Krigstider

Låt oss bara konstatera att bloggens titel passar ovanligt bra in på mig just nu. Eller mer specifikt på mina känslor. Så frågan är vad sjutton jag ska göra åt saken.

Hjärnan kämpar. Stenhårt. Men hjärtat rår. Nostalgin består. Och det hela är ännu oklart.

Medan de krigar klart tänker jag sticka ut och springa en sväng. Fysisk smärta, ni vet.

It takes the edge off.

Gammalt och nytt

Sommartidens första söndag. Jag dricker kaffe och begrundar nattens dröm, som bara gör mig än mer säker på vad som behövs göras. För att få ro i själen om inte annat. Så är det.

En analys ska finjusteras, skrivas ut och lämnas in imorn. Dessutom vill jag ut och röra på mig. Det är nämligen PLUSGRADER ute. Det, ni. Med största sannolikhet slipper jag jobba på skärtorsdagen nästa vecka. Och beroende på morgondagen kan det tänkas att det blir en tripp till Linköping förr snarare än senare. Påsken ska naturligtvis spenderas uppe i mitt älskade Hälsingland.

Framtiden känns lite smågalen. Efter ett utvecklingssamtal ser potentialen fantastiska ut. I vår ska jag till och med få en och annan försmak på drömjobbet. Hör du det, Matilda 14 år? I did it. I fixed it. Du börjar bli riktigt lyckad...

Middagseufori

Jag och två tjejer från mina gamla spanskakurser bestämde oss för att gå ut och äta. På seriös restaurant. En lördagskväll. Som fattiga studenter. Och det kan mycket väl vara de mest välspenderade pengarna på mat någonsin. Det är definitivt det godaste jag har ätit hittills i år. Kanske någonsin.

Villa Romana ligger mitt i centrala Uppsala, precis på andra sidan ån från mitt håll räknat. Det är en otroligt mysig, liten italiensk ristorante med ambitionen att påminna kunden om italien med hjälp av bästa tänkbara råvaror.

Så. Vinlistan är dyr. Dyr och avancerad. Vi (läs: jag) hade bestämt oss för ett glas Valpolicella, men då rekommenderade kyparen en specialvariant - en Valipolicella som var så pass kraftig och kryddig att den snarare påminde om Amarone. Vi slog till. Det är det i särklass dyraste glas vin (en dryg deciliter) jag någonsin har druckit, men det, mina vänner, var det värt. Körsbär och körsbärskärnor, kryddor och russin och bara så fantastiskt perfekt. Det är därför jag vill jobba med vin. Punkt.

Och då har jag inte ens kommit till maten än. Jag åt pancettalindad örtfärserad kycklingfilé på en bädd av caesarsallad, toppad med hyvlad parmesan och dressing. Behöver jag nämna att det var fantastiskt? Kycklingen var perfekt. Jag har aldrig skådat en mer perfekt kycklingfilé. Den salmorigliogrillade svärdfisken, serverad med skaldjursrisotto och rostad fänkålssky, smaksatt med apelsin, var tydligen också jättesmarrig.

Efterrätt? Mais oui. Håll i er, nu: Mörk chokladtryffelpaj (!) med espresso-smaksatt mascarpone. Avnjöt jag. Och kära någon, moussen man fick till! Smälte på tungan. Kaffet förhöjde bara upplevelsen ytterligare. Eller för all del, Fridas vaniljfyllda italienska bakverk dränkta i mörk chokladmousse var inte illa de heller. Precis som Kerstins vaniljpannacotta med limoncello-marinerade rårörda bär. Fast min var avgjort kvällens vinnare. Tillsammans med rödvinet, kan tilläggas.

Man måste unna sig sånt här! Man måste! Det är så värt det! Jag är så nöjd att jag med lätta kan leva på havregrynsgröt resten av veckan.

Hur blir man egentligen matrecensent? Jag skulle definitivt kunna tänka mig att springa på restaurant for a living. Villa Romana får en klockren 10:a.

Insikternas attack

Jaha. Är det vår nu då?

Skulle inte tro det, va. Min tillit till vädret är absolut lika med noll. Och det sitter redan folk ute och solar i t-shirt. När det är knappa tre grader varmt och fullt med snö runt omkring. Herregud. Utbytesstudenterna lär ju aldrig upphöra att förvånas. Dumma svenskar. [Ja, för er som inte visste det så lever jag i allra högsta grad under illusionen att jag inte alls är svensk. Inte egentligen.]

Bitter? Så in åt i helvete. Våren kan ju återkomma när den bestämt sig för att lägga sig på 15 plusgrader och sedan stannar där.

Jag sitter på Engelska Parken och skriver så mycket jag bara kan på litteraturanalysen som ska in på måndag. Imorn och på lördag ska jag jobba heldag, nämligen, och sedan återstår endast söndag. Och då bör jag läsa litteraturen till måndagens föreläsning på nya delkursen. Så är det.

Egentligen är jag relativt harmonisk. Ja, bortsett från min enorma väderfrustration. Och idag är en sådan där dag. Då allting känns så självklart: allting från framtiden till religion. Ja, jag är troende. Jag döljer mig fortfarande bakom att jag är ateistiskt troende (don't ask...), men jobbar på att avlägsna den där första biten. Inte bokstavligt, inte maniskt, inte på Jesus, men jag är jävlar i mig troende. Svenskt, á la Magnus Betnér, på 'någonting'. Har alltid varit och kommer så alltid att förbli. Jag kan inte leva annars.

Precis som att jag faller för människor och måste sluta titulera mig själv utifrån vad som är mindre komplicerat. Tänk att det för mig har blivit mindre komplicerat att vara lesbisk än hetero. Ha. I sure didn't see that one coming. Men nu är det ju så att jag är varken eller. Jag står och svajar däremellan och det enda jag kan säga med övertygelse är att jag föredrar kvinnor. Sedan får vi väl helt enkelt se vad som händer, no? Jag bockar och bugar och ger alla mina envisa väninnor rätt en gång för alla.

Nu ska jag återgå till Virginia. Imorn blir det vinprovning med start kring 9 am. Yikes.

En helg och en livskris senare

Temat var ju 'barnförbjudet', menar jag...

Det här är typiskt mig. Jag tar bara kort, skit samma om någon faktiskt är med på det. Ha.

Den fantastiska, gröna bålen.

Brösttåror!

Goddag verklighet.

I fredagsförmiddag, strax före elva, ringde det plötsligt på dörren och där stod Lina och Sabina. Minst 2-3 h innan jag faktiskt trodde att de skulle anlända. Förvånad och relativt färdig följde jag med dem downtown för lunch och lite shopping. Vi handlade tårt- och bålingridienser på vägen hem och satte så småningom igång att tillverka de numera välkända brösttårtorna. Platta och kanske aningens rosa, men ändå goda. Bålen verkar också ha varit uppskattad. Det var säkerligen en trettio pers här sammanlagt och även om det var lite trångt emellanåt så var det riktigt roligt. Och jag har då aldrig haft så mycket tulpaner på en gång.

Tre små tjejer knölade in sig i mitt lilla kyffe och i lördags käkade vi en fantastiskt god brunch innan två av dem begav sig hemåt igen. Sandra stannade kvar och underhöll sig med min dvd-samling medan jag sprang på middag med jobbkollegor. Sedan möttes vi upp på stan och gick så småningom på bio. Det var ytligt, vackert och charmigt, om än fullständigt värdelöst. Vilket också egentligen var tanken från början. Det blev sent och vi var helt slut, så vi gick hem, såg på mera film och turades om att sova under tiden.

Igår åt vi ännu en fantastisk brunch och sedan skickade jag hem Sandra till Linköping och städade för glatta livet innan jag sjönk ihop i en hög och bara satt still. Imorse var det bara att gå upp och bege sig till förmiddagens föreläsning. Senare ska jag jobba och resten av veckan blir det till att färdigställa analysuppgiften till 1900-talskursen. Jag har valt Virginias 'Between the Acts'. Såklart. Och det ska bli riktigt roligt.

Och just det, i onsdags löste jag mitt liv. Eller egentligen löste jag mitt liv i duschen under söndagskvällen dessförinnan. Jag måste ha sanslöst stora problem... I sommar ska det jobbas i Uppsala och så ska det skrivas färdigt C-uppsats. För jag hinner verkligen inte färdigt med den till maj. Så är det. Och jag vill vara klar i september. Då får man göra vissa uppoffringar, även om chefen uppe i paradiset vill att man ska jobba där också.

Dock, båda cheferna har lockat med jobb under hösten och så fort jag har tid med vidare funderingar ska jag se till att tänka efter. I januari 2010 vet i fan om det inte blir London och en utbildning mot ett WSET-diplom. Vinkunskap, alltså, mina vänner och det känns alldeles fantastiskt, enastående bra.

Vårkänslor som flödar

Känner ni? Den är här!

Jag spenderar naturligtvis hutlöst med pengar på blommor... I ren och skär lycka över vad som komma skall, alltså. Yay!


Igår var jag hos Andrea och firade lite. En mix av födelsedagar och livet. Med sushi, vin, choklad och tulpaner. Jag fick de här schyssta pilotbrillorna. Snygga, va?

Idag ska jag avgöra min närmaste framtid. Bland annat. Jag ska också på föreläsning, klippa håret, jobba och på whiskyprovning.

Life is grand. "Because I know what I want. And I know that I want to!"

Precis som Miss La Trobe i Virginias Between the Acts har jag en vision. En härlig sådan.

På fredag kommer brudarna! Då blir det fest. Whoopee!

Vad jag vill

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye får sätta ord på det hela.

Visst är det på sätt och vis synd att man inte är 14 år längre och bara kan lägga sig ner på golvet och skrika och slå och gråta lite när man inte riktigt mår som man vill? Eller ja. Ni andra kanske förknippar sådant beteende mer med tioårsåldern? Inte jag. Jag var ett konstigt barn. För att inte tala om en alldeles fruktansvärd tonåring. Att mina föräldrar aldrig adopeterade bort mig är närapå ett mirakel i sig. För precis så illa var det.

Som tjugofyraåring har jag insett att jag råkade bli vuxen någonstans på vägen och nu sitter jag här och kan helt enkelt inte hantera jobbiga situationer på samma sätt. Det var det där med att agera och ta tag i saker och ting. Det där som jag kanske egentligen inte är direkt dålig på, i grund och botten, men som jag verkligen avskyr med hetta. Dock, jag har lärt mig att det är det enda man kan göra och att det är det enda som faktiskt fungerar. Det är därför jag vill möta livets makter vapenlös: inte för att jag vill det per se, utan för att jag helt enkelt måste.

Tillvaron känns inte jätterolig just precis nu och jag vet i allra högsta grad varför. Planeringsfreaket i mig håller på att få ett gigantiskt, nervöst sammanbrott och allt det här agerandet är för hennes skull. Så att livsnjuterskan senare ska kunna njuta i fred.

Återkommer.

Schlagerfinalen

Melodifestivalen 2009. Finalen. Jag skulle egentligen befunnit mig på schlagerbalihoo långt hemifrån, men jag är sjuk och har ingen röst, så jag sitter här alldeles ensam och pimplar whisky istället. Så länge jag hinner bli frisk innan onsdag är det lugnt. Den dagen och de som kommer är nämligen fullspäckade och icke möjliga att ställa in. Så det så.

Petra Mede är fantastisk. Schlager är fantastiskt. I love it. Det roliga är att alla föromröstningar visar på att Caroline leder, tätt följd av Malenas operanummer. De övriga ligger långt efter. Som jag har förutspått: svenska folket vill ha allt annat än common radiopop i år. Tycks det. Om inte varenda fjortis i landet röstar på antingen Måns eller EMD. Fast Måns har ju den där grekiska gud-konkurrenten, vilket det har påpekats något sanslöst i media, som det är faktiskt frågan.

Jag gillar verkligen alla låtarna, så det spelar mig ingen större roll. Men jag tycker inte att vi ska skicka Agnes eller EMD. Helst Malena eller möjligtvis Caroline. Det vore himla skoj. Alcazars låt är skitbra, men hur bra skulle det gå i Moskva? Ja, bättre än för Måns eller EMD i alla fall. Vi kan inte skicka H.E.A.T heller. Hårdrocken är sanslöst slutkörd efter Lordi och alla 20 härmapor efteråt. Det ska i vilket fall som helst bli riktigt spännande att se hur det går, det här.

En sak är i alla fall säker. Om vi verkligen vill ha något så annorlunda som 'Snälla, snälla' i Eurovision. Då ska låten fan inte översättas utan köras på svenska. Det är ju så alla östeuropeiska låtar har vunnit de senaste åren, så... Let's just leave it at that.

Ja, okej. Agnes är bra. Låten är bra. Men den är alldeles för lik Hero och Agnes är alldeles för lik Charlotte: håret, outfiten, the lot. Till och med mikrofonen är ju samma! Slutsats: nej.

Emilia är också annorlunda, om vi nu ska tänka taktiskt inför stora finalen. Hon, Malena, Caroline och möjligtvis Alcazar är väl de som har störst chans att sticka ut där.

Och jag älskar verkligen Sofias Alla. Men som jag sagt förut: Sverige kan inte skicka ett bidrag på grekiska till Eurovision. Det skulle definitivt inte funka.

Och där kom Medes bästa skämt för kvällen, då hon driver med Alexander Bard. Mohaha.

Som kvällens sista bidrag kommer då äntligen Malena. And I think it's a good thing. Det är opera, det är disco och det är coolt. Det är gayvänligt, vackert och konstigt. En bättre kombo har i alla fall inte jag sett på länge.

Och Petra är tillbaka i nunneoutfiten. Love it!

Nu. Jag gissar på att Malena vinner, tätt följd av Caroline och Måns i valfri ordning. Sedan kommer EMD, Agnes och Alcazar i en enda röra. Därefter Emilia och Sarah. Sedan vet jag inte riktigt. Sofia, Molly och H.E.A.T lär få dela på botten. We'll see.

Omg! They brought the lesbian chick from two years ago! Nu ska vi tydlige se hur den internationella juryn har röstat. De gav Malena en 1:a, Caroline en 10:a (!) och Sarah Dawn Finer fick 12:an. Wow! Oväntat värre. Jag tror det här bådar gott för Carro, måste jag säga....

Dags för de svenska jurygrupperna. Det verkar som om Caroline slåss främst med Måns, följt av Sarah och Malena. Och hittills ligger EMD allra sist. Får se om fjortisarna kan rädda dem från totalt fiasko. Jag älskar Sveriges komiker som representanter för grupperna. Herregud, vad jämt det är. EMD har åkt upp. Jag blir tokig! Hur ska detta sluta? Det mest förvånande är väl att det går så himla bra för Sarah. Okej. Måns leder. Sedan Sarah, Alcazar, H.E.A.T (???) och sedan Caroline och EMD. Frågan är om Carro kan få tillräckligt med röster för att slå Måns? Jag börjar tvivla. Det här kan ju gå hur som helst.

Kul med en annorlunda version av Hero. Kul att Charlotte är med och att hon är brunett igen.

Sarah fick endast 12 p av svenska folket och är alltså helt körd. H.E.A.T får 24:an. Ojjjj! Måns får 48:an! Han kommer inte att vinna! Alcazar får 72:an och lär inte heller vinna. 96:an går till EMD. Och då lär alltså Caroline få hela 144:a poäng. Nu får vi se. 120 går till Caroline. Oj! Nu då? Vad händer? Vem får 144? Malena vinner ju om hon får 144. Hon slår Carro då! Så...?

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Omg! Det är ju helt jävla sjukt! Det trodde jag aldrig! Fy fan vad härligt! Det var preciiiiiis vad jag sa! Sa jag inte? Malena och Carro! Carro o Malena! Yay, jippie och hurra! Malena är verkligen hur chockad som helst.

Med en urläcker, blond kvinna med whiskyröst som ser ut som ett mellanting mellan en gayikon och en transvestit och sjunger opera så kan det inte gå annat än bra i Moskva. Så det så!

RÄTT LÅT VANN! Så inåtihelvete också!

Older, wiser and so much happier

Det var riktigt skönt att vara hemma en sväng. Eller ja. I Linköping i alla fall. Hemma vet jag som sagt inte riktigt var det är någonstans. Tåget som skulle ta mi dit körde naturligtvis på en älg, så jag fick slänga mig på pendeln till Stockholm och sedan ta X2000 därifrån. Men det gick ju också bra. Läste om Virginias To the Lighthouse under tiden, som har diskuterats under morgonens föreläsning, tillsammans med Eliots The Waste Land. Nu är jag tillbaka hos mig själv.

Och vet ni vad? Jag sitter här med Meryls Doubt, Kate Winslets The Reader och Patrik 1,5. Snåla lillebröder kan vara bra att ha vad gäller att få tag i filmer. Själv är jag bara för lat för att skaffa torrents igen, utan kör med halvkassa LimeWire.

Födelsedagen då? Jodå. Jag är numera 24. Och visst fick jag en cykel. Trodde inte riktigt på det, men ack. Så vacker. Skeppshult till och med! Problemet blir väl att få hit den. Föräldrarna ska ha tid också och det vet vi ju hur det är med den saken... Men har jag tur blir det Edsbyn och Sirius i final i bandyn de 21:a och då kommer de upp och tittar. Annars får vi se.

Jag har också fått fin choklad, en prydnadshammare (riktigt läcker, men måste ses för att förstås. Haha), kvalitetshanddukar, en flaska martini, en godiskaktus (nostalgi!) och så en 16-årig Lagavulin. Tack, tjejer! Ni är underbara! Vi åt middag i måndagskväll. Äppel- och champinjonrisotto med hembakat bröd och cupcakes till efterrätt.

Hänförs och förundras! Jag lagade mat. Ingenting brändes och allting var ätbart. Mja. Med glasyren som möjligt undantag, för den var mer skummig än glasyrig. Men det var en sjuhelvetes avancerad glasyr, ska ni veta. Jag kokade sockerlag och separerade vitor från gulor och vispade som en jävla galning. För att vara första försöket måste det godkännas som bra. Faktiskt. Hör du det, Sabina? I can't believe you missed my cooking! Nu ska jag nog låta bli ett tag, för att inte misslyckas efter denna briljanta succé. Tss.

Sex liter vin försvann dessutom som ett rinnande vatten. Blev lite småpackad, ska erkännas. Ramlade i trappan (främst pga hala strumpor!) och har numer att stort blåmärke på ena skinkan. Jippie...

I Linköping var det plusgrader, ingen snö och till och med sol på min födelsedag. Men igårkväll började det snöa och hela vägen upp till Uppsala blev jag långsamt mer och mer medveten om min tunna skinnjacka. Snygg som attan, men något för kall så här uppe i norr. Jävla förbannade helvetessnö! Jag är så less att jag funderar på att inte gå utanför dörren förrän det är minst +10 ute. Ha. Yeah right. Imorn, på fredag och på lördag ska jag jobba. Ovanpå det har jag föreläsningar, en uppsats och en schlagerfestival att ta tag i.

Letade fram mina gamla dagböcker från vinden och det gav stora perspektiv på livet. Jag har aldrig varit gladare över att ha tagit mig därifrån.

Messy

God, I'm a mess. Or I have been, all day today. So tomorrow it's shaping up-time. Definitely.

I lördagseftermiddag åkte jag till Stockholm. Tog en sväng på stan innan jag mötte upp Andrea och hennes möteskollegor för middag på indiska Bollywood. Sedan begav vi oss hem till Anna för lite pre party med Melodifestivalen och Irish Coffees. Operanumret var ju lysande, men resten var inte mycket att hänga i julgranen. Med undantag för norska Marias fantastiska cleavage. Andrea och jag begav oss till Momma, som följdes av Roxy. Det var en lugn och trevlig kväll.

I söndags var det strålande sol, fast svinkallt och jag försökte verkligen shoppa, men veckans bokinvesteringar måste ha satt p, för jag lyckades inte ens förmå mig själv att köpa ett ynka par trosor. Calvin Klein, faktiskt. Och på rea. Men nehej. Det blidde till att fika med Hulda istället och det är ju långt ifrån fy skam.

Sedan åkte jag hem och det enda jag har lyckats med idag är att läsa klart Tjechovs Körsbärsträdgården och alla dikterna av Ekelund, samt gjort lite research.

Gäsp. Nå. Nu blir det som sagt andra bullar. Veckan är full med C-uppsatsskrivande, jobb och föreläsningar. Har vi en himla tur kanske det blir vår också? Jag har nog aldrig varit så jävla less på kyla i hela mitt liv. På lördageftermiddag åker jag till Linköping. På måndag om en vecka fyller jag 24.

Herregud.