En enda stor klyscha

Någonting händer när man drabbas av elände. Jag börjar nästan misstänka att det har med karma att göra. Hur mycket det än bär mig emot att skriva det. Det må låta lite larvigt, men jag har nog aldrig varit med om mer intensivt stöd på så kort tid.

I söndags var Sabina och Sandra här hela kvällen. De tvingade mig att äta, de stängde av en film halvvägs in för att jag inte pallade med vissa scener, de svor, de predikade och de uppmuntrade mig att ta tag i det viktigaste omedelbart. Och jag vet inte om jag hade gjort det annars. Systra mi var sjuk som bara den och låg, trots det, under en filt och kraxade fram hur mycket hon hatar och hur mycket hon skulle vilja slå ihjäl.

I måndags åkte jag inte till Uppsala och det känns fortfarande som rätt beslut så här i efterhand. Även om jag känner mig löjlig. Jag pratade med en och annan kollega som förstår. Jag pratade med min underbaraste moster och det samtalet i sig gjorde fan underverk. Innan jag visste ordet av var jag hembjuden på middag och övernattning i en annan del av stan. Mer förståelse, mer hat, mer sympati. Och vin, samt urmysiga katter fram till läggdags.

I tisdags var jag på utbildning på Elite Palace Hotel vid St Eriksplan hela dagen. Det var både intressant och inspirerande, jag önskar bara att jag hade varit på bättre humör. På kvällen; middag, vin och övernattning hos nästa fantastiska väninna.

I onsdags jobbade jag, men bara halvdag. Kollegorna gjorde sitt till. Var smått orolig över att spendera tid helt själv, men då började folk att ringa istället. Och höra av sig på nätet.

Och så igår, när jag hade en riktig jävla skitdag, fick jag världens finaste meddelande av min amerikanska darling Laurel och spenderade gårdagskvällen med henne på Skype. Idag är jag officiellt sjuk, men i ärlighetens namn mer ur form och i behov av sömn, lugn och ro och mat. Man får göra så ibland. När man bara inte pallar.

Sedan i lördags har jag ätit mat 6 gånger. Middagar, alltså. Och ofta pga andra. Tänkte försöka vända på det nu. När jag är miserabel går jag till total överdrift och det känns faktiskt bara onödigt. Äta bör man, annars dör man. Och det har jag faktiskt ingen lust med.

För att sammanfatta. För att låta tvättäkta klyschigt amerikansk; jag är omgiven av så jävla mycket kärlek. Och är så himla tacksam för det. Den här veckan har jag gråtit, jag har skrattat, jag har varit otroligt sarkastisk, jag har hatat, jag har varit så enormt besviken, så frustrerad och så bitter. Men jag har fan inte varit ensam. And that has made all the difference.