Älskad, saknad

Jag sitter och funderar över när jag egentligen ska lära mig att det inte finns några garantier. Att livet helt enkelt gör som det vill och det enda man kan göra är att lära sig att klara av det. Att människor man älskar och vill behålla förr eller senare försvinner och att det inte spelar någon större roll hur mycket man än kämpar emot. Och att sanningen inte alltid ser likadan ut.

Mitt stora problem är lättkonstaterat. Jag faller för fort. På alla möjliga sätt, för flera olika människor, men det är alltid samma sak. Jag träffar någon och blir påverkad. Oftast ser jag till att vi socialiserar, sedan kommer jag på mig själv med att börja drömma. Ibland på tok för långt bort. Det händer att personen i fråga blir en del av mitt liv en längre stund. Mestadels sker motsatsen och jag blir mer eller mindre förkrossad – varje gång.

Det behöver inte vara förälskelser. Då och då är det nära vänner, bekanta eller potentiella själsfränder. Och saken är den att jag sitter mest och suckar över förlusten istället för att försöka återuppta kontakten. För i vissa fall vet jag mycket väl att jag skulle kunna. I de allra flesta fall känns det bara inte möjligt. Det har gått för lång tid. Motiveringen till varför är inte rillräckligt stark. Riskerna är på tok för stora.

Alla har de gemensamt att jag så hemskt gärna vill ha kvar dem i mitt liv. Permanent. Länge. För alltid. Men det sista jag vill göra är att bita mig fast som en annan piraya. Det är helt klart bland det värsta jag vet; att framstå som efterhängsen och behövande. Hellre spelar jag teater och låtsas vara världsvan. Och har därför också ingen annan än mig själv att skylla.

Jag börjar inse att det inte fungerar i längden. Människor kommer och går. Ytterst få består.

Allting skulle bli bra mycket enklare om jag bara kunde hålla folk en armslängd bort tills dess att dem försvinner. Att vara känslomässigt kylig – ytterligare något bland det värsta. Nå. Dessvärre mer än nödvändigt.



Älskad, saknad

Malin, min själsfrände. Sirkka, min ängel. Eva, min inspiration. Lina, mitt hopp. Karen, min förhoppning. Sari, min uppmuntran. Johanna, min barndomsvän. Kerstin, min glädje. Ansa, min motivation. Jody, min kompanjon. Grace, mitt skratt. Sofie, mitt leende. Danny, min darling. Maria, min partypingla. Sharon, min vinpimplare. Davina, mitt hysteri. Tesse, min galenpanna. Emma, min crush. Rebecka, min hypokondriker. Och så M, mitt det mesta.

+ Farmor + Farfar + Mormor



"And you can’t fight the tears that aren’t coming. When everything feels like the movies. Yeah, you bleed just to know you’re alive!"