Varför är livet så orättvist? Jag vet hur mkt hon tycker om sin pappa och jag vet hur svag hon är. Jag saknar henne till och med ibland... Han saknar tydligen mig. "Det är väl en slags ynnest att det är nu det kommer. Först nu är ngt på allvar försent..." Ja. Det är försent. Det finns ingenting mer de kan göra. Så de ska åka till Thailand. Han behöver ngt att se fram emot...
Varför just han? Jag hatar när sånt här händer. Det får mig bara att bli än mer övertygad om sånt jag inte vill tro på.
Och hur fan ska hon klara det här? Jag önskar att vi hade en sådan relation så att jag åtminstone skulle kunna ringa och säga hur förtvivlat ledsen jag är. Det har vi inte. Så jag tänker på det hela i tysthet. Och förbannar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar