Minst sagt hopplös(t)

Jag vet att jag bloggar för lite. Det är helt enkelt för att jag jobbar så mycket. När jag kommer hem efter mina 10-timmarsdagar är jag vanligtvis ganska slut. För vi sitter inte direkt i kassan på mitt nya jobb, vi står där. I max 10 min åt gången. Sedan springer vi omkring. On our feet. Dessutom har jag typ 3-4 sådana dagar i veckan. Jag klämmer alltså in en 40-timmarsvecka på 4 dagar emellanåt. Och det känns, kan jag säga.

För att sammanfatta. Karriären går spikrakt uppåt. Jag kan bara inte fatta hur jag lyckas, men det gör jag uppenbarligen. Senaste nytt är att jag ska få börja springa på förhandsprovningar på HK för nyhetssläppen. Jag kan inte beskriva i ord hur lycklig det gör mig. Ungefär så. Nu har jag träffar vår officiella dryckesprovningsansvarig, dessutom, och vi ska hålla provning ihop för första gången nu på tisdag. Jag jobbar tisdag hela vägen fram till lördag den här veckan, med i morgon som undantag.

Imorn ska jag till Uppsala och hålla ölprovning för 30 pers. Ungefär, åtminstone vad som känns som, 200 m från ett ställe där jag har spenderat en hel del tid under mina sista 17 månader i stan. Utan att gå dit, givetvis. Eller ja, det är så det är tänkt i alla fall. Försöka går ju.

För så här är det. Jag älskar att bo i Sthlm. Även om jag inte har lyckats få ordning på lägenheten ÄN, så är läget perfekt, närheten till vatten är en dröm, shoppingen en ännu större sådan (när jag väl får ordning på ekonomin, vill säga), jobbfronten slår som sagt alla rekord, jag hittar på saker, umgås med massor med folk (både Sofia och Camilla var här i helgen och det var hur mysigt som helst), unnade mig t o m världens vackraste poncho igår, min skrala ekonomi till trots, och ändå är det något som inte stämmer.

Förnuftsmässigt kan det inte bli tydligare och jag vill ingenting annat än att gå vidare. Helst fort som fan. Jag försöker vara öppen för förslag, jag tittar på andra, jag har till och med försökt att börja dejta igen (fast fått lov att ställa in; det gick bara inte och så jävla intressant var det inte heller), men det enda jag kan tänka på är ett hopplöst jävla elände till man, som inte förtjänar mig över huvud taget.

Förra helgen var jag på Öl- och Whisk(e)ymässan och träffade den vackraste killen i mannaminne. Han såg ut som David Beckhams betydligt snyggare lillebror (...), fast med turkosblåa havsögon. Vi bondade över lagrad rom, jag letade upp honom på Facebook och nu ska vi eventuellt ut och ta en öl.

Men vad ska jag med honom till, när jag, trots allt som händer i mitt liv just nu, känner mig riktigt jävla ensam och övergiven och bara vill ha en kram?

En kram som jag inte kan få. Sex som jag inte kan få. Närhet som jag fan inte kan få. Och allt detta för att jag, supposedly, kommer att vara mig själv tacksam någon gång i vår, typ. HA! Nå, VI FÅR FAN HOPPS PÅ DET! Det är allt jag kan säga.

Nu sova. Så att ännu en jävla söndag är över. Det är då det händer. Det är då jag har tid över att tänka. Och jag orkar verkligen inte tänka mer.

"Sometimes I feel broken, like I'm never gonna heal..."