Vardagslycka i snöslask och is

Sitter hemma och njuter verkligen av att äntligen ha tid att titta på fjärde deltävlingen av Melodifestivalen. Inte för att låtarna är bra (herregud, den tredje killen. Han sjunger ju nästan falskare än Håkan Hellström - då är det sanslöst illa!). Py Bäckman är ju åtminstone sjukt skumt underhållande. Sibels låt var väl okej, men ganska tråkig. Men så äntligen föll jag som en sten (återigen) för Anna Bergendahl. Äntligen något grymt bra som sticker ut! Tack gode gud. Hade nästan gett upp hoppet om det här årets bidrag, men nu jävlar. Awesome!

Och hallååååå. Pernilla Wahlgren räddar ju hela originalschlagern! Jag dör. Anna är en sak, men det här ju är ju äkta! Guld, glitter, glamour, kitchigt, katchigt, självsäkert och vågat, precis som hon sjunger. Jag har svårt för människan, men hon ska ha all cred för det här. Hon och Anna till finalen - oh yeah. Let's pray, eh?

Men vad är det med killar som inte kan sjunga? Vad gör de på scenen? Bara för att de är söta och håller i en gitarr ska de inte stå där! Usch vad soppigt. Never mind. Nu är det underbara Peter Jöback. Ojojoj. Hur ska det här gå? Och det är klart att det är bra. Peter är bra - permanent and always. Däremot föll jag betydligt hårdare för både Anna och Pernilla och i slutändan är det nog dem jag hoppas på.

[Jag orkar knappt kommentera att båda de totalt falsksjungande grabbarna tog sig vidare till andra omgången. Men det är klart, det finns ju folk som på allvar tycker att Håkan Hellström är bra. Hur förbluffande det än tycks mig. Tack och lov så gick Anna direkt till final.

Jöback eller Pernilla? Skit samma - pausunderhållningen bjuder ju på 60-talsschlager med originalartister! I'm in seventh heaven over here. Som sagt. Nörd som man är. Är det varning på om man skriker rakt ut bara för att Lill-Babs plötsligt kliver fram bakom en skärm? Jag tror det, va?

Jo, Peter gick och vann. Såklart. Folk avskyr ju Pernilla. Men jag vidhåller ändå att låten var strålande. Hoppas och ber på att hon fixar Andra Chansen. Men det tänker jag banne mig inte sitta och se på, för då har jag bra mycket roligare saker för mig. Så det så.]

Är så otroligt trött och har så varit hela dagen. Igår var det nämligen nyinvigning av gayklubben Orchidea här i Uppsala (numera på Drottninggatan) och det var bra länge sedan jag dansade så otroligt mycket (basically non stop från 23 till 01.30). Träffade på hela mitt gamla flatgäng, inklusive en och annan ex-förbindelse på blixtvisit från Norge. Imorse hade jag en konversation med mina fötter. De bultade fortfarande och tyckte att jag skulle stanna i sängen. Jag sa ifrån. Jobbet väntade (inte förrän 11..45, luckily). Så jobbat har jag, samt kämpat mig hem i en värld som bara smälter (+ 2 i Uppsala idag!).

Och nu sitter jag här och ser SÅ fram emot något som jag redan har bestämt ska bli en helt jävla underbar vecka och lite till. Jag har åtminstone 10 dagar av pure bliss framför mig och det gäller att se till att njuta av det riktigt ordentligt. Vi snackar förberedande av whisk(e)yprovning, samt utförandet, träning, jobb, temamöte, trevliga luncher, möten med underbara vänner, Linköping, familjen, 50-årsmiddagen, släkten, Oscarsgalan, födelsedagen (sushi och champagne alla gånger!) och så en och annan som lär sakna en när man är borta...

Jag är i balans och tamigfan; jag är lycklig. Komplicerade jobbförhållanden, snöslask och osäkerhet inför ungefär precis allting till trots.

Sol och iskyla

Vackert att titta på, men resten kan jag vara utan...

Nerkyld och småsjuk, men glad ändå.

Känner mig precis sådär småkrasslig att det inte tycks vara en bra idé att ta ut sig fullständigt på gymet, hur gärna man än skulle vilja det. Men jag var tvungen att få röra på mig, kände jag, så det blev att släpa sig ut på långpromenad i extremkylan istället. Vackert, men kallt som helvete.

Om det är någon som behöver få fasta lår snabbt, f ö , så kan jag rekommendera över en timmes promenad i över 10 minusgrader iförd endast tunna svarta jeans och utan långkalsonger. Låren var fan som isklumpar - aldrig sett något liknande förut. Hahaha.

Nu ska jag ta en varm dusch och krypa ihop i sängen med en bok och en kopp te. Resten av veckan: jobb, gayklubb och en desperat bön att SJ ska lyckas klara av att få igång tågtrafiken igen lagom till nästa vecka när jag behöver ta mig hem till Linköping. Annars tänker jag fan lifta!

Mycket saker på ingen tid

Ååå, vilken latdag. Helt sanslöst vad lite bakfylla, sömnbrist och några dagar med för lite mat kan göra för att sänka en totalt. Men det blir nya tag redan imorn - lita på det. Då ska jag nog springa en halvmil igen, för att öva inför maj. Jodå, ni läste rätt. Jag ska springa ett lopp! And hell just froze over...

300 000 saker har hänt på bara någon vecka. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men jag är synnerligen belåten med hur saker och ting utvecklar sig, snön till trots. I torsdags åkte jag till Stockholm och efter lite inställda tåg och förseningar (jag orkar inte klaga mer på SJ - jag vill bara att de på riktigt ansvariga ska dö, ungefär) spenderade jag några timmar med min kära Sirkka och hennes australiensiska Victoria. Vi drack kaffe, promenerade i Gamla Stan, åt lunch och shoppade. Jag hittade min drömklänning inför min och Ivanas 50-årsmiddag den 6e mars, designed by Marlene Birger och världens fynd!

Sedan sammanstrålade jag med Malin och Sofia hemma i Sofias systers våning på Odengatan (stunning!) innan jag på kvällen blev bjuden på middag av en norrlänning. Rödvin och ceasarsallad följdes av drinkar högst upp i Skrapan. En mycket trevlig afton och ett mycket vackert leende därtill. Sista tåget hem var givetvis inställt och natten spenderades hos Sofia. Som tur är kom 08.11-tåget i fredagsmorse bara 7 minuter försent och sedan jobbade jag smack hela dagen.

På kvällen bar det av hem till Camilla och där åt jag middag med henne och Alex. Vi diskuterade förförelsestrategier och hade riktigt trevligt. Hem i snöstorm, som fortsatte ända fram tills imorse någon gång. Jobbade igår, lyckades endast få i mig fil runt 10 på förmiddagen och sedan blev det ingen mer mat förrän 18.30 hemma hos Karro. Jag var så hungrig att jag hade ont i magen! Personalfest, alltså. Alltid lika intressant. Hinkvis med alkohol och härliga samtal. Sedan blev det Flustret och till att promenera hem i snöstorm med alldeles för lite kläder på sig. Fy sjutton vad jag frös!

Insikter som har kommit till mig i veckan: jag har verkligen världens bästa vänner. Ursäkta tjatet, men det är sant. Jag har två jättehärliga, nya män i mitt liv som båda kan prata, kör med rak kommunikation och helhjärtat tycker om hela mig. Jag har en sjuhelvetes tur som har ett jobb (kollegor inklusive) som jag älskar så mycket som jag gör och trivs så bra med. Och så älskar jag att leva - mer eller mindre, men oavsett.

Sanningen i vitögat

En dag, i februari, såg hon sanningen i vitögat.

Mitt huvud sa. Mitt hjärta sa. Det är ingenting att vänta på: gå nu!

Och för en gångs skull pratar de samma språk.

I had the chance to think
About the whole shebang
And came to the conclusion
That it's not my thing
A word to the wise, keep out of site
My bark ain't nothing on my bite

It seems cupid's arrow
Always hits the board

And I've had it up to here <---

You can try to tie me down

You can try to string me up

But you'll have no luck now

Please don't ever let me down again

It shouldn't be allowed

Please don't ever make me frown again

You have shown me how

Please don't try to be my friend again

Because I don't want you, I don't want you now

I don't want you now

[För jag förtjänar hela himmelen. Och en mycket bättre man.]

Och de band som binder mig inte bara ska jag lösa upp: jag har redan börjat.

(Lisa Ekdahls sanning, Eva Dahlgrens uppmanande konstaterande, Alesha Dixons shebang, K T Tunstalls insedda missnöje och slutligen återigen Lisas visdomsord och inspiration)

Ikväll har jag gjort någonting som i slutändan visade sig vara patetiskt svårt, men väl omsatt i handling tror jag att det var både nödvändigt och avgörande. Ett band mindre, alltså. And I'm only getting started...

Irish all the way

Vaknade sent och det kändes som om det hade gått minst en månad under mina 10 h i dvala. Solen sken så det stod härliga till och jag blinkade förvirrat och yrvaket mot ljuset.

Igår, väl klar på jobbet, planerade jag århundradets white trash-bruttskväll, med sushi, halvtorrt vitt och Ben & Jerry's. Det hela slutade med att jag hamnade på O'Connors med en kollega, någon viss bästa vän och hans syster och drack öl, whisky, snackade med en skotte, lyssnade på underbar, irländsk folkmusik live och dansade därefter (tänk er scenen i Titanic - ca 2 min in - när Jack drar med Rose ner under däck och de steppar - precis så).

Det var riktigt roligt och desto roligare med tanke på att det fanns en kille där (sanslöst packad, naturligtvis) som inte kunde dansa för sitt liv. Han var så underhållande att vi låg ned över bordet och vred oss av skratt. Not that he noticed...

Något seg dagen till ära, men sådant får man ta. Jag gillar folkmusik! Och att Orsa Spelmän inte gick vidare igår, utan att folk istället röstade på Andreas Johnson (so dull!) övergår verkligen mitt förstånd. Hittills har jag dock inte sett ett endaste bidrag som har fallit mig helt i smaken.

Nu ska jag ut och gå en sjuhelvetes långpromenad i solen. I veckan blir det till att skriva, jobba, träna, åka till Stockholm och träffa Sirkka (som är på visit från London!), möjligen dejta en sväng och på lördag stundar personalpartaj. Good times!

Outrageous

Medelåldern har SÅ infunnit sig. Det är måndag, jag har sovit, bakfyllekäkat, rört på mig och vilat och jag betalar fortfarande för min helg i hufvudstaden. Tror visserligen att det kan vara en smärre förkylning på gång vid sidan av det hela, men ändå. Idag är jag inte på topp. Men det var jag i lördags. Ni anar inte...

Fredagens 12,5 h-pass på jobbet flög förbi, men nog var jag bra trött framåt kvällen. Morbroderns 40-årsfest var kalas. Fantastisk mat och vinet var enkelt, men välmatchat. Sedan följde 'open bar' och därmed också tillhörande bartender.

Närmare bestämt en frånskiljd småbarnsfar (tror han hade en son) som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på (skandal!). Men dansa, hångla och förföra - det kunde han. Och med på efterfest med mig och brorsan (som jag lyckades hålla kvar i Stockholm, trots att han skulle åka hem) ut till Hässelby kom han också. Som sagt. Roligt var det. Jag har inte dansat så mycket, eller så helvilt, på bra länge.

Igår blev det någon slags brunch (nudlar, chips, bröd, läsk och choklad) hos Malin med Sofia i Berghamra innan det var dags att bege sig till Gamla Stan för hinna med den där dejten. Guinness på en irländsk pub följdes av Sushi mitt i stan. Det var mycket trevligt, men än så länge inte mycket mer än så.

Jag kom hem sent igårkväll och har drömt de mest bisarra saker i natt. Nu sitter jag här med molande huvudvärk och researchar rioja och whisk(e)y till kommande provningar. Jag måste också dammsuga, handla mat, städa, duscha och helst gå på promenad innan dagen är till enda. Just nu känns det likvärdigt med att bestiga ett berg, ungefär. Hehe.

Med MacBook och vid gott mod

Ååå. Vet ni? Jag skriver det här på min nya, lilla vita MacBook.

Min alldeles egna, bara min, med världens skönaste tangentbord och en fabulous webcam, en nästintill osynlig dvd-spelare (som fungerar!) och den vackraste layouten jag någonsin skådat. Allting fungerar. Allting är lätt. Och färgglatt och vackert. Och det finns hur mkt saker som helst som jag fortfarande inte har lyckats lista ut, men vad sjutton. Än finns tid.

Hela c-uppsatsen är importerad in i Office och Word för Mac och ser bara finfin ut. Undrar om Macen är bättre på spanska än vad Dells Inspiron var? Det skulle inte förvåna mig. Igårkväll, när jag gick igenom alla nya ikonerna på docken (läs: menyn längst ner på skrivbordet - den heter tydligen dock, = hamn, såklart) och tryckte på gitarren så kom det plötsligt fram en jättesnygg kille som insisterade på att lära mig att spela piano! Helt fantastiskt! Än så länge är jag så jävla helnöjd att hälften vore nog.

Dessutom har jag beställt ett fodral. Nej, inte det från Mulberry för 5000, utan Twelve Souths BookBook-variant. Det ser ut som en gammaldags bok och hur fint som helst. Och jag sparade iaf några tusenlappar. Läder går inte av för hackor, vet ni. Så lite fick jag allt punga ut (900, närmare bestämt, men då är det med studentrabatt). Tur att jag fyller 25 snart. Haha.

Jag har jobbat en hel del i veckan. Jobbat och tränat och skrivit alldeles för lite. Ja, på uppsatsen alltså. Däremot har jag knåpat ihop en och annat dikt. Chockartat, för det var bra länge sedan. Imorn ska jag jobba 07.30-19.30 (!). Sedan lär jag inte orka göra så mycket mer. På lördag bär det av till Stockholm. Morbrors 40-årsdag skall firas på slott i Bromma, ett par väninnor ska man väl lyckas hinna med, för att inte tala om hela två dejter på söndag (som kan tänkas bara blir en, lite beroende på). En av dem kanske till och med kan vara något... Det ni. Men inga stora förhoppningar här, inte. Lita på det.

Att se fram emot: personalfester, personalbowling, ihopsatt 50-årsmiddag, whisk(e)yprovningar, vinprovningar, nya upptäckter med och på nya datorn, Stockholmsbesök för att träffa Sirkka och australiensisk väninna, VÅREN och allt möjligt annat. Nu är jag taggad igen! Taggad på och inför livet.

Ett nytt motto har jag också: Det är bara att lära sig att älska rädslan (trots att du inte bara kan, utan också kommer att bli överkörd av en ångvält många fler gånger än en).

Sådant är livet.

Dreaming of a white MacBook

Dagarna går. Well, obviously.

Måndagkväll, men det känns som söndag. Förmodligen för att jag inte har lyckats göra så mycket vettigt. Eller ja. Jag har tvättat hur mycket som helst, bytt lakan, researchat laptops till förbannelse och tills jag fick ont i huvudet och gått och handlat (på den stora, billigare ICA-affären som ligger längre bort, dessutom).

Nu har jag precis druckit grönt te och ätit två rutor mörk (90 %-ig) choklad. Testar en ny variant, nämligen. Eat it and enjoy it - every day if you feel like it, but only small amounts. Så får vi se om jag blir mindre tokig på det sättet. I'll keep you posted.

Jag har tränat på tok för mycket och ätit för lite nu igen (och det märks, vilket skrämmer mig), så det är dags att landa lite. I veckan blir det jobb onsdag-torsdag-fredag och på lördag bär det av till Stockholm för att fira att min morbror har fyllt 40, eventuellt följt av en och annan dejt (bl.a. med en same i 40-årsåldern. Ha!).

Sedan ska jag ta mig till stans Applestore för att sedan förhoppningsvis besluta mig för att beställa hem en MacBook. Illa kvickt. Min nuvarande ligger nämligen för döden and I seriously can't wait for a new one. Att logga in på Mecenats hemsida och spana in deras studentrabatter är f ö ganska livsfarligt. Jag var sanslöst nära att beställa hem en iPhone av bara farten, men det visade sig att mitt abonnemang inte går att byta förrän i början av april och det kanske är lika bra.

Till iPhones behövs nämligen också accessoarer och just nu har jag nog med att få tag på Office for Mac. För att inte tala om att det finns MULBERRY-väskor till MacBooken. Ungefär nästan lika dyra som datorn i sig, kan tilläggas. Tror inte att det blir en sådan riktigt än. Men titta får man. Titta och dreggla. Och det är precis vad jag gör.

Socker, träning och hopp

Jag måste se till att komma ihåg den här känslan! Sov i kapp, drack kaffe och åt vad som kvarstod av morotskakan från igår (för jag åt faktiskt inte upp hela jävla kakan på en gång. Mohaha). Pratade med mamma, som äntligen är hemma igen, och med ännu inte bortglömda (men säkerligen förbisedda) bekantskaper från förr och ser fram emot personalfesten den 20e februari...

Begav mig till gymet. Am officially the queen of spinning. 75 min - och det var härligt! Jag är verkligen kär i denna träningsform. Sedan sprang jag 20 min på löpbandet och slog mitt personliga rekord (och börjar alltså på nytt att landa i den form jag var i när det var som bäst) och gjorde 75 situps.

Och jag mår så jävla bra. Fortfarande. Jag är pigg och jag sover som en gud. Allt på grund av att jag till slut och inte en sekund försent äntligen fick arslet ur vagnen. Why, thank god for that.

I veckan: uppsats, träning, vinprovning med tjejerna på tisdag, biodejt med Meryl Streep först på onsdag, jobb torsdag, fredag och lördag. Och jag har en mycket spännande dejt med en riktig snygging som bor i (...) Dalarna coming up. Det är inte ett dugg synd om mig.

Mateländet

Det här med maten börjar känns jobbigt. Och jag vet precis varför: jag äter för lite, både i relation till hur mycket och vad jag brukade äta, och i synnerhet med tanke på hur mycket jag plötsligt tränar. Dessutom håller jag på med sockeravvänjning och efter min katastrofala höst as far as sugar goes så är det inte det lättaste. Efter 2-3 sanslöst jobbiga dagar känns det fantastiskt och man mår super resten av veckan. Efter det börjar eländet om från början och det är någonstans där jag befinner mig just nu.

Istället för ursprungsplanen (att gå till ICA och handla Marabou Sensation Raspberry Yoghurt som jag är smått besatt av) gick jag ut och gick och sedan gick jag hem och lagade en wok med kyckling och cashewnötter (en eloge, tack!). Till det unnar jag mig vitt vin. Att offra en dålig vana för en annan, alltså... Men just nu känns det som att det är utelämnandet av sockret som är huvudsaken.

Åtminstone tills på lördag. För jag kan inte med några extremdieter just nu. En gång i veckan måste jag få lov att äta något sött, annars är jag rädd att jag ska braka samman och ge upp helt och hållet. Det handlar om balans. Jag har varit här så otroligt många gånger förr och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta vad som funkar och vad som inte gör det. Så det så.

Annars är det bara bra. Jobb hela dagen imorn, följt av utflyttningsfest för Angelica. Jobb på lördag igen, kanske lite shopping och förhoppningsvis bio för att se Meryl Streeps nya "It's complicated". Can't wait... Först på söndag ska jag träna. Like a good girl.

P.S. Finns det något bättre än att se vuxna män gråta? Jag ser på "Biggest Loser" på 5:an och de bölar verkligen. Tre rejäla karlakarlar. Fantastiskt!

Starkare

Idag har jag levt som mitt forna, ambitiösa jag. Hon den där som försvann någon gång efter jag lämnade in min b-uppsats i Litteraturvetenskap (misstänker jag). Hon har sakta men säkert arbetat sig tillbaka post återkomsten till Uppsala efter nyår och sedan en vecka tillbaka har hon tagit över helt.

Igår tränade jag mellan 16 och 18. Först i gymet, på egen hand, sedan blev det spinning. Imorse gick jag upp klockan 06.00. Sedan åkte jag till sjukhuset och tog blodprov. Utan att fjanta mig ett enda dugg (och med tanke på min sjukhusskräcksbakgrund känns det ganska stort). Vidare till campus för att skriva uppsats. Lunch med ägg och avocado.

Träning från 15.30 till 17.30 - gym och Body Toning. Det ni. Nu är det ju så här att mitt ambitiösa jag hade råkat glömma bort att jag, på det stora hela, har ungefär århundradets sämsta koordinationsförmåga. Framför allt när jag inte har tränat på ett tag. Naturligtvis hamnade jag även absolut längst fram och efter en snabb granskning av de övriga deltagarna (smala, smäcka, solbrända (!?) aerobicstjejer) övervägde jag starkt att skita i det hela och springa därifrån.

Men se det gjorde jag inte. Mitt ambitiösa jag är nämligen envis som fan. Så där stod jag, längst fram och väl synlig från alla håll, och klantade till mig ganska bra. Mitt yngre jag hade lagt sig ner och dött. Det gjorde inte Matilda snart 25. Hon skakade bara leende på huvudet åt sig själv, knep ihop och slutförde skiten. Och så jävla illa gick det faktiskt inte. Bra träning och efter ytterligare några pass ska jag väl lyckas få koll på alla de små hoppen också. Ja, man kan ju få drömma lite...

Jag är helt enkelt mer av en boxningstjej och jag kommer aldrig att bli en storlek 38. Och det är det som är så skönt med att faktiskt vara just snart 25: you really don't give a shit. Aerobicsbrudarna kan stirra hur mycket de vill - I'd still kick their ass any day.

Imorn poweryoga 06.45 följt av löpning innan jobbet. Over and out.

Looking forward

Nu sitter jag här igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och ska ta mig an "det lilla helvetet" (läs: min kandidatuppsats) en gång för alla. Ja, man kan ju alltid hoppas.

Det snöar. Det är januari. Det är mörkt. Jag jobbar, har börjat träna och vinprovningsuppdragen i vår ser bättre ut än någonsin. Jag är helt enkelt glad och mår skitbra. Didn't see that one coming, now did you? För det gjorde sannerligen inte jag...

Nya gymet är hur fint som helst. Mina nya träningskläder är nog ännu finare. Det är nästan så att jag vill ha på mig dem jämt. Senare idag blir det en dust med säcken. Kanske lite spinning också. Jag är så motiverad att hälften vore nog. Om en och en halv månad ska Ivana och jag fira att vi fyller 50 och vid det laget ser jag gärna att jag har lyckats slimma ner mig lite. Haha. Inte för att det är en kamp på liv och död, utan för att jag känner för det. För första gången i hela mitt liv... Det ni.

Mamma är i Japan (lyllo!) och shoppar Starbuckskoppar åt mig (en från varje del är världen, verkar det som - jag har redan från New York, Peru och Kina). Första privata vinprovningen äger rum redan nästa vecka. Snart blir det 40-årsfest för min morbror i Sthlm och framför allt så stundar den efterlängtade decemberlönen...

Even though I know my way around

Possibly there's something new I've found

- Someday Soon, K T Tunstall

Balanserad

Det är just vad jag är. I balans. Hela jag är i balans, varenda jävla cell andas samtidigt och tankarna flyger i tusen olika riktningar och en kopp te och en äppel- och kanelsmoothie har gjort den här dagen ovanligt fantastisk.

För att inte tala om att jag för första gången i mitt liv (!?) har köpt och konsumerat keso (om man inte räknar att jag åt lite cottage cheese en gång i USA), tillsammans med apelsinklyftor dessutom, och jag är KÄR. Bästa mellanmålstipset någonsin, ungefär.

I övrigt har jag varit och skaffat prova på-vecka på nya campusgymet och så fort jag inte känner mig så pass under the weather som just nu ska jag rusa dit och testa de utlovade boxningssäckarna (joy and happiness!). Förhoppningsvis redan imorn.

Annars så ska jag slänga mig över uppsatsen. Sabina hotar nämligen med att dra iväg med mig till Prag och då bör den bli färdig. Laddad som en bäver, lita på det!

Nu så

Jobb i ett sedan återkomsten till Uppsala. Jobb, mingel hos Andrea och igår fika med Andrea efter jobbet (I miss you already, darling!), följt av att leka med elden på annat håll. Vilket gick oförskämt bra.

Jag är oförskämt tillfredsställd, oförskämt helskinnad och äntligen ganska säker på det självklara. Och oavsett hur det utvecklar sig from now on så är jag övertygad om att det blir bra. För att jag har gett mig fan på det. Så det så.

I övrigt har jag siktet inställt på att bli precis så organiserad, planerad och strukturerad som jag var... um... förut? Ja, såsom jag vet att jag kan vara i alla fall. Med nya almenackan i högsta hugg! Haha. Nu ska jag duscha, städa undan julen (vår snart, anyone? Oh, yes please) och planera veckan. Very Sunday and I love it.

En sak till. Och på nytt. Mina vänner är underbara.

Nystart med jävlaranamma

There's somethin' 'bout the way

The street looks when it's just rained

There’s a glow off the pavement

Det är 2010. Och ångesten kom i fatt mig tillslut. Lagom till självaste nyårsafton, faktiskt. Och tyvärr. Dagarna som följde var jag inte heller speciellt uppåt. Men det vände, slutligen, i eftermiddags.

Jag skrev ner alla mina funderingar, tankar och problem och sedan pratade jag med mamma. Vi ältade, resonerade och kom egentligen inte fram till något vidare himlastormande. Men. Det var förmodligen inget annat än realism och jävlaranamma som behövdes. Och det fick jag. Både av mamma och väninnan. Och nu känns allting ganska självklart.

Det är ett helt nytt år. Och av erfarenhet vet jag att mitt liv fan inte kan gå mer i stöpet än det redan har gjort hittills. Jag ska fixa, trixa, traggla och försöka ta mig vidare. Sådär som man gör varje år. Men jag ska också njuta, skratta, kämpa och försöka ha himla roligt under tiden.

Jag tänker inte sitta här och lova mig själv att inte bli kär, att inte misslyckas eller att aldrig mer tappa ansiktet. För det kommer jag att göra. Tusenfalt, till och med. Däremot tänker jag lova mig själv att aldrig ge upp. Jag tror nämligen att det är allt som behövs.

Imorn åker jag tillbaka till Uppsala. Där väntar en enda röra av administrativt krångel, samtal med institutioner angående vad som nu kan göras, research av gym att joina, jobbpass, vänner och beslut. Med huvudet före!

In a storm

In my best dress

Fearless

[I'm not usually this way but

I’m a little more brave]

Stundandes det nya

Klockan närmar sig 22, jag är ganska slut och har vad som känns som 75 grejer kvar att göra innan jag får sova. Toppen...

Och det är fortfarande inte alltför busy på jobbet. Om man inte råkar befinna sig på mousserandeavdelningen, vill säga. Där får man svara på frågor som aldrig förr och då det dessutom råkar vara lite av mitt specialområde har vissa av mina kollegor en tendens att vidarebefodra några av sina kunder till mig. Not that I'm complaining. It's how I like it.

Nu ska jag packa inför morgondagens färd söderut. Efter ännu ett närapå 11-timmarspass på bolaget, of course. Nyår med en himla massa folk följs av en himla massa decision making. Och eftersom jag inte lär hinna säga det igen innan tolvslaget natten mellan torsdag och fredag:

Happy New Year, my loves. Jag hoppas på 2010.

Ringing bells...

Om en halvtimme är det dagen före julafton. För mig innebär det sista dagen på jobbet. Ja, innan mellandagarna anländer, alltså. Haha. Men det innebär också lyxig grötfrukost, företagsjulklappar och en himla massa holiday spirits. Mysigt värre.

Efter att äntligen ha kommit ifrån jobbet denna afton har jag lyckats äta middag, spy galla över Anna Anka på tv:n, betala räkningar, boka tågbiljetter, packa, diska och till och med måla tånaglarna juligt röda. Imorn ska jag bara upp, upp och iväg. Och det ska bli riktigt jävla härligt.

Resten av patrasket (läs: mor, far, bröder, moster, mosters sambo, kusiner och katt) väntar redan uppe i stugan. Brorsor + kusiner åkte upp idag (föräldrarna igår) och överaskade mig genom att stanna i Uppsala och investera i en massa öl. Synd bara att det inte fanns tid att presentera dem för några av kollegorna.

Det är f ö chockartat lugnt på jobbet. 'Lugnt' är väl att ta i, men det är definitivt inte värre än en vanlig lönehelg. Fast man ska aldrig säga aldrig, med den stundande morgondagen i farhågorna. Tror även att jag sedan länge har vant mig vid stressen och det krävs en del för att få mig att tolka läget som helt jävla galet. Men nu vore det faktiskt rätt kul med lite action...

No internet access coming up. Så jag tänker passa på att önska er alla en fantastiskt trevlig och god jul. [Eller ja. Försöka går ju.]

Här några rader ur min favoritjulsång, "Fairytale of New York" (gärna med K T Tunstall):

You're a bum, you're a punk
You're an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy christmas, your arse
I pray to God it's our last...

Och så den något mindre vulgära biten i slutet:

I could have been someone
Well, so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it out alone
I've built my dreams around you

And the boys of the NYPD choir is still singing Galway Bay
And the bells are ringing out
For christmas day...

Tillbaka en sväng innan nyår. 'Til then, folks.

Fearless

So cute they made me all teary...

Hey,

Jag har absolut ingen aning om vad som hände. Eller vad som har hänt. Det känns inte alls som om jag är mig själv, men samtidigt är jag inte alls någon annan. Kan en mening bli flummigare än så? Yeah, I doubt it.

I natt drömde jag att jag fajtades med en jättestor orm. Jag släppte och den högg mig. Sedan blev jag helparanoid och fokuserade på att pressa ihop käftarna i vad som kändes som en evighet. Det slutade med att jag hög den i småbitar och stoppade den i en plasthink med lock. När jag vaknade hade jag på något sätt vrickat till tummen, men ingen orm var inom synhåll. Puh. Vad i helvete?

I lördags var vi på matlagningskurs med jobbet och lagade trerättersmiddag åt oss själva, vilket var riktigt roligt. Dock den minst blöta bolagetfest jag varit på hittills (!).

Snön har vräkt ner hela natten och nu har vi snart 2 dm! Äntligen! Idag är min enda lediga dag på hela veckan. Jag jobbar som en tok och ska så göra fram till kvällen den 23e. Och jag älskar det. Hur mycket som helst.

Hela livet är oklart, framtiden oviss och våren likaså. Men det löser sig. Just nu är jag tacksam för helt andra saker. Och som sagt. Det känns mycket, mycket underligt.

"Peace. It does not mean to be in a place where there is no noise, trouble or hard work. It means to be in the midst of those things and still be calm in your heart..."

Så som det ska vara

Just nu lever jag livet precis så som man ska leva det. Spontant, drömskt, passionerat och utan någon som helst aning om vad sjutton jag sysslar med. Men jag njuter som bara den. Lita på det.

Oh, let it snow!

Julen är komplett i mitt rum. Jag har förvisso fortfarande ingen julkalender, men å andra sidan är jag också snart 25 och det börjar kännas mindre väsentligt.

I övrigt finns här clementiner, glögg, russin och mandlar, juleskum, pepparkakor, lussebullar, apelsiner med nejlikor och julmust. Vid sidan av allt glitter, alla ljus och alla julgranskulor, menar jag. Och julmusiken går på högvarv.

Imorn jobb mellan 07.30 och 18.30. Fortsättning följer på lördag. Däremellan uppsatsskrivning.

Det är minusgrader ute och mikroskopiska mängder snö i form av frost. Hur fint som helst.