onsdag, februari 02, 2011

Vrakspillror


Jag gav upp i eftermiddags och blev mainstream. Sökte alltså upp den omtalade och högt älskade Oskar Linnros på Spotify i och med mina egna uttjatade spellistor. Och föll givetvis som en sten. För åtminstone 3-4 av låtarna som fanns tillgängliga.

Så nu lyssnar jag apatiskt. Har vandrat runt hela Stockholms statskärna apatisk, gått på bio apatisk ("Fyra år till" där Björn Kjellman spelar bög och partiledare för Folkpartiet - lovely; se!) och suttit på tunnelbanan hem apatisk.

Ledig dag idag. Livsfarligt. Det är alltid då jag börjar tänka. För herregud, hur livet flyter på. I måndags var jag på Alsaceproducentspresentation och provning på Operaterrassen. Jag jobbar på Östermalm. Jag bor på Lidingö. Jag har ett heltidsjobb och en himla massa ansvar. Det börjar sjunka in nu.

Och mitt i allt det här känner jag mig ensam. Inte för att jag ÄR ensam. Har nog vid eftertanke aldrig varit så icke-ensam. Eller så lyckad. Men vissa saker bara saknar man. Varenda jävla dag. Och då känns det inte som att man har kommit särskilt långt - that's all.

Förra veckan fick jag en inbjudan till den klassiska reunionen med högstadiet. 10 år senare. Jag har drömt om ett sådant möte sedan 2 veckor efter att jag slutade 9:an. Och nu vet jag inte ens om jag ska gå. Det visar sig. Fast jag vill. Det skulle kännas som ett avslut, ett avstamp, ett nödvändigt ont. Har dock en känsla av att vi sitter så här allihopa och funderar på varför vi skulle gå och vem som kommer att anmäla sig först. Ha. Störtlöjligt.

Funderar på om jag inte borde åka till Linköping över helgen. Moster och mamma. All I need. Googlar psykologer. Jävla djungel därute, alltså. Längtar efter våren. Den var nästan här idag; +4-5 grader, strålande sol, smältande is, kvittrande fåglar och solglasögon.

Fan, allt det här lär lösa sig bara det blir +15. Det är jag ganska övertygad om. Nu ska jag slänga mig över mina nyinköpta böcker och fly verklighetens blaha.

"För en minut sedan var du min. 1/3 av den jag var går hem; för en är krossad; en är din. Det här är slutet på vår film. Från och med du."

"Jag minns varenda scen ifrån vår film... Somliga ljus brinner aldrig ut. Jag blir aldrig densamma som förut."

"Du kommer aldrig brinna så igen, min vän. Skönt att jag slipper bli 25 igen. Fy fan vad skönt!"

1 kommentar:

Camilla sa...

Mmm, ibland hamnar man i en sån där tankepaus när vardagen rullar på och så får man en stund att reflektera över det som är bra och det som man faktiskt innerst inne saknar.

http://open.spotify.com/track/0vG0DoCpLpgp2wmed61Pin