tisdag, augusti 31, 2010

Kaos


Nämen goddagens resten av världen,

Det är lite så det känns, så här efter 4 dygn utan internet. I förmiddags var jag och hämtade ut två paket från ComHem med både bredband (som jag precis installerat helt själv. Nytt motto; Matilda kan, för Matilda har fan inget val!), TV och telefoni (inte för att just hemtelefon faktiskt lär användas, utan för att det blev en billigare deal då). Kortet till boxen har de däremot lyckats skicka till Linköping, så det anländer först imorn (Pappa skickade upp det ögonabums) och då är jag alltså även 15 kanaler rikare.

Vilket kan behövas, med tanke på hur det ser ut i övrigt. Att flytta är påfrestande. Självklart. För alla. Allt man äger och har är i fullständig oordning och man känner sig lite allmänt lost. Nytt ställe, hundra saker att lära sig, fixa och upptäcka (jag har t.ex. inte lyckats hitta vare sig mitt förråd eller tvättstugan ännu).

Utöver det så är det inte idealt att börja flytta sent på en lördageftermiddag. Efter jobbet. Med två stressade föräldrar. Som givetvis, trots alla förvarningar, inte kan sluta flämta "men huuuur mycket saker har du egentligen!? Hur kan man klämma in så här mycket på 15 kvadrat?" Säg det. But I did tell you... Först efter 19 var vi på plats på Lidingö. 4 pers mer eller mindre öste upp allting 3 trappor på mindre än 1 h. Sedan åkte vi hem till vänner och åt middag och somnade som stenar.

Söndag. Tillbaka ut till Lidingö för att mäta, skriva listor och fundera. Sedan vidare till IKEA ända ute i Barkaby. Fyra timmar tog det. Och då kände jag mig ändå paniskt stressad under hela besöket. Mor och far hade bråttom hem och innan de kunde åka var vi ju tvungna att få upp allting. Efter IKEA blev det ytterligare en timme på Elgigantan. Där jag råkade bli med stor, dyr platt-tv. Köpte även en micro, en dammsugare och en vattenkokare. Utöver detta; tv-bänk. Vardagsrumsbord. Barbord/matbord + barstolar. Bokhyllor. Badrumsspegelskåp. Hatthylla. Nya spotlightslampor till köket. Glas. Och en himla massa annat.

Sedan sprack tidsplanen totalt. Det tog år att ta sig tillbaka. Och vi hann få upp lite spottar, städa lita, montera TV-bänk och slänga upp TV:n. Sedan var klockan 21.30 och hög tid för päronen att åka hem. Då tog jag fel nyckel (den som endast går till tvättstugan) och låste oss ute (dörren låses automatiskt om den går igen). Låssmed fick tillkallas. Och ni kan ju ana hur dyrt det blev... Mina stackars föräldrar var inte hemma förrän 02. Själv har jag inte ens orkat böla åt eländet. Det blev liksom för mycket.

För det är hemskt. Eller det kändes betydligt värre i helgen. Efter ett dygn utan mat. Och egentligen skulle jag vilja fota hur det ser ut här bara för att ni ska få en idé om hur jag lever just nu. Men jag skäms alldeles för mycket.

Och jag må vara en snobbig, lyxuppfostrad perfektionist, men det är fan inte vackert alltså. Väggarna är hemska, badrummet är mikroskopiskt och hallen är röd. Fast jag har ju en väldigt snygg TV som täcker en del av det...

Har jag en jävla tur orkar föräldrarna återkomma i helgen för att hjälpa till med resten. Under tiden kämpar jag på här bäst jag kan. Igår var jag på introduktionen för kandidatkursen, samt köpte en 3 månaders SL-kort. Antar att det gör mig till Stockholmare på allvar. Det hela känns fortfarande ganska ofattbart. Och jag tänker så mycket att jag får huvudvärk.

Nu ska jag ta i tu med hallgarderoberna, städa och dona. Imorn; första föreläsningen. På torsdag kommer värden hit för att granska det här eländet och förhoppningsvis konstatera att det måste lösas.

Lugna ner dig nu, Gud. Jag må vara kapabel, men du behöver ju inte överdriva.

fredag, augusti 27, 2010

Avsked

Leaving, in spite of loving, but with a stunning new view up front...


Jaja. The drama queen has settled down a bit. För ikväll åtminstone. Fan vet hur illa det lär bli under resten av helgen. Hehe.

Försöker tala om för mina (literally!) kolugna föräldrar hur mycket jag uppskattar att de kommer hit och hjälper mig att flytta. Eftersom jag vet hur jävla jobbig jag är att ha och göra med när jag är 1) stressad 2) nervös 3) osäker 4) emotionell. Det sammanfattar väl läget just nu, tror jag. Kläm in nostalgisk, tacksam, ledsen, glad och spänd också. Ha. Jo, minst sagt en intressant blandning.

Det är fredagkväll och sista kvällen i min lilla lya. Som är nerpackad och underlig. Smack hela dagen har spenderats på jobbet. Med att bjuda på glaserade morotstårtor (succé!), sucka lite dramatiskt emellanåt och senare på eftermiddagen med att kämpa som ett djur för att inte börja böla. Bara två gånger; på toan och ensam på lagret bakom en pall med vin. Och det var inte så mycket heller.

Men ont gjorde det. Även om jag är sanslöst nöjd med avskedsproceduren. Det blev precis som jag ville ha det och vad som än händer nu (förhoppningsvis ingenting...) så har jag ytterligare en snygg filmsnutt att adda till min samling. För det är verkligen så de har varit. De bra bitarna. Lite som på film.

Jag älskar verkligen mina kollegor. Och mitt jobb. De är en helt galet underbar mix av folk och gud, vad jag egentligen inte vill lämna dem. Men nu är det så. Vi lär ses igen och jag måste sluta gräva ner mig. Jösses! Jag har ju inte ens berättat den bästa nyheten än! Tjejen tog sig i kragen tillslut och har nu tagit sitt pick och pack och utrymt nya stället så jag FÅR flytta in redan imorn. Hallelujah!

Officiellt reggad på både Stockholms och Örebros Universitet är jag också. Och jag inser ju att det lär dimpa ner ytterligare 762 problem att lösa under de kommande veckorna (precis som det gör när man flyttar, börjar nya kurser och allt är nytt), men det får helt enkelt lov att lösa sig det också. Efter de senaste veckorna känner jag mig kapabel att klara av det mesta. Hör du det, Gud!?

Anyhow. Jag är emotionellt slut. Hela kroppen är tung efter att ha varit spänd och orolig hela veckan, över precis allting, och nu vill jag bara sova. Har inte en susning om när det beställda internetpaketet lär finnas tillgängligt på nya stället, men förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge.

Puss på er så länge

tisdag, augusti 24, 2010

Fed up and bitter

Ju mer man gräver i det, desto mer skit simmar upp till ytan. Så mycket är tydligt.

Jag sitter här och ringer samtal nu igen. Till precis allt och alla. Det är alltifrån att saker måste skickas (var, hur, när?), till att saker måste fixas, klaffa eller bara lösa sig. Igår insåg jag att det är vecka 34 och inte 33, som jag först trodde. Dog nästan då jag trodde att det innebar att registreringen på Litteraturkursen redan hade ägt rum. Och då hade min höst varit ganska så körd altogether. Det löste sig i alla fall imorse kl. 09.06. Inga problem. Imorn ska jag till Stockholm och fixa det hela. Tidigt som snor.

Det visade sig dock snart (efter att jag hade hunnit andas i ungefär 45 minuter) att det är det minsta av mina problem just nu. De som officiellt bor i min nya lägenhet ringde och meddelade att hon som bor där inofficiellt nu inte alls är säker på att hon kommer att lyckas flytta ut till helgen, pga sjukt barn eller vad sjutton det nu var. De skulle försöka prata med henne på nytt och jag ska ringa på torsdag för att kolla av läget. Själv måste jag ut i helgen oavsett och vad i helvete jag ska göra om jag inte har någonstans att bo då, det vet jag inte.

Sedan insåg jag att sista dagen att registrera sig på vinutbildningen på distans i Grythyttan är imorn och hoppsan, jag är visst inte bekräftad användare på studera.nu, utan har loggat in via Uppsala Universitet de senaste 3 åren. Så nu har jag hastigt och lustigt beställt ny PIN-kod, som förmodligen kommer att hamna hos mina päron, och sannolikheten att den anländer redan imorn är väl ungefär 0. Så nu återstår ännu fler samtal. Whoopdey-freakin'-doo!

Ja, jag är bitter. Packandet är knappast klart och inte har jag tid med det heller. Jobbet väntar i eftermiddag och imorn blir det Stockholm under större delen av dagen. På torsdag har jag inget val längre, för fredag är heldag och sedan är det helg.

Personalfesten, föresten. Var mycket trevlig. Vaknade upp på fel ställe gjorde jag också. Förstås. Och ont gör det. Och jobbigt som fan lär det bli. Att säga hej då till eländet om några dagar.

Men det hade känts något lättare om Gud bara kunde sluta ösa skit över mig. Lita på det.

torsdag, augusti 19, 2010

The end of an era

Ja, vad säger man? Ett år och snart fem månader senare. Stundtals hopplöst och sanslöst frustrerande. Emellanåt fantastiskt.

Igår var det fantastiskt (och inatt. Och imorse. Och för mindre än 2 h sedan...). Fantastisk mat. Fantastiskt samspel. Fantastisk medvetenhet. Fantastisk närhet. Och nu är det slut.

För det går inte. Inte på heltid. Inte på allvar. Inte mer än så här.


The smell of your skin lingers
On me now

And I'm gonna miss you
But I've gotta get a move on
With my life

It's time to be a big girl
And big girls don't cry...

[ Though I can't really help myself ]

Ja. Fy fan.

måndag, augusti 16, 2010

Panik och harmoni


Och plötsligt är allt glasklart, förväntansfullt och alldeles, alldeles underbart...

Förmodligen för allra sista gången. Och den insikten får mig att flina som en imbecill och böla lite samtidigt. Vackert så det förslår, inte sant? Bah.

Nu har jag slängt allt som slängas kan. Och jag som trodde att det inte fanns så mycket kvar när jag började imorse. Ha! 15 par strumpor med hål i. Ytterligare kilovis med onödiga, sparade gamla papper. En ful, uråldrig gammal vårkavaj som jag inte har använt sedan 2005, men ändå lyckats spara. 3 toppar. 10 år gamla parfymer.

Och sedan blev det ännu en vända i badrummet för att slänga ut ytterligare 5 set med schampoflaskor (herreGUD! Då slängde jag alltså ut typ 8 set för något halvår sedan). Nu har jag ETT set kvar. Nåväl, och så ytterligare ett. But that's it. Lovar och svär.

Vet ni vad jag hittade sedan då, i ett skåp? Min, vad det visar sig, "plastpåssamling". Jodå, jag har tydligen en sådan. HORDER av plastpåsar. Och små, söta papperspåsshoppingbagar. Jag slängde minst 20 st sådana. Och säkert över 50 plastpåsar. Jag har exakt 10 st fina små papperspåsshoppingbagar kvar och kanske 5 riktigt fina plastpåsar (...). Förutom Systembolagetpåsarna till badrumspapperskorgen, förstås. Hehe. Hjälp! Jag inser att jag låter som en galen gammal tant. Finns det terapi för sånt här?

Imorn ska jag skaffa x antal banankartonger och börja packa mina 250 + böcker. Två flyttkartonger är redan klara. Kläder sparar jag till slutet. Lyckas jag bara packa alla dessa jävla böcker lär det inte vara mycket kvar sedan i vilket fall. Tro mig.

På onsdag eftermiddag jobb. På torsdag mera packande. Fredag-lördag jobb, jobb, jobb. Lördag personalfest. Och någonstans innan dess avskedsmiddag med tillhörande passion. Nästa vecka bär det av till Sthlm för att registrera sig på SU och sedan ska jag passa på att dricka vin med några av mina finaste brudar.

Sedan är det dags, hörrni. Shit pommes frites...

söndag, augusti 15, 2010

Gotta get away

Hold up a second
I've got something on my dirty mind
I start out with good intentions
But mess it up like all the time
I try to keep up with appearance
But always end up way out of line...

I need some kinda miracle
'Cause that will solve my faith in science
So I put my faith in me

She said there just must be more to life than this
He said careful 'cause you might just get your wish

Hey girl
What your momma never told ya
Is love hurts when you do it right
You can cry when you get older

This incomprehensible boredom takes a hold again
And in this other dream
I'm on top of the world
Ahead of the game
I think of reality
And it hits me hardcore to the brain

We gotta get away

[Robyn: You can cry when you get older]

I am oh so sick and tired of my beating heart. Therefore.

tisdag, augusti 10, 2010

Oh, the drama!

Paradiset i norr. Att tänka på när förvirrad. That's all.

Jag är helt slut. Sedan 12 ( i 4 h lite drygt) har jag pratat med vad som känns som 32 personer eller så. Det har varit alltifrån nuvarande tv-abonnemang som har sagts upp till nya som ska beställas till att bekräfta inflyttningsdatum på Lidingö (just nu ser det ut att bli den 28e-29e augusti - en lördag-söndag), researcha elbolag och beställa studieintyg från både Linköping och Uppsala. Nu är jag mest häpen över att jag faktiskt tog mig i kragen och fick nästan allting gjort och bekräftat på bara en enda dag. Awesome!

Nej. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag sysslar med. Men det har jag å andra sidan aldrig haft. Herregud, jag bestämde mig som 14-åring för att bo i USA, trixade in mig på college som 18-åring och flyttade dit, till New York av alla ställen, när jag var 19. Nyligen fyllda 21 drog jag till Spanien, sa mest "gracias" de första 2 veckorna, men lyckades ändå landa både ett arbetstillstånd och ett jobb inom loppet av en månad. Att flytta till Stockholm som 25-åring borde inte vara en stor grej över huvud taget.

Fast det tillkommer ju så jävla mycket ansvar. Att bo i Sverige. Och i en "riktig" lägenhet. Hemförsäkringar. Livförsäkringar. Ytterligare räkningar. Och det är så mycket man behöver. Hela tiden. Strykjärn, t.ex. Det måste vara ett crazy antal vuxenpoäng på att gå ut och köpa sig ett strykjärn, f ö . Jobbigast just nu är att allting liksom börjar komma ikapp. När man ser över schemat på jobbet och inser vem av alla kollegor man måste säga byebye till vilken dag - då vill inte Matilda vara med längre. Men sådant är det; livet. People come and people go. Och det är alltid bättre att gå vidare lite för tidigt än lite för sent. Så är det.

Sista semesterveckan var urhärlig. Fantastisk mat, härligt vin, hästar, vilda bär, skogen, bad och promenader. I helgen var jag i Stockholm en sväng för att träffa Sirkka hemma från London och Karin på besök från Linköping. Så trevligt så. När jag inte jobbar framöver blir det till att rensa, fixa och packa, samt träffa folk, ha personalfest och eventuellt käka en och annan middag för att avsluta något jävligt luddigt. Ja, herregud. Om det är något jag inte vill tänka för mycket på så är det det. Won't, can't, shan't. And that's the end of it. At bloody last.

Nu ska jag börja ta tag i mina lådor och skåp. Viktiga papper skall sorteras och mindre viktiga ska slängas. Skit i allmänhet skall slängas. Det känns viktigt att få en överblick över hur mycket som skall packas innan själva packandet faktiskt tar fart.

Helvete, vilka motstridiga känslor. Nostalgi, kärlek och trygghet tävlar mot nya äventyr och en övertygelse om att det här faktiskt inte går längre. Oavsett. Och jag vet att jag både är klyschig och dramatisk, så jag ska helt enkelt sluta nu. Cold turkey.