söndag, mars 15, 2009

Vad jag vill

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye får sätta ord på det hela.

Visst är det på sätt och vis synd att man inte är 14 år längre och bara kan lägga sig ner på golvet och skrika och slå och gråta lite när man inte riktigt mår som man vill? Eller ja. Ni andra kanske förknippar sådant beteende mer med tioårsåldern? Inte jag. Jag var ett konstigt barn. För att inte tala om en alldeles fruktansvärd tonåring. Att mina föräldrar aldrig adopeterade bort mig är närapå ett mirakel i sig. För precis så illa var det.

Som tjugofyraåring har jag insett att jag råkade bli vuxen någonstans på vägen och nu sitter jag här och kan helt enkelt inte hantera jobbiga situationer på samma sätt. Det var det där med att agera och ta tag i saker och ting. Det där som jag kanske egentligen inte är direkt dålig på, i grund och botten, men som jag verkligen avskyr med hetta. Dock, jag har lärt mig att det är det enda man kan göra och att det är det enda som faktiskt fungerar. Det är därför jag vill möta livets makter vapenlös: inte för att jag vill det per se, utan för att jag helt enkelt måste.

Tillvaron känns inte jätterolig just precis nu och jag vet i allra högsta grad varför. Planeringsfreaket i mig håller på att få ett gigantiskt, nervöst sammanbrott och allt det här agerandet är för hennes skull. Så att livsnjuterskan senare ska kunna njuta i fred.

Återkommer.

1 kommentar:

Qaroline sa...

SV: jag bor i Riggs Hall :) Vi bodde i Brookville under preseason innan alla andra elever kom hit. Helt okej byggnad med aircondition och allt, men jag foredrar the party building ;) haha. kramar!