Bland moln med gott mod

Hela världen snurrar. Och min hjärna går på högvarv. Vilket medför huvudvärk.

Studenterna är tillbaka i Uppsala, vilket medför betydligt mer att göra på jobbet. Till helgen var det dessutom löning och fint väder. I lördagseftermiddag åkte jag till Linköping. Ivana och Medo hade inflyttningsfest - och vilt blev det. Eller ja. Det kanske bara var jag... Nog om det.

I söndags tog jag med mig Sabina och min yngsta bror och åkte ut till min gamla barndomshåla. Precis mittemellan Linköping och Norrköping. Med grusvägar och skog. Och en fotbollsplan. 500 pers. Där växte jag upp. Flyttade sedan direkt därifrån till New York - and haven't been back since. Men nu så. Alldeles uppskakad av nostalgi vandrade vi runt i samhället. Där det råkade vara årets höjdpunkt - marknaden. Jag träffade mer eller mindre alla. Gamla dagmammor. Barndomsväninnor som återvänt och köpt villa. Klasskompisar från lågstadiet. Gammal barnvakt. Väninnas mormor. Osv och etc.

Tillslut vågade jag mig bort till huset. 'Vårt' hus. Som grannarna fortfarande säger: "de där som bor i ert hus." Haha. Det är precis lika fint som jag minns det. Finare, faktiskt. De har gjort ett riktigt bra jobb och jag är stolt. Och grät inte. Bara flämtade lite. Det var verkligen jättekonstigt. Att stå där igen. Mitt i uppväxten. Men som en helt annan människa, med ett helt annat liv.

Och le.

I måndags fikade jag med några av mina underbara tjejer. Och blev analyserad sönder och samman, fick mig en enorm tankeställare, berättade saker jag aldrig trodde jag skulle delge någon och landade slutligen i att jag är så fruktansvärt less på att älta. På att prata. På att analysera, gå igenom, tänka efter och oroa mig. Herregud, lägg ner. Jag orkar inte! Inte nu, inte mer, inte alls.

Det där jävla beslutet. Jag är inte redo att fatta det än. För jag kan inte! Jag vet ju inte. Därför har jag tagit ett helt annat beslut, så länge. Jag ska älta mindre och istället agera mer. Det finns en sak som är sanslöst tydlig just nu och då får jag väl för i helvete gå på känslan och agera. Må så vara att jag bryter ihop i nästa vecka eller mår lite kasst om 2 månader, men orka sitta och förbereda sig för det NU! Ja, kommer tillfälle ska jag försöka reda ut ett och annat, och fram tills dess att/om det händer någonting alls ska jag banne mig sluta tänka på hela grejen över huvud taget.

Så.

Jag är tillbaka i Uppsala. Uppsatssemenariestart i eftermiddags. Samma ämne, samma handledare - åtminstone tillsvidare. Thank god. I'm actually inspired. Egentligen orolig. Över allt. Hösten. Skrivandet. Spanskan. Den dumma latinkursen. CSN. Våren. Stockholm. Boende. Nytt jobb. Att ha sagt för mycket. Blottat för mycket av mig själv. Hur sjutton det nu ska gå med beslutet och vissa ageranden. Och vad i hela fridens namn det egentligen ska bli av mitt lilla liv.

Men av någon oerhört besynnerlig anledning verkar jag kunna rycka på axlarna åt det hela och konstatera att precis allting lär lösa sig. Det har det ju gjort förut. Och mina föräldrar har sagt det. De har alltid rätt. Det är fruktansvärt att erkänna, men det värsta är att det alltid är sant. Hur förbannad jag är blir när de säger det. Hur långt borta det än känns just nu. Man måste bara ta tag i saker. Och jävlar i min låda. Här ska ageras!

Det må vara slightly cloudy just nu. Men än är jag inte död. Och än har jag inte fått cancer. [Eller svininfluensan.] Så nu ska jag ut och leva.