Melodifestivalen 2009

Deltävling 1 : Göteborg

Bidrag 1: Nina Söderquist. ”Tick Tock.”

Eld, action, läder. Hon är snygg, men det är lite för mycket. Lite för häxa på bål, med fetish vid sidan av. Kraftfullt, men speciellt. Tror inte det går hem, men det är ingen katastrof direkt.

Bidrag 2: Jonathan Fagerlund. ”Wecome to my life.”

Har aldrig hört talas om killen. Han måste vara gay. Tänk bögbloggsfemmo. Jättesöt, men det är det mest tuggummipopsgalna någonsin. Kitchigt, men oerhört 2007. Lär fastna på någon lista i en radiokanal nära dig, dock.

Bidrag 3: Shirley Clamp. ”Med hjärtat fyllt av ljus.”

Jag älskar Shirley Clamp. Hon är cool. Hon är klädd i blått. Hon flirtar med publiken. Ballad. Lite halvklyschigt, men vad fan. Det har något. Det lär fastna. Om inte annat så lär det hänga med på Svensktoppen i ex antal veckor i vår. Mäktig röst. Och hon ser jättelycklig ut. Men holy crap, där blev det falskt. Och det var länge sedan man hörde något så uppenbart falskt mitt i direktsändning. Sorry, Shirley. Det sket sig precis där, tror jag.

Bidrag 4: Scotts. ”Jag tror på oss.”

Pling har skrivit låten. I love Pling. Men inte dansband. Isch. Killen som sjunger ser ut som en snyggare version av Danny. Men det luktar Arvingarna här, alltså. Nästan acceptabelt för att vara dansband. Tror absolut att det här går hem. Inte direkt hos mig, men hos alla dansbandssvennar ute i stugorna. Fastnar, det gör det, men mjae.

Bidrag 5: Emilia Rydberg. ”You’re my world.”

Hon har mognat och är riktigt snygg. Men rösten är sig precis lik. I like it. Bäst hittills, helt klart. But I’m biased…

Bidrag 6: Alcazar. ”Stay the night.”

Disco. Färgglatt. Neonljus. Neonrosa. 80-talsaktigt. Det svänger. Det fastnar. Det lär spelas på varenda golv som man kan dansa på hela våren. Tveklöst. Jag vågar nästan säga att det är solklart finalklart.

[Um. Varför i helvete är Petra Mede klädd som nunna? Makes no sense, men det är udda and I sort of like it. Inga korta kjolar här, inte. Och det hjälper ju att jag verkligen gillar henne.]

Bidrag 7: Caroline af Ugglas. ”Snälla, snälla.”

Gud. Hon har en vit Jesusklänning. Och skumma, turkosa stövlar. Hon låter som hon brukar. Som en lite sämre, svensk version av Janis Joplin. Så är det säkert är menat också. Jag har lite svårt för henne. Som vanligt. Det är en jättekonstig kontrast till Alcazar och jag tror inte direkt att det är till hennes fördel. Fast charmig, det är hon tamigfan. Det ska hon ha.

Bidrag 8: Marie Serneholt. ”Disconnect me.”

Jösses. Vilken svanoutfit! Hon är snygg, för all del. Rena radiohiten. Hon låter nästan lite öststatsaktig på rösten. Undrar om det var meningen? Jag skulle säga att hon och Alcazar definitivt är de troligaste vinnarna i den här röran.

Och Nina, Scotts, Emilia, Alcazar och Caroline gick vidare. Shirley kom sist, mycket riktigt. Att Caroline gick vidare före Marie är ju mycket förvånande. Fast det är klart. Marie påminde väl allmänheten om Charlotte från förra året och tänkte att hon är chanslös whatsoever.

Jag tror att det är dags att påminna sig själv om att ingenting är omöjligt vad gäller den här underliga tävlingen. Eller rättvist, vettigt eller logiskt heller, för den delen.

Alcazar hamnade i duell med Scotts. De förstnämnda vann och gick direkt till Globen. Scotts hamnade i Andra Chansen. Sedan hamnade Emilia i duell med Caroline. Emilia vann och gick till Globen. Caroline gick till Andra Chansen och blev dessutom utvald av den internationella juryn, representerad av en klassisk fransman. Caroline vann tydligen svenska folkets hjärtan. De måste på något vis ha insett att här gäller inte mainstream, utan att rösta fram så udda och charmiga bidrag som möjligt. Fräckt. Jag är helnöjd.

Gissningsvis så kommer Petra Mede att få sanslöst mycket kritik för sin speciella humor, men jag kan som sagt inte hjälpa hjälpa det. I love her. Hon är skitsnygg, hon har grym självdistans och hon är underhållande så det förslår. And there you have it.

Melodifestivalen 2009. It’s looking positive.