tisdag, mars 27, 2007

Eurovision - humor på hög nivå


Om ni inte har gjort det än; gå in på www.svt.se och klicka er fram via mediaspelaren till Eurovisionbidragen. Det finns en direktlänk på förstasidan.

Mitt första intryck är att flera länder verkar ha fått det hela om bakfoten och tror att det hela numera handlar om hårdrock. Tack för det, Lordi. Finlands egen låt är lite åt det tyngre hållet, men det är en kvinna som sjunger, och det blandas upp med rock och pop. Påminner lite om Evenescence, faktiskt. Och så är hon snygg.

I Rumäniens bidrag spelar en snubbe gitarr uppe i rymden. Det sjungs på engelska, rumänska, franska och spanska (bl.a.) (!). Jag gissar på att de tror att alla charmas på det sättet. Irland har ett vansinnigt traditionellt nationalbidrag, och alltså inte en balladsjungande man. Den är flummig, men ganska söt. Schweiz gastar om att vampyrer minsann lever och jag skakar halvroat på huvudet.

Ukraina tar LÄTT hem priset som årets konstigaste bidrag - alla kategorier; sång, text, utstyrsel och framträdande. Jösses och hjälp... Fast det är nästan så att de får dela titeln med Israel, där en skum ung man sjunger lite halvtraditionellt i verserna, för att sedan förvandla refrängen till något hårdrocksinspirerat. "The world is full of terror, if someone makes an error, he's gonna blow us up... There are some crazy rulers..." Jag undrar om Bush planerar att titta på det här? Hahaha. Underhållande är det i alla fall.

La France om några har totalt övergett den vanliga gamla trista balladen och väljer istället en ung kille som sjunger på dålig engelskfranska (???) om gamla minnen. Skumt, skumt. Och Spanien har satt ihop världshistoriens sötaste, gayigaste pojkband som sjunger hur mycket de älskar sina liv. Ha.

Och England... Whattt? En flygbesättning dansar runt som idioter och skriksjunger att de tydligen 'flyger flaggan' för sitt land. Lycka, lycka, tjo och hopp, ungefär. Inte direkt en favorit. Dessvärre fastnar det relativt lätt.

Tyskland förvånar mest genom att inte vara konstigt och oförståeligt. Jag tycker faktiskt det är lite halvcharmigt. En kille sjunger någon slags 50-talsbluesrockpop (ni får ursäkta mig; om det är något jag INTE kan så är det att kategorisera musik...). Frauen regier'n die Welt... Ja, das ist klar... Bah.

Ryssland satsar på ultramodern MTV-pop på hög nivå med vackra flickor. Det gör flera andra länder också, Polen t.ex. Grekland kör istället på en snygg kille som sjunger om en snygg tjej. Mycket originellt - inte. Men det fastnar ju det också.

Min felaktiga bild av danskar som alkoholiserade rasister krossas, tack och lov, fullständigt av Peter Andersens 'Drama Queen'. Ett land som röstar fram detta kan inte vara helt och hållet ute och snurra. Haha. Eller det kanske är ironi på hög nivå? Vem vet... Norge skickar f ö en medelåldersbimbo som sjunger 'ven a bailar con migo' och jag känner inte direkt att jag förstår mig på hur vårt kära grannland tänkte där.

Personligen gillar jag Österrike. Modern poprock. Lovely. Till min stora förvåning gillar jag också Ungerns högst ovanliga bluesbidrag. Woof! Moldavien sticker ut med sitt rockiga, bitvis balladaktiga, bidrag, med tillhörande fiolspel. För att inte tala om Vitryssland som också har en rockig variant, men mycket bättre. Fast allra bäst är naturligtvis The Ark. Partisk, jag? Äsch då.

fredag, mars 23, 2007

Passion och donation






Veckorna springer iväg och hemtentsskrivandet skjuts upp... Fast i helgen ska jag verkligen anstränga mig lite. På tisdag fyller min far 50. Ikväll ska jag äta middag med ett antal trevliga väninnor. Och imorn blir det rajtan-tajtan. Inte en dag försent heller...


Sedan har jag bestämt mig. En gång för alla. Officiellt nu också - och inte bara ett donationskort i plånboken. Jag tycker det är så vansinnigt viktigt. När jag nu en gång lever lite efter filosofin att alla kan bli påkörda av en buss när som helst, menar jag. Då kan man lika gärna rädda någons liv på kuppen. Så det så.


Donera mera.


tisdag, mars 20, 2007

Allt detta fantastiska krångel

Bara utifall att det skiter sig med spanskan... så råkade jag hitta två små kurser jag nästan hellre vill läsa - och sökte dem också.

Det är ju så här att eftersom jag har råkat läsa så många språk, så är spanska mitt D-språk och för att kunna läsa språk på universitetsnivå måste man ha läst B- eller C-nivå. Nu har ju jag även studerat spanska ett år i New York, men det betyder utlandsbetyg och bara det är ett himla krångel.

Jag får helt enkelt förbereda mig på att bli bedömd utefter 'reell kompetens'. Först får man skriva ett skrytbrev till antagningsenheten på universitetet man ansöker till och tala om hur jävla fantastisk man är - fastän man inte har tillräckligt med utbildning. Sedan blir man eventuellt tvungen att åka dit och bevisa det hela också. Ha. Lovely.

Tillsvidare hoppas jag nästan att det istället för spanska blir en Fackspråklig kurs i engelska, med juridisk inriktning (vem har skräddarsytt en kurs för att de visste om de exakta planerna för min översättarutbildning? Jag bara undrar...), 15 hp, samt (tada!) Norska: språk och kultur, 15 hp (Lina, om du läser det här. Jag försöker inte kopiera ditt liv med flit. Det är bara det att... norska ÄR ju så oemotståndligt sexigt!)

Jag valde Litteraturvetenskap B också. För säkerhets skull. Om allting annat skiter sig. Och det är ju trots att mitt liv vi talar om här... 'Vänta dig det värsta i alla tänkbara situationer, så kanske du inte blir alltför besviken...' Ja. Ungefär så. Pessimism är fantastiskt...

söndag, mars 18, 2007

Böcker och orkidéer




Jag fick spännande boktips i fredags, mitt under det motvilliga tvångspluggandet. "Du måste läsa 'Quinnan och Dr Dreuf'!" utbrast sällskapsdamen plötsligt. "You'd love it!" Efter ytterligare diskussioner om sexsceners tydlighet i 1800-talslitteratur kom vi dessutom på att jag aldrig lyckats läsa 'Lady Chatterley's Lover', trots litteraturvetenskapen. Så nu sitter jag har med både Mare Kandre och D.H. Lawrence. För att inte tala om att Benedictsson står mig upp till hakan och det enda jag egentligen orkar med är Marian Keyes 'Further under The Duvet'.


Sedan försöker jag desperat ignorera det faktum att jag har minst 300 sidor kurslitteratur att läsa tills på onsdag och att delkurs nummer tre huxflux sätter i gång på fredag. Hjalmar Söderberg ska grupparbetas inom två veckor och den 4:e april ska textanalysen lämnas in. 5 A4-sidor om 'stilpåståenden'. Och när jag väl försöker få lite struktur på vad det egentligen är som väntas av mig så står det, i mina fabulosa läroböcker, något i stil med "det finns inga regler vad gäller textanalys. Alla läsare uppfattar texter olika." Excellent. Jag har tolkat det ungefär som "flumma, för fan!" Hm. Jag återkommer vad gäller min framgång angående detta.


I alla fall. Quinnan och Dr Dreuf. Mycket fascinerande, precis som hon sa. Helsjuk och lättläst. Och omslaget är nästan chockerande. Det vill säga mycket, coming from me... Lawrence har jag inte haft tid att ge mig på än, but I intend to. Även om mitt ex faktiskt är på svenska. Mjä. Det gillar jag inte. Men. Orkar definitivt inte bry mig ytterligare.


Och igår kväll såg jag om Adaptation. Förra gången (2003, tror jag) var det endast för Meryl Streeps skull. Det egendomliga är att jag inte alls var förtjust. Vad jag minns. Jag tyckte den var lite småtrist. Men så var det inte nu. Jag tyckte verkligen om den. I reckon it's that change. And remember, "You are what you love - not what loves you."


torsdag, mars 15, 2007

Continuance

Jag spenderar dagarna med att gräva ner mig i fakta om Victoria Benedictsson. Som ska textanalyseras. Eller i alla fall 'Pengar', från 1885. Ju mer jag läser desto gladare blir jag över att vara född exakt 100 år senare. It could have been a lot worse, let me tell you... En sjuk bror är mitt ständiga sällskap, men till helgen ser det ut att bli hundpromenader istället. Och idag är jag så pass frisk att jag till och med kan sjunga. Imorn tänker jag sätta igång med träningen igen. Det är dags nu. Farväl Flu.

söndag, mars 11, 2007

My LOVE


De är så söta så det finns inte ens ord för det...



Olaaaa!

lördag, mars 10, 2007

Schlager bygger broar




Allvarligt. Holy shit. Det var länge sedan (eh? Aldrig!) som jag såg på huvudfinalen (eller Melodifestivalen, före åren med 27 deltävlingar) och verkligen tyckte om ca 90 % av låtarna. Tommy Nilsson går faktiskt bort. Haha. Storfavoriterna var ju självklart The Ark (VEM kan motstå Ola Salo? Det går inte...), Andreas Johnson med supercharmiga 'Little Bit of Loooove' och fantastiska Sarah med värsta sköna balladen. Och så sockersöta Marie Lindberg; I like a lot. Det var så otroligt kul att hon fick så mycket röster av svenska folket och kom 5:a till slut! Gud, vilken schlagernörd jag ääär.

Men vad jag reagerar på... Och det känns verkligen idiotiskt att kommentera det, för det borde vara så självklart. Allt borde vara självklart. Att få vara vem man är. Att älska vem man vill. Att människor blir kära i olika kön. Men för mig som minns hur det var långt innan jag ens övervägde att komma ut, så känns det ganska fantastiskt med Melodifestivalen, som är ett av Sveriges populäraste och traditionella program, och den otroligt skyhöga gayfaktorn. Att Luuk på bästa sändningstid leker Christer Björkmans boyfriend och avvisar en annan. Att vi skickar Ola till Eurovision. Det är stort, med tanke på hur det var för bara ett antal år sedan. Jag blir glad. Och även om vi har en bra bit kvar så har vi kommit ganska långt. Och just nu måste det få kännas alldeles, alldeles underbart...

Trapiche och White Line



Efter en oväntad, men vansinnigt livsfarlig, släng av en läskig vinterinfluensa så håller jag på att återhämta mig. Jag lyckades till och med fylla 22 (!) igår och med knappt nöd ha ett tiotal tjejer på middag, även om de vänskapligt påpekade att jag såg 'aningens blek ut om nosen.' Det slutade med att jag höll mig till vatten och alvedon. Det går det också.

Jag är sällan sjuk och när det väl inträffar är jag definitvt som en förkyld man; hjälplös, megadramatisk och övertygad om en snar död. Familjen är nog glad att det snart är över...

På mitt proppfulla skrivbord står det bl.a. 12 vinglas, 6 ölglas, 5 flaskor rödvin, en flaska whisky, designade små dippskålar med stenhjärtan och en jättefin Steninge Slott-vas med vackra rosa tulpaner i. Dessutom. The Devil Wears Prada - Special Couture Edition. Wee. Och imorn kommer släkten med kastruller och köksknivar. Sånt man behöver för att flytta till Uppsala, kort sagt. Lovely.

Sedan har jag klippt håret. Kort! Ja, according to my own measures. Det var inte riktigt meningen, men oj, vad nöjd jag var igår. Ja. Idag insåg jag att mitt hår inte alltid automatiskt blir lika platt som frissan elegant fick det till. Och min plattång och jag är inte bästa vänner. Kort sagt så påminner frisyren lite om Marie Lindbergs. Ni vet. Schlagerdrottningen från ingenstans. Fast minus luggen. Och med mer sidbenastuk. Svårt att förklara. Men idag har jag åtminstone försökt återskapa det hela. Vilket nästan gick bra.

söndag, mars 04, 2007

With yet another week ahead of me...

Jag blir alldeles trött när jag inser hur mycket vi egentligen måste läsa på nya delkursen. Vilket egentligen är löjligt LITE, om man jämför med litteraturvetenskapen. Fem kursböcker, tre stora kompendier och övriga stenciler, och ibland råkar det bli en sisådär 300-400 sidor på en vecka. So? Jag borde vara van vid betydligt mer. Men. Icke. Sedan funderar jag om 'inga översättningar' vad gäller analysen av författarskap på hemtentan kan betyda att det går bra att läsa på originalspråket all the way? Om inte kan jag glömma Woolf...

Bokrean (som resulterade i 16 böcker förra året - antar att jag var inspirerad...) slutade med Bonniers Svenska Ordbok (jättebra investering och så billigt!) och The Devil Wears Prada (måste väl hinna med boken innan jag får 'Special Coture Edition-Boxen' i födelsedagspresent på fredag... ha).

Appropå fredag så fyller jag 22. Det blir väl ett 10-tal girls och jag. Först middag, sedan party. Good times! :)

Och The L Word, säsong 4, började i torsdags på tv400! Nej, det är inget jag följer slaviskt och inget j'adore heller, men det är ganska bra emellanåt. Actually.

Det här med att ignorera att man inte har pluggat lika mycket som man borde fungerar fortfarande utmärkt. Och man får fortfarande precis lika mycket ångest av det som jag minns...