söndag, september 12, 2010

Even a fool would let go


Allting är bara så jävla konstigt just nu. Och jag gråter och garvar om vartannat som värsta tonåringen. Dessutom både bakis och helt slut dagen till ära. Kom hem 05.30 imorse. Somnade inte förrän efter 06.

Spenderade natten på White Room med Sabina och Ivana. De hade jätteroligt. Det hade dessvärre inte jag. Inte alls på humör och med helt fel inställning skrämde jag bort alla män som alls vågade sig nära. Måttet var rågat när en kille i baren frågade om inte jag kunde tänka mig att le lite. Han fick en mördande blick av 7e graden (skalan går från 1-10) och blev sedan fetignorerad. Så trevlig är jag...

Tidigare på dagen sprang Ivana Stockholm Halvmarathon och Sabina och jag hejade på. Detta följdes av sushi och vin hemma hos Sabina i Flemmingsberg. I fredags var vi, plus Sofia, på Söder och åt indiskt och pratade politik. Startade givetvis ett nytt parti också. När vi väl tar makten tar jag posten som utrikesminister. Bah. Såklart.

I torsdags råkade mamma vara på konferens i stan och var här och drack te en sväng på eftermiddagen. Det lutar åt att måla om det här eländet helgen 2-3e oktober, för er som kan och vill. ;-)

I övrigt har jag fortfarande inte fått något besked från CSN och får jag inga pengar av dem så har jag inget val än att hoppa av litteraturen och börja söka jobb. Var inne på Stockholms två exklusivaste bolag i torsdags och lämnade CV:n - på Regeringsgatan och Garnisonen, Karlaplan. Hoppas och tror att det gick vansinnigt bra på det sistnämnda och har jag en jävla tur hör jag av dem redan imorn. Då är jobbdelen åtminstone kirrad.

Hur jag inte ligger ner på golvet och flämtar än, det vet inte ens jag. "Du har nog blivit vuxen" sa mamma. Ha. Jo, säkert. Men faktum kvarstår; att ha så här lite koll och fortfarande andas - det är stort. För mig är det det. Så mitt i den här jävla soppan är jag faktiskt ganska stolt.

Och ledsen. Tror jag har gråtit alldeles för lite på sistone, när jag tänker efter, och tyvärr måste jag nog det. Så jag bölade hela vägen hem i natt och har fortsatt från och till hela dagen. Nu är jag trött och less. Så jag ska sova. Imorn är det en alldeles ny måndag. Jag ska springa (sjukt inspirerad av duktiga Ivana), fixa och plugga som en gnu.

Om några år kommer jag att tacka mig själv för det här. Det vet jag. Men just nu känns det bara förtvivlat jobbigt och jag saknar så mycket att det inte finns något som helst förnuft kvar...

Inga kommentarer: