Jag börjar bli tofflig. En fredag full med solsken och jag spelar fin musik, beger mig till Flogsta för att laga cykeln, träffa Kristin och handla mat. Sedan känns det alldeles utmärkt att fullfölja det hela med att se fantastiska Juno (Oscarsnominerad 2008; med Ellen Page, Jennifer Garner och Allison Janney - om tonårsgraviditet) och äta fyndigt inhandlade räkor och dricka mineralvatten. Supa skallen av sig och skräpmat - qué?
Cykeln är i alla fall lagad. Av världshistoriens charmigaste Chilenare och vi pratade spanska hur bra som helst. Ååå, jag vill bort. Jag blir så. Min lallande, småandalusiska spanska får mig att längta efter de få saker som var fantastiskt med Malaga. Enastående solnedgånger. Milslånga strandpromenader. Färsk frukt. Liv och rörelse. Cigarrlukt. Värme. Mmm.
Sedan så saknar jag mina kära vänner. Trots att de var här nyss. Men det är fler än de som var här som saknas. Tessan. Laurel. Ivana. Tesse. Jonna. Sandra. Emma. Grace. María. Egentligen avskyr jag att ha alla lite varstans i världen - på avstånd. Skitjobbigt. Fast jag ser verkligen fram emot andra helgen i april, då det blir både återseende och adjövinkande av gamla flicks.
Och jag ser på Ally McBeal och gråter. För att det är sorgligt. För att jag saknar min mellanbror. Men också för att jag är så sanslöst stolt och glad. 6 cm på dryga två och en halv vecka - hur sjutton är det ens möjligt?
3 kommentarer:
Det är skitbra Matilda! Glömde bort att svara på sms:et, var så mycket på jobbet idag. Dessutom är det billigare att svara här ;)
Jag vet. Avstånd är jättejobbigt. Jag håller på att gå under av saknad. Jag räknar dagarna tills den 4:e...
Och 6 cm är asbra, du är duktig! Guldstjärna i protokollet. Kram
Jag har kommit på vad vi kan köpa till Sandra i födelsedag/välkommen-hem-present! vågar dock inte skriva det här om hon skulle råka läsa det =). Puss
Skicka en kommentar