onsdag, februari 23, 2011

Hopeless yet hopeful


Det är fortfarande snö ute och det är fortfarande kallt som satan. Men trots det hyser jag en oändlig tilltro till ljusare tider. Det börjar märkas, nämligen. Både på mornar och sena eftermiddagar. Och i år ska jag börja uppskatta ljuset NU. Inte i april och inte i juni utan redan här och nu. För fort går det. Och om ganska precis 2 veckor fyller jag 26. Hemska tanke...

Då ska jag ut och käka middag med tjejerna. Några av de bästa. Minus Andrea, som åkte till Zambia igårkväll och återvänder först om 2 månader. Vänner har jag. Miljoner bekanta. För att inte tala om familjen. Jobbet. Boendet. Cash. Nu återstår bara en villa, x antal djur och (gud, jag kräks på mig själv för att jag är så himla klyschig) preferably lagom mycket kärlek.

Igårkväll höll jag min första officiella stora provning alldeles själv. 2 h utan manus. Och visst var jag nervig och visst kunde jag ha gjort vissa saker bättre, men jag pratade inte för fort (!) och jag hade inte ont i magen. Alls. Mitt 14-åriga jag kunde knappt tro sina ögon. Och så här i efterhand kan inte riktigt jag det heller.

När jag var en sisådär 20 så gjorde jag en deal med Gud. Nej, jag vill inte träffa någon slags (ny) stor kärlek för tidigt. Nej, jag vill inte hitta någon att gifta mig med förrän jag är minst 26. Just 26 av någon underlig anledning. Med tiden har väl synen på det hela ändrats lite, men jag känner ändå att jag kan ta ett av de där halvdana förhållandena nu, efter 26. Som håller i några år och är sådär lite lagom mysigt och bekvämt och inte ett dyft självmordsbenäget. Ja tack.

Sedan kan vi ta den frånskilda pappan med oerhört coola, vettiga barn som jag kan relatera till runt 35. Och en kvinna någonstans där också. Antingen runt 30 eller efter 50. Gubbar blir så besvärliga när de blir äldre, så då kan jag lika gärna slå mig till ro med en kvinna.

Jag tycker nog att Gud är skyldig mig det här. Åtminstone mer eller mindre. Och just pga min ovilja att föda barn; det här med att hitta en person att leva resten av livet med - som kan älska mig tillräckligt för att göra upp för det faktum att det aldrig blev några... Det är inte det lättaste. Så jag får helt enkelt nöja mig med mindre portioner. Och det känns skönt att ha insett det i förväg.

Det är inte för att vara dramatisk som jag skriver det här - det är för att det är så det är. Men det värsta av allt är att jag mitt i allt sunt förnuft inte för mitt liv kan låta bli att hoppas lite i alla fall. Så jävla illa är det.

Inga kommentarer: