The things I do...

Nu ska vi se. Sedan i onsdags har jag:

Klippt, färgat och stylat håret höstbrunt. Varit på vinprovning av vissa av oktobernyheterna. Spenderat en halv förmögenhet på underkläder, kostymbyxor och skor. Klarat av två jobbpass på bolaget. Bowlat ganska uselt, blivit sur och bitter, svalt tävlingsinstinkten och ignorerat. Druckit en väldans massa öl. Ätit trerättersmiddag med mina kära kollegor. Hånglat med min (ganska så coola) chef via ett körkort (aka 'Körkortsleken'. Don't try it - it ain't easy...) på efterfest. Blivit alldeles ypperligt tillfredsställd; oh many, many times. Sovit för lite. Käkat brunch. Myst framför film. Tagit en underbar liten tupplur. Pratat 1,5 h med Laurel på Skype (I love Skype!). Pratat med Mamma. Och Camilla. Handlat lite. Och precis duschat.

I veckan ska jag: skriva uppsats, träffa folk, eventuellt gå på bio, jobba, springa på ännu en vinprovning och förmodligen dra ner en väldigt spontan sväng till Göteborg redan nu. För att hälsa på bror, Sandra och Anna, samt möta upp Sabina och Ivana. Fantastiskt!

På väldans bra humör, trots oro inför framtid och allt det där andra. Skit samma. Jag tar det då.

Svininfluensan - check!

Okay, people. Spana in det här:

"Om du har något av följande symtom och en temperatur om 38° C eller högre, kan du ha svininfluensa. De typiska symptomen är:

- plötslig feber (hög kroppstemperatur på 38 ° C eller över) (check!)
- en plötslig hosta

Andra vanliga symptom vid nya influensan kan vara:

- huvudvärk (check!)
- trötthet (check!)
- frossa (check!)
- muskelvärk (check!)
- ledvärk (check!)
- diarré och orolig mage (ev. kräkningar) (check!)
- halsont (trippelcheck!)
- rinnande näsa (not so much)
- nysningar (check!)
- aptitlöshet (check!)

Viktigt är att ta tempen då feber är ett av de viktigaste symptomen på svininfluensa. Om dina symptom stämmer in kan du ha svininfluensa."

[Informationen hämtad från Sjukvårdsguiden.se]

Ni ser ju. Det enda jag inte har haft är (torr)hostan. Fast den börjar komma lite nu.

Har ringt och pratat med en rejäl och trevlig norrländska. Jag trodde man hade svininfluensan i 2-3 veckor. Det är enda anledningen till att jag avskrev den diagnosen så fort. Det och den uteblivna hostan. 5-7 dagar får jag reda på nu. Idag är min dag nummer 6, med peak i lördagskväll. Ganska klockrent, alltså. Jag hoppas nästan på det, för i så fall är jag ju klar nu.

Det som återstår att göra något åt är det här med mitt jävla öra. Om någon missat det så har jag varit halvdöv (hör ungefär 10 % på vänstersidan) sedan någon gång i början/mitten av augusti. Men jag vågar ju knappast ta mig till vårdcentralen med svininfluensan i bagaget. Bara att vänta några dagar till, alltså. Fredag kanske.

Nu ska jag vara snäll mot mig själv resten av dagen och ganska så tacksam för att jag uppenbarligen inte tillhör de där 0,4 % som dör av skiten.

Oslo och ett litet helvete

Jente på Karl Johan minsann...

Kjempefine havna (Akers brygge)

Andrea och jag inför Tori Amos

Utsikt över vattnet från Nessudden

Fina, regnvåta rosor utanför Stortinget (Norges riksdag, f ö ) svintidigt imorse

Ungefär som rubriken lyder, ja.

I fredags hade jag planerat att gå till frissan, investera i höstens viner och packa inför Andreas och min Oslotripp. I torsdagskväll kände jag mig lite småkrasslig i halsen. I fredagsmorse vaknade jag och mådde apa. Vi snackar inte förkyld, vi snackar illamående så kraftigt att man kallsvettas och spyr. Ja, ursäkta detaljrikedomen.

Beslutsam som jag var så försökte jag, åh så jag försökte, i alla fall intala min kropp att den mådde bra, men den vägrade samarbeta och jag fick ringa frissan och ställa in. Förmiddagen tillbringades i sängen. Efter att Andrea gjorde mig den enorma tjänsten att komma hit med det mest lättuggade vita bröd någonsin, samt lite glass, så spenderades eftermiddagen med att pilla i sig föda och vänta på bättre tider. Klockan 16 bestämde jag att jag var frisk och hoppade in i duschen. Stort misstag, då den långa processen följdes av totalyrsel och slutade med att jag fick krypa in på toan... Ytterligare 2 h i sängen följdes av att pilla i sig mer mat och en fast beslutsamhet att åka till Oslo svintidigt morgonen därpå. Jag började må bättre och bättre.

Och i lördags kändes det mycket mer okej. Halsont, men helt okej. Tågresan var lite besvärlig. Eftersom jag har en tendens att bli smått åksjuk även när jag mår 100 % kan ni ju tänka er hur bra det går när så icke är fallet. Det var åtminstone jättefint höstväder och det såg hoppfullt ut. Väl ute på Nessudden (ö strax utanför Oslo city) hos Andreas faster gick det utför och slutade med total feberfrossa och en hals som inte kunde svälja. Jag lyckades knappt få i mig ett halvt glas rödvin (enough said...) och var så knäckt att jag grät (!) och gick till sängs 20.45.

Den natten var inte rolig. Inte förmiddagen som följde heller. Jag grät ännu mer och var tre sekunder från att åka hem och inte ens få gå på den efterlängtade konserten. Men biljetterna var slut, så det gick inte. Jag pillade i mig lite te och lite kokt äggvita och sedan vände det sakta men säkert. Jag hade fortsatt yrsel och det svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp även måndagen igenom, samt jätteont i axlar, nacke, hals och i huvudet (pillerna hjälpte inte riktigt, oavsett hur mycket jag knarkade), men förmågan att svälja utan att flämta av smärta började komma tillbaka och det kändes som huvudsaken.

I måndags åkte vi in till Oslo, Andrea och jag. Åt mat (jag var lite för hungrig för halsens bästa...), shoppade (det blev faktiskt en ny höst/vinterjacka) och mötte upp två små norskor för att tillslut gå och se på Tori Amos. Jag var fortfarande knappast i toppform och som tur är hamnade vi ståendes mot en omhängnad kring mixerbordet så att jag kunde luta mig och till och med sätta mig ner emellanåt. Det var skitbra. Tori har en helt enorm röst och pianospelet är fantastiskt. En av favoriterna, Cornflake Girl, kom tidigt och jag var nöjd. Ut till ön och knappa 3 h sömn senare tillbaka igen för att ta tåget tillbaka till Uppsala.

Jag har fortfarande rejält ont i halsen och är öm och matt i kroppen, men det är inte i närheten av vad det har varit... Nydushad och äntligen hemma ser allt mycket bättre ut.

Diagnoserna har varit alltifrån matförgiftning till 24 h-influensa och vidare till halsfluss och rentutav den fruktade svininfluensan (men jag har ingen som helst torrhosta och det är tydligen avgörande). Nu tror jag att vi har landat på 'seriös virusinfektion'. Ja. Jag vet att jag är dramatisk. Jag klarar knappt av en vanlig förkylning och när jag sedan får feber (väääldigt sällsynt), ja... Då bryter jag ihop totalt. Så enkelt är det.

Får jag svininfluensan ovanpå det här tänker jag överväga att ta livet av mig. Sprutfobi eller ej, när det väl erbjuds, via jobbet, ska jag stå allra först i kö...

Så. Nu väntar tillfrisknande, uppsatsen, ny tid hos frissan, jobb och umgänge med kollegorna lagom till helgen. Try and stay healthy! Och om ni trots allt blir sjuka; ring mig. Jag lovar att uppbringa så mycket sympati att ni aldrig sett på maken. Det borde vara en mänsklig rättighet. Det och kärlek som inte gör ont eller ställer till problem. Ha. Keep on dreamin', folks.

Ganska hopplös faktiskt

September må inte vara lika vacker idag, men jag har minsann fått livskvalitet ändå; i sådana mängder att det både räcker och blir över. Believe me.

Kvar i badkaret, dock bitvis nöjd med det, då det börjar kännas som att jag kommer att kunna ta mig ur när jag väl vill. När det är dags. När jag är redo. Och det är jag inte än. Så enkelt är det.
Nu ska jag sluta fundera. Igen. För det gör verkligen varken till eller från.

Upp ur badet ska jag, men har ingen brådska längre. Det må vara idiotiskt (fast samtidigt helvetiskt skönt) och (jag erkänner) opraktiskt som bara den;
men också ganska mysigt faktiskt...

Vackra september

Det är en alldeles fantastisk dag i mitten av september. Jag älskar september. September och maj - mina absoluta favoritmånader; på toppen av sina båda årstider och allting känns... nytt. Nytt, fascinerande och sanslöst inspirerande. Att jag sedan sitter här och pluggar champagne och ska på vinprovning ikväll gör inte saken värre.

Quite the change from yesterday, isn't it? Nå. Jag tog mig samman, gick ut i naturen (något av det bästa man kan göra så här års!) och pratade med min allra bästaste moster. All that's needed, apparently.

Imorn: mera champagneplugg följt av jobb. Torsdag: skriva, skriva, skriva. Fredag: serious haircut på ny, rekommenderad, tydligen fabulous salong, samt packning inför Oslo. Svintidigt på lördagmorgon bär det av. Jag och Andrea, shopping, gayklubbar och Tori Amos-konsert. Riktigt jävla nice, kort sagt. Åter på tisdagkväll nästa vecka.

Idag tänker jag f ö på Patrik Swayze (en av mina första celeb crushes - R.I.P.) och lyssnar på filmmusiken till underbara Dirty Dancing.

Himlen är klarblå, så snart är det dags för ännu en promenix i skogarna intill. Det gäller att passa på, vet ni. While and as long as it lasts...

"I'm just runnin' away.
From a heart that's burnin'.
But I can't run forever.
I've made up my mind!
Why did I try to figure out why?
Everything can't be anticipated..."

A love of water...

Det är sannerligen inte helt lätt just nu. Molnen hänger kvar, trots att solen skiner därute, och själv är jag ofokuserad och drömmande.

För att använda mig av en gigantisk metafor. Det känns som om jag ligger i ett alldeles fantastiskt skumbad. Det är varmt, bekvämt och avskuret från verkligheten (läs: från sunt förnuft och utnyttjandet av hjärnceller). Jag vet att det börjar bli dags att kliva upp ur karet, men kan liksom inte riktigt förmå mig, för det är ju något så vansinnigt skönt att ligga där. Vattnet håller på att bli kallt, men då och då fylls det på med lite varmvatten, which simply makes it worth my while...

Nej. Man kan inte spendera resten av sitt liv i ett badkar. Och man bör inte nöja sig med lite påfyllning from time to time. Men just nu är det precis vad jag gör. Tragiskt, men sant. Sant och tragiskt. Igår fylldes det på, men idag har det redan kallnat. Och jag fryser...

En något försenad kräftskiva i lördags. Med paj, morotskaka, snaps, öl och vin. Och med en mycket välförtjänt bakfylla smack hela dagen igår. Brunch, bio, hyrfilm och tv med min Portia och min Ellen. Precis landat i verkligheten idag. Dags att ta tag i livet igen. Och så måste jag, måste jag, på något jävla sätt komma upp ur det där förbannade badet...

Återseenden

Jodå. Jag lever.

Jag städar, tvättar, planerar och fixar. Ringer myndigheter, betalar räkningar och bokar in jobb, middagar och pubkvällar. Mailar handledare, lagar mat och går på långpromenader långt ut i närmaste skog. Allt för att inte riktigt tänka på...

Det skulle vara så lätt att sätta sig ner och strunta i allt. Lata sig, ignorera och helt enkelt ge upp. Men som sagt. Jag är betydligt äldre, med mer livserfarenhet och, viktigast av allt, jag vägrar!

I lördags åkte jag till Stockholm. Sirkka och jag åkte på språkresa till England ihop år 2001. Blott 16 och nästan 17 år gamla. Och helt jävla galna, dessutom. Sedan dess har jag hälsat på henne i Malmö några gånger, men senast vi sågs var jag 18, då hon har spenderat de senaste 5 åren i Brisbane, Australia. Och varje gång väl i Sverige har jag lyckats vara någon annanstans. Men nu så. Vi har verkligen pratat non stop. Lördagen och halva söndagen i huvudstaden och fram till imorse här i Uppsala. Fortfarande en av mina allra käraste väninnor och ingen kan få mig att skratta så hejdlöst som hon. Nu flyttar hon till London och jag ska givetvis hälsa på.

Verkligheten attackerade omedelbart efter hennes departure och jag blev tvungen att ta tag i mitt liv. Så. I did. Min svenska är mer fucked up än någonsin efter fyra dagars engelska och svenska och engelska i en mixad kombination. Lägg sedan till spanskan and go figure.

Nåväl. Veckan blir en halvvirrig blandning av häng på nation, jobb, uppsatsskrivning, middag och Bordeauxprovning. Dessutom ska jag komma igång med träningen!

Bland moln med gott mod

Hela världen snurrar. Och min hjärna går på högvarv. Vilket medför huvudvärk.

Studenterna är tillbaka i Uppsala, vilket medför betydligt mer att göra på jobbet. Till helgen var det dessutom löning och fint väder. I lördagseftermiddag åkte jag till Linköping. Ivana och Medo hade inflyttningsfest - och vilt blev det. Eller ja. Det kanske bara var jag... Nog om det.

I söndags tog jag med mig Sabina och min yngsta bror och åkte ut till min gamla barndomshåla. Precis mittemellan Linköping och Norrköping. Med grusvägar och skog. Och en fotbollsplan. 500 pers. Där växte jag upp. Flyttade sedan direkt därifrån till New York - and haven't been back since. Men nu så. Alldeles uppskakad av nostalgi vandrade vi runt i samhället. Där det råkade vara årets höjdpunkt - marknaden. Jag träffade mer eller mindre alla. Gamla dagmammor. Barndomsväninnor som återvänt och köpt villa. Klasskompisar från lågstadiet. Gammal barnvakt. Väninnas mormor. Osv och etc.

Tillslut vågade jag mig bort till huset. 'Vårt' hus. Som grannarna fortfarande säger: "de där som bor i ert hus." Haha. Det är precis lika fint som jag minns det. Finare, faktiskt. De har gjort ett riktigt bra jobb och jag är stolt. Och grät inte. Bara flämtade lite. Det var verkligen jättekonstigt. Att stå där igen. Mitt i uppväxten. Men som en helt annan människa, med ett helt annat liv.

Och le.

I måndags fikade jag med några av mina underbara tjejer. Och blev analyserad sönder och samman, fick mig en enorm tankeställare, berättade saker jag aldrig trodde jag skulle delge någon och landade slutligen i att jag är så fruktansvärt less på att älta. På att prata. På att analysera, gå igenom, tänka efter och oroa mig. Herregud, lägg ner. Jag orkar inte! Inte nu, inte mer, inte alls.

Det där jävla beslutet. Jag är inte redo att fatta det än. För jag kan inte! Jag vet ju inte. Därför har jag tagit ett helt annat beslut, så länge. Jag ska älta mindre och istället agera mer. Det finns en sak som är sanslöst tydlig just nu och då får jag väl för i helvete gå på känslan och agera. Må så vara att jag bryter ihop i nästa vecka eller mår lite kasst om 2 månader, men orka sitta och förbereda sig för det NU! Ja, kommer tillfälle ska jag försöka reda ut ett och annat, och fram tills dess att/om det händer någonting alls ska jag banne mig sluta tänka på hela grejen över huvud taget.

Så.

Jag är tillbaka i Uppsala. Uppsatssemenariestart i eftermiddags. Samma ämne, samma handledare - åtminstone tillsvidare. Thank god. I'm actually inspired. Egentligen orolig. Över allt. Hösten. Skrivandet. Spanskan. Den dumma latinkursen. CSN. Våren. Stockholm. Boende. Nytt jobb. Att ha sagt för mycket. Blottat för mycket av mig själv. Hur sjutton det nu ska gå med beslutet och vissa ageranden. Och vad i hela fridens namn det egentligen ska bli av mitt lilla liv.

Men av någon oerhört besynnerlig anledning verkar jag kunna rycka på axlarna åt det hela och konstatera att precis allting lär lösa sig. Det har det ju gjort förut. Och mina föräldrar har sagt det. De har alltid rätt. Det är fruktansvärt att erkänna, men det värsta är att det alltid är sant. Hur förbannad jag är blir när de säger det. Hur långt borta det än känns just nu. Man måste bara ta tag i saker. Och jävlar i min låda. Här ska ageras!

Det må vara slightly cloudy just nu. Men än är jag inte död. Och än har jag inte fått cancer. [Eller svininfluensan.] Så nu ska jag ut och leva.

Fredagsmys med ovetskap

En fredag i vad som börjar att bli slutet av augusti.

Startade dagen med chablisprovning, fortsatte med att gå och sätta mig på stadsbiblioteket och ta i tu med c-uppsatsen om Cava versus Champagne, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Nå, det ser åtminstone ganska bra ut nu. Terminen har inte ens börjat och jag har redan ett upplägg, en färdigställd och godkänd innehållsförteckning, en inledning och större delen av all fakta nedskriven. Nu är det 'bara' (ehum) analysen kvar.

Jag har pratat med studievägledare och jag har pratat med CSN. Så även med min far. Alla har olika åsikter. Nå, vad jag vet hittills: det här ska bli min sista termin på Uppsala Universitet. I'm done. All I want and I all I'll ever need is devoting myself to my number one passion; dryckeskultur. Och man kan allt man vill och lite till. Så det så.

Sitter på Barista och väntar på att få gå till jobbet för att göra det jag älskar mest. Håller fortfarande tummarna. Kommer beskedet idag, måntro? Let's pray, eh? Let's pray indeed.

Vad helgen anbelangar så har jag ingen som helst aning. Ännu. Precis som med resten av livet. Tillvaron känns vansinnigt spontan och vet ni? I don't even mind.

En sak vet jag. Och har fått det bekräftat på nytt. Love in itself is not always enough. It might be too bad, but that's life for you. And it's alright; because I had it and I loved it. And I still don't regret it...

Finally a finale

Så lite tid och så mycket plötslig, oväntad action.

Nej, det trodde jag inte. För jag hade, eller mitt knäckta ego hade, faktiskt övertygat mig själv om sådant som inte stämmer. And now I know better.

No regrets. None whatsoever. Och vad som än händer nu så kommer det alltid att ha varit värt det. Kvällen, natten, morgonen. Anytime.

Det är så långt ifrån någonting jag ens kan tänka mig. På vissa plan. På de flesta plan. Men på de där andra planen... Ack, ja.

Sicken otur att det inte tycks räcka till.

Vad som sker framöver återstår (kanske inte) helt enkelt att se.

Nu, snart och senare

Skrivet under onsdagskvällen, publicerat senare.

Det värsta med att inte ha bloggat på ett tag är att man inte vet var sjutton man ska börja. Det finns så mycket att beta av; så mycket känslor, bilder och knäppa historier, att man känner sig alldeles snurrig. Fast det kan tänkas att det snarare beror på mängden whisky jag (fortfarande) konsumerar.

Är nämligen sjuk. Ja, förkyld. Svininfluensan, säkerligen. Mohaha. Nävars. Fast det är klart det kan tänkas. Det är bara att hoppas att man inte tillhör den där ytterst minimala skaran av människor som stryker med av skiten. Tss. Under tiden är det te, näsdroppar, papper, piller och vila som gäller. Ja, nu alltså (läs: imorn) För jag har jobbat sedan 07.30 imorse, in spite of. A girl's gotta make a living, see. Och på fredagmorgon drar det igång igen.

Visst skulle jag vilja ta mig till Linköping för både en kräftskiva och en inflyttningsfest helgerna därefter, men vi får helt enkelt se hur det blir med den saken. Jobbet lär inte vara lätt att byta bort (läs: ganska omöjligt) och efter att just ha bokat en tripp till Oslo med Andrea, för att bl.a. gå på Tori Amos-konsert, ser inte ekonomin alltför ljus ut heller. I slutet av september bär det av - 19e till 22a, närmare bestämt. Riktigt härligt.

Tills dess är det ungefär 100 saker som ska lösas och fixas: uppsatsen, handledningen, studentavgifter, möjliga CSN-bidrag, AC-diplomsresearch (vinkunskap), genomförbar transfer till en Stockholmsbutik lagom till årsskiftet osv osv. För ja. Sabina och jag tänkte flytta ihop, seeing as det är lättare att hitta en 2a eller 3a än en 1a i vår kära huvudstad. Och Uppsala är jag banne mig färdig med. Om jag bara lyckas skriva den där satans uppsatsen, vill säga. Det verkar ju minst sagt vara lättare sagt än gjort. Nåväl. Man kan allt man verkligen vill och lite till. Det är mitt nya livsmotto (vet inte vilket i ordningen...).

Jag kommer att sakna mina kollegor något vansinnigt. Det vet jag redan nu. Det intressanta med att byta stad är ju att man verkligen blir varse vilka vänner man lyckas behålla efteråt. Och det kan tänkas att en och annan kollega slinker med där. Imorn ska jag ta tag i det hela.

Och hålla tummarna för somliga. Fast inte riktigt med hela hjärtat. Det går inte, hur jag än förmår mig. Det vore det bästa, för alla parter, inklusive hon den whiskydrickande, men i så fall finns det inget som helst hopp kvar sedan - och det är just den biten jag skulle ha lite problem med. Åtminstone till en början. Men jag är till tillräckligt vuxen och osjälvisk för att låtsas. Och det gör jag - helhjärtat. Och lite stolt.

Stockholm Pride 2009

Gaydoktorer med fina ballonger

Coola karlar i bur

Mycket folk med viftande händer

Andrea och jag utanför Tantolunden efter paraden

Stockholm Pride. Åh, vad jag önskar att jag hade varit på rätt humör; på bättre humör; på ett lättsamt humör. Det var jag inte - det var helt enkelt en omöjlighet. Ändå valde jag, efter mycket om och men, att kliva av tåget i Stockholm och bege mig till Söder.

Ensam, lite knäckt och ganska ledsen - och det var länge sedan jag behövde vara så självständig. Speciellt under sådana omständigheter. Stoltheten fick sväljas och det var bara att gilla läget. Det gjorde jag också, till min egen förvåning, och när jag väl fick nog valde jag att fly tillbaka till heterovärlden for one night only. Sedan agerade jag som en trotsig femåring och fick precis som jag ville också, post midnight, och sanslöst meningslöst. Så här i efterhand. Inte nödvändigtvis dåligt, inte alls, men fortfarande meningslöst. It was too close after and the past was all too vivid...

Paraden var i alla fall helkul. Vi dansade i 2,5 h genom hela stan och jag har fortfarande ont i ett ben i foten (efter att någon, eller otaliga, stampat på den). Magnus Betnér var grym, som alltid. Maud Lindström likaså. Och jag hälsade hjärtligt på Petra Mede utanför Tantolunden, efter att ha lyssnat på hennes sommarprat under eftermiddagen och inbillat mig att vi minsann kände varandra på något sätt. Bah! Pinsamt värre. Men så kan det gå. Det blev inget bungy jump (as if!), men schlagerkvällen hann jag med en skvätt av och det var inte helt fel.

Heterotemat kunde ju inte ha varit mer ironiskt. Som jag uttryckte det i halvt skratt, halvt gråt, till min underbara Malin under fredagkvällens middag: "Temat är hetero - och det är nog fanemig jag med!" Icke, naturligtvis. Nej. Inte helt och hållet. Jag må vilja se världen i svart och vitt, jag må vilja kategorisera folk och placera dem i fack, för att det blir lättare så, men det absurda i det hela är att jag själv är långt ifrån svart eller vit. Jag börjar misstänka att jag befinner mig precis där mittemellan. Fel. Jag vet. Att jag gör det. Att jag är det. Färgglad. Svårplacerad. Komplicerad. Och tacka gudarna för det...

Whiskytripp till Skottland

På islay, hos Mrs Doubtfire

Utsikt från Laphroaig

Poserandes utanför tillverkningen av favoritwhiskyn

På kulle, vid gammal fästning

Traditionell, skottsk frukost. Det där köttfärsaktiga är alltså s k Haggis

"Cheeeeesessss!" Citerat Mrs Doubtfire

Fantastiska Stonefield Castle

Efter Pride. Jag började med att sova 12 h och var allmänt utmattad. Sedan hann jag med att träffa en himla massa folk; alltifrån bästa brudarna till gamla barndomsvänner. Släktmiddag på stan mitt i allt. Och sedan bar det av till Skottland.

Tänk er fem stora egon (både mentalt och quite literally: både min far och mina båda bröder är i närheten av eller en bra bit över 1,90 och jag är inte speciellt petite själv) inträngda i en (för oss) minimalistisk liten hyrbil som vi körde omkring i. Alltmedan vi sov, åt, hällde i oss alkohol och besökte whiskydistellerier. Eller beundrade och betraktade naturen. Den var nästan det bästa, förutom all whisky - naturligtvis.

Från Edinburgh till Glasgow, till Auchentoshan, vidare genom landet bort mot islay. Där hann vi med Laphroaig, Lagavulin, Ardbeg och Bowmore. Vi hann också med att bo hos en sanslöst charmerande version av Mrs Doubtfire ("Helloooooo!" "Cheeeeesesss!"), ta en miljard kort, bråka som småsinniga barnrumpor, skratta en hel del, köra läskig vänstertrafik, spana på galet mycket hundar (främst moi, kan tilläggas) och åka läskig, stor färja. Som jag inte mådde speciellt illa på (!). Det finns hopp för finlandsfärjor i framtiden, alltså... Haha.

Det nästan coolaste var att vi besökte ullspinneriet som designade och vävde kilttyget till filmen Braveheart. Och köpte lite, dessutom. För säkerhets skull såg vi filmen väl hemma. Jodå, det stämde precis. Och jag grät, som alltid, för femtioelfte gången minst.

Frukostarna var ganska helgalna, med läskig brittisk bacon (jättetjock!), bönor och haggis (kött tillagat i fårmage... yummie... not. Jag klarade inte ens av att smaka). Men den hos Mrs Doubtfire tog priset. Man fick välja på 'traditional' (bacon, haggis etc.), 'kippers' (rökt strömming) eller 'cheeses'. Mamma och jag tog det sistnämnda. Bestående av 8 olika desertostar, något som påminde om Digestivekex och vindruvor. Gott. Men till frukost? Mätt blev man i alla fall. Jag älskar verkligen att upptäcka andra kulturer - det är hur kul (och bisarrt) som helst.

Efter islay bodde vid på Stonefield Castle på fastlandet i (utanför) en charmig liten village som började på B. Galet läckert! Ostron med chablis till förrätt, kyckling o shiraz till huvudrätt och hemgjorda tryfflar och kaffe till desert. Åt jag. Sedan åkte vi tillbaka till Edinburgh och jag hittade äntligen en skotte i kilt! Med tillhörande säckpipa. Lycka! För att inte tala om Gap, Waterstones och Starbucks! En ljusblå skjorta, två Jeanette Winterson-romaner och en stor latte senare... Och givetvis en alldeles kilt! Ljuvligt värre. I söndags flög vi tillbaka till Sverige och jag mellanlandade i Linköping och lyckades klämma in lite fler vänner innan det blev Uppsala igår morse och jobb ever since.

För mer vackra bilder, var god besök Picasa.

Pride time

Nu ni. Jag packar som en tok och imorn post work bär det av till Stockholm och Söder för resten av veckan. Stockholm Pride 2009.

A Camp, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning, stand up med Nour, schlagerkväll, internationellt mingel, för att inte tala om Prideparaden och kanske rentutav lite bungy jumping? Det är lite av vad jag planerar att hinna med. Förutom alla fester, naturligtvis. Oh so looking forward to it. In spite of all the rest of it.

På söndag blir det Linköping, restaurantbesök med släkten och till att vila upp sig en snabbis innan whiskytrippen. Dessutom ska jag försöka träffa så många gamla vänner som möjligt. Lord knows I need it.

Semesterdags! See you on the other side.

Retail therapy

The heels. Gorgeous, aren't they? I managed 5 h straight!

The bigger of the bags. First one in a long time. I love it.

Årets Prideparadsoutfit?

Lördagskvällens utstyrsel. Bordeauxröd, har jag lärt mig nu. Hehe.

Andrea och jag på bussen till Stureplan.

Fina Stockholm.

This is it. Med tillhörande Stockholmstripp. Redan innan jag alltså flyttar dit för resten av veckan. Med start på onsdag. Ska bara jobba lite först.

Det blev en Diesel-t-shirt idag på stan också. Dyraste lilla tygstycket på bra länge - men väl värt det, I tell you.

Things are a bit rough at the mo, see. But I'll get through it. I am getting through it. Much thanks to lovely friends and colleagues. Kärlek!

Be still my heart

Magkänslan stämde. Livet har på två dagar tagit en helt ny vändning. Och jag har fått börja om. Tänka om. Känna om. Omvärdera. Det hela tycks ovanligt, och nästan chockartat, okej.

Jag tänker inte anklaga mig själv ett enda dugg. För det är sannerligen inte min förlust.

Förvirringen börjar klarna. Livserfarenheten hade jag i vilket fall inte viljat vara utan. Och givetvis är det ingen större fara på taket.

Nu har reaktionen dessutom hunnit ifatt handlingen. Inte för att det känns värt det. Men för att jag trots allt inte kan låta bli. Och det kan vara så att det helt enkelt är både nyttigt och nödvändigt. 43 soppiga ballader senare, ungefär.

Sangria löser f ö allt.

Imorn ska jag se till att hitta en outfit till lördagens gayklubbsopening på Stureplan. Shopping löser nämligen det sangria inte klarar av. Sofia har lovat att hålla mig sällskap. På fredag och lördag blir det till att jobba för att sedan alltså bege sig till huvudstaden. Alkohol, kvinnor och underbara Andrea - precis vad jag behöver.

Well. Alone again. Naturally.

Jesus H Christ

Förvirringen är total.

Måndag. Men det är min söndag. För jag var ledig först igår, efter mina smått jobbiga jobbpass (08-18 i lördags, liksom...). Och igår drack jag Dry Martini, vitt vin och Cava med Camilla hela eftermiddagen lång, pratandes och tittandes på film. Quite heavy indeed. Senkvällen spenderades i telefonen med väninnan som är minst sagt lika förvirrad som jag.

När jag vaknade imorse hade saker och ting inte direkt klarnat. Det enda jag är helt säker på är att jag ska jobba med vin. Oavsett och no matter what. Fint utgångsläge. Then what? Jag har absolut ingen aning. En dryg vecka till Sthlm Pride (i alla fall för mig, som inte startar förrän på onsdagkvällen), sedan följer Linköping och Skottland. Och på andra håll förhoppningsvis besked angående hösten. Och innan dess angående nuläget. Så att en annan kan börja ana hur sjutton hon ska tänka. Vad gäller ungefär allt.

Jag är så mycket starkare än så här. Trots det har jag åsidosatt mig själv och hela min personlighet - och för vad? Closure, that's what. Helvetisk, patetisk jävla closure! Nå, det är slut på det nu. Fram med nycklarna, in med grejerna och på med låset! Sluttramsat! Dags för grönt te, blåbär och långa powerwalks med inspirerande sommarpratare i lurarna.

Vet ni vad? Jag är värd så mycket bättre. Och jag ska fan i mig hitta det också. Så småningom.

Med ett tänkande hjärta

Tillbaka i stan. Efter en regning, men urmysig liten vända i skogen. Nåja. Igår låg jag minsann i solen i 3 h. Fast det var ungefär det.

Förutom lite släktdrama har jag bara läst böcker och tidningar (hittade vinböcker på rea!) och sovit en hel jävla massa. Drömt sanslöst konstiga saker också. Som man kan tolka som att jag verkligen är det psykfall som vi alla misstänkte. Ha. Druckit vin har vi gjort också. Mer om det på vinbloggen. Och träffat gamla härliga kollegor från systembolaget i Bollnäs. Sicken nostalgi!

Jobbar ganska mycket nu fram tills dess att Stockholm Pride drar igång. Ser SÅ fram emot, btw. Den här sommaren verkligen flyger iväg. Igår landade jag dessutom i verkligheten igen. Efter vad som känns som en hel oändlighet av lättsam och okomplicerad lycka. Ren och skär.

Jag är fortfarande lycklig, men har börjat tänka igen. Hemskt, inte sant? Nåväl. Den som lever får se var vi alla hamnar någonstans. Nästa vecka, till hösten och om fem år. Längre än så måste jag börja sluta att sträcka mig. Så är det.

Fina liv

Nu ska jag spendera en vecka i paradiset. Toodles.

[But first making sure certain needs are taken care of. Dinner tonight, that is. Dinner...]

Life at its finest. Just like a vintage bottle of red wine.

Dealing

Precis hemma från Söder och Stockholm. Myskvällar på Andreas lånade balkong är inte helt fel. Med eller utan nakna grannar... Trots att man, som den idiot man är, har lyckats låsa in kontokortet (och körkortet) i skåpet på jobbet över helgen. Fick låna lite cash av min knight in shining armour, dock.

Förra veckan förlöpte med massor av värme, aggressiva mygg och en hel del små oväntade överaskningar. På gott och ont.

Nu återstår jobb i dagarna tre innan det bär av norrut. Får jag som jag vill blir det lite action on top of that, men det får vi helt enkelt se.