Ja, vad säger man? Ett år och snart fem månader senare. Stundtals hopplöst och sanslöst frustrerande. Emellanåt fantastiskt.
Igår var det fantastiskt (och inatt. Och imorse. Och för mindre än 2 h sedan...). Fantastisk mat. Fantastiskt samspel. Fantastisk medvetenhet. Fantastisk närhet. Och nu är det slut.
För det går inte. Inte på heltid. Inte på allvar. Inte mer än så här.
The smell of your skin lingers
On me now
And I'm gonna miss you
But I've gotta get a move on
With my life
It's time to be a big girl
And big girls don't cry...
[ Though I can't really help myself ]
Ja. Fy fan.
1 kommentar:
Shit... kan knappt sätta mig in i hur det måste kännas... eller jo, nog har jag en aning om det alltid...
Skicka en kommentar