Skrivet under onsdagskvällen, publicerat senare.
Det värsta med att inte ha bloggat på ett tag är att man inte vet var sjutton man ska börja. Det finns så mycket att beta av; så mycket känslor, bilder och knäppa historier, att man känner sig alldeles snurrig. Fast det kan tänkas att det snarare beror på mängden whisky jag (fortfarande) konsumerar.
Är nämligen sjuk. Ja, förkyld. Svininfluensan, säkerligen. Mohaha. Nävars. Fast det är klart det kan tänkas. Det är bara att hoppas att man inte tillhör den där ytterst minimala skaran av människor som stryker med av skiten. Tss. Under tiden är det te, näsdroppar, papper, piller och vila som gäller. Ja, nu alltså (läs: imorn) För jag har jobbat sedan 07.30 imorse, in spite of. A girl's gotta make a living, see. Och på fredagmorgon drar det igång igen.
Visst skulle jag vilja ta mig till Linköping för både en kräftskiva och en inflyttningsfest helgerna därefter, men vi får helt enkelt se hur det blir med den saken. Jobbet lär inte vara lätt att byta bort (läs: ganska omöjligt) och efter att just ha bokat en tripp till Oslo med Andrea, för att bl.a. gå på Tori Amos-konsert, ser inte ekonomin alltför ljus ut heller. I slutet av september bär det av - 19e till 22a, närmare bestämt. Riktigt härligt.
Tills dess är det ungefär 100 saker som ska lösas och fixas: uppsatsen, handledningen, studentavgifter, möjliga CSN-bidrag, AC-diplomsresearch (vinkunskap), genomförbar transfer till en Stockholmsbutik lagom till årsskiftet osv osv. För ja. Sabina och jag tänkte flytta ihop, seeing as det är lättare att hitta en 2a eller 3a än en 1a i vår kära huvudstad. Och Uppsala är jag banne mig färdig med. Om jag bara lyckas skriva den där satans uppsatsen, vill säga. Det verkar ju minst sagt vara lättare sagt än gjort. Nåväl. Man kan allt man verkligen vill och lite till. Det är mitt nya livsmotto (vet inte vilket i ordningen...).
Jag kommer att sakna mina kollegor något vansinnigt. Det vet jag redan nu. Det intressanta med att byta stad är ju att man verkligen blir varse vilka vänner man lyckas behålla efteråt. Och det kan tänkas att en och annan kollega slinker med där. Imorn ska jag ta tag i det hela.
Och hålla tummarna för somliga. Fast inte riktigt med hela hjärtat. Det går inte, hur jag än förmår mig. Det vore det bästa, för alla parter, inklusive hon den whiskydrickande, men i så fall finns det inget som helst hopp kvar sedan - och det är just den biten jag skulle ha lite problem med. Åtminstone till en början. Men jag är till tillräckligt vuxen och osjälvisk för att låtsas. Och det gör jag - helhjärtat. Och lite stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar