsatsskrivning, middag och Bordeauxprovning. Dessutom ska jag komma igång med träningen!
1 kommentar:
Låter som en lyckad helg må jag säga... Och veckoplaneringen är inte så dum den heller... men träning låter sunt, det måste jag också komma igång med... hmm, senare problem - inte idag!! kram
Skicka en kommentar